Hur konstigt det än låter så har jag fram till Nionde September i år 2016 trott mig vara odödlig, ha ett stålhjärta och att inget ont kan hända mig.i 46 år har jag levt i den drömvärlden.Odödlighets världen.

Det händer andra, inte mig tänkte jag när det pratades i tv om hjärtfel och högt blodtryck.

Jag såg Mojje berätta om sitt hjärtfel i tv reklamen i morse och insåg att han vet det jag också vet. Det gör ont att ha problem med hjärtat.Det är svårt att få andra som inte har det att förstå hur mycket högt blodtryck påverkar en sjuk människa.

Nu är jag en av dem med diagnos. Jag har problem med både superhögt blodtryck och med hjärtat.

Jag har skojat i hela mitt 46 åriga liv till alla och sagt att "man ska inte gå till läkare för då blir man sjuk om man inte var det innan"

Jag var inte vidare sjuk när jag gick till Vårdcentralen i Hässelby Gård Onsdagen 7/9-2016 13.00.Följde det Blå strecket :-)

Visst var jag rejält stressad.Hade lite ryggproblem men jag kände mig inte såsom jag känt när jag ex hade influensan några år sedan.

Det tog ca en kvart på Vårdcentralen innan jag förstod att jag inte kommer få gå hem den dagen.Jag skulle sändas i ilfart till Solna Karolinska sjukhusets hjärtakut.

Jag blev så chockad (milt utryckt) nästan arg.Vadå!?! Jag är väl inte så sjuk att jag måste åka till sjukhuset!!??!!

Blodtrycket var dryga 290/170...hörde läkarens ord som i en dimma.Livsfarligt, kan dö,hjärtattack,bråttom till KS osv

Jag lastades in i bilen och den körde så fort mot KS.

Kom in på KS, skrev in mig i receptionen hade remiss kom in rätt fort på ett rum med en massa läkare och sköterskor. Av med kläder och på med EKG klisterlappar och monitor inkoppling.

Hör ord susa ovanför mitt huvud.Pulsen är obegripligt hög,hjärtat takykardi,blodtryck aldrig sett något liknande  och orden bara fortsatte då läkare efter läkare och sköterska efter sköterska gick in och ut och ville se på "spektaklet" som jag var orsak till.

Efter ett tag flyttades jag in i en vrå som var separerad med gardiner/draperier.Det låg många allvarligt skadade patienter i vrårna bredvid mig på andra sidan av min gardin.

En som hade krockat och hade inre blödningar, brutna ben mm

En hade yrsel, kräktes och var förvirrad.

En äldre ylade av smärtor.troligen döende.

Det var en otrygg miljö för mig.Jag var ensam ett tag då min kille var tvungen att jobba klart innan han kunde komma till mig.

Det var jobbiga timmar ensam på ett sjukhus men jag är rätt tuff så jag klarade mig okej fast när min kille kom var lättnaden stor.Trygghet!

Det sattes sprutor och slangar på mig lite överallt.Det gavs starka mediciner både för hjärtat, blodtrycket men också lugnande medel.

Jag blev sååå pinkanödig men fick hålla mig i 8 timmar.Även 8 timmar utan mat&dryck.Jo en mugg vatten fick jag. innan första toabesöket .

Min underbara brorson hade dock skickat mig en Renklämma via mobilen(tack Peter) redan när jag skrevs in så den var Guld eftersom det var det enda jag fått i mig innan drygt 8 timmar utan något ätbart&ingen kaffe.

Strax innan midnatt hade jag lyckats övertala min läkare att skriva ut mig för medicinerna hade tagit ner blodtrycket men då tvingades hon till ett Akut sjukfall så vi fick vänta drygt en timme till innan hon kom tillbaka och skrev ut mig.

Vi var så extremt trötta efter de drygt 10 timmarna på sjukhuset.

Jag hade inte hunnit känna efter hur jag mådde eller hur jag reagerade på allt som hänt under dagen.Jag var i chock.Reaktionen kom dagen efter.Jag kunde varit död!!!Jag kan dö!!!

Fortfarande är jag i stor chock, den tanken på döden vill inte släppa mig.Jag pratar om det hela tiden.Tänker på det hela tiden och det är inte lätt för min kille att hantera.Det är så skrämmande ord och tankar.

På natten drömmer jag att jag inte få luft.Att jag dör.Ingen kvalitets sömn här inte :-(

Mediciner måste jag nu ta resten av livet.Något jag alltid varit livrädd för.Tar knappt några mediciner i vanliga fall om jag inte måste.

Nu tar jag flera om dagen.Biverkningar får jag men än så länge rätt milda sådana.

Jag har varit hos Vårdcentralen en gång till och kommer tvingas gå dit med jämna mellanrum nu.Jag kommer kallas in till St Görans sjukhus inom kort för noggrannare hjärtundersökningar..Skrämmer mig så in i hel_ete.Jag vill inte vara till besvär.Jag vill inte slösa läkarnas tid.Jag vill inte bli stämplad Dödssjuk och få diagnos efter diagnos.Det känns inte okej alls.

Jag försöker lägga bort jobbtankar, kommer jag kunna jobba normalt någonsin igen?

Jag försöker lägga bort orostankarna om döden.Kommer jag att överleva allt detta?

Jag måste försöka göra positiva, roliga saker nu innan jag blir inlagd igen.Saker som får mig att bli glad & få tillbaka lite av min positiva livs inställning.Måste kämpa!