Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
8
9
10
12
13
14
16
17
18
19
20
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2018)
>>


En trasig jävla bil....

Just nu mår jag extremt dåligt. Det har nog dom flesta fattat. 

Jag har inte ens orkat skriva någonting vettigt. Och om jag inte ens orkar skriva ordentligt i min blogg, som är min passion, så är något väldigt fel.

Jag har alltid, på något sätt, lyckats hålla masken på, och hålla skenet uppe, ett leende på läpparna, även när jag mått väldigt dåligt. Låtsats som att jag mår bättre än jag gör. Orkar inte det längre nu. Jag släpper både skenet och masken, och just nu blåser dom iväg dit pepparn växer. Jag kan helt enkelt inte längre just nu. Jag orkar inte.

Jag checkar ut nu. Och med det så menar jag att jag officiellt drar mig undan från allt och alla ett tag. Jag går i ide...eller nåt.

Den senaste tiden har det helt enkelt blivit för mycket. Med allt. Och med alla. Och med livet. Och alla jävligheter. Jag orkar inte hantera allt nu, utan checkar ut ett tag.

Jag har helt enkelt tagit slut. Men det har varit på gång länge. Jag kan bara hålla ihop mig själv så länge innan jag faller sönder. Jag vet detta. Men jag tycker att jag har kämpat på bra.

Men vad har jag kämpat för, och för vem? Inte för mig själv iallafall, det gör jag aldrig. Jag skulle inte veta hur jag skulle kämpa för min egen skull om jag så hade nån som hotade skjuta skallen av mig med en pistol. Jag kämpar för andras skull. För vad andra vill, och vad andra tycker, och vad andra behöver, och vad andra anser, och vad andra känner, och för att andra inte ska behöva oroa sig. Så har det alltid varit. Jag har i hela livet försökt rädda andra, hjälpa och stötta andra, och varit så fokuserad på det, att jag aldrig lärt mig hur jag ska kunna rädda mig själv...det har aldrig ens slagit mig in att göra det. Andra människor har alltid varit viktigare, iallafall känts viktigare, än mig själv.

Jag har trott att jag varit så smart och så klok (vilket jag är i mycket)...men jag har aldrig på riktigt varit så smart och klok att ha insett att i hela mitt liv har jag glömt rädda mig själv, och därigenom alltid har hållt på att gräva min egen grav. Andra har fattat det, och försökt tala om det för mig, har försökt hjälpa mig att rädda mig själv...men jag har aldrig fattat.

Och nu har jag tagit slut.

Visst, jag HAR faktiskt gjort många, många framsteg med mig själv och mitt liv under dom senaste åren. Men det har tydligen inte räckt till. För ändå står jag här nu och har tagit slut.

Som en bil som fått helt slut på bensin. Inte ens det. Tänk er en bil, vilken jävla bil som helst, som slutar fungera mitt ute i typ...ökenland eller nåt. Bilen inte bara får slut på bensin, den faller sönder i bitar omkring dig...tusentals bitar...och där sitter du som ett fån med bara ratten i händerna. Ditt enda sätt därifrån är att på något jävla sätt laga, och fixa och trixa och pussla ihop all dessa bitar till bilen, plus att när det väl är gjort, fylla på tanken med bensin som inte finns....allt utan något annat hjälpmedel än goda råd och "inre" övningar...medan alla som kör förbi vill ha råd, hjälp och vägledning av sina liv och problem, samtidigt som du får höra att du inte kämpar tillräckligt, det går inte fort nog, det duger inte, sluta sura, ryck upp dig, kämpa på glatt humör, och kastar en massa citroner på dig som du måste försöka, ur tomma luften, att "förvandla till lemonad". Och du vet att det kommer ta år, år år, och åter år, innan du antingen fixat den jävla bilen, på något jävla magiskt sätt...eller gett upp och lämnat livet. One way or the other.

Så är mitt liv ungefär, det är så jag känner och har känt i många, många, många år.

Och jag sitter fortfarande, mitt på landsvägen i ökenlandskapet, med en sinnessjukt trasig jävla bil, verktyg som jag samlat på mig på vägen men som nu inte fungerar längre, en kropp som inte orkar mer, ett sinne som blivit halvt galet, och ett hjärta som blivit så trött, så trött. Och fortfarande måste jag hantera alla andras liv och problem, rädda alla omkring mig och världen, och får fortfarande höra att jag inte kämpar tillräckligt, att det går för långsamt för mig att bli bättre, att jag ska "le och rycka upp mig". Can anyone blame me for going insane here...?! 

Det är låååång tid kvar innan bilen ens är halvt lagad. Och inte ens då vet jag om den kommer att vara körbar. Och var i helvete ska jag få tag på bensin?

(Bara för att klargöra: Trasig bil = Jag, trasig person  Bensin till bilen = Energi och livslust till mig själv)

Ja ja, nu har jag fått gnälla av mig lite. Nu förstår ni förhoppningsvis. Det kan dröja ett tag innan jag skriver igen. Ber om ursäkt för det, men jag orkar tyvärr inte just nu. Jag har fullt upp med att bara orka stå upprätt, och andas.

Men oroa er inte för mycket för mig. Jag klarar mig alltid...på något sätt.

Som min kära mor alltid brukade säga....

Nedan kommer jag lämna er med en favoritlåt, som passar extremt bra in här just nu. Lyssna gärna. Det är låten "Gods & Monsters" med Jessica Lange (Orginalartist:Lana del Ray)

Och så kommer jag lägga in en del bilder, som jag brukar göra, för att säga och visa det jag skrivit nu, och allt annat jag inte har ord för att säga för tillfället.

"Hasta La Vista....I´ll Be Back"

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


       
22 September 2016  | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Det är sant att en bild säger mer än tusen ord ! Stor Kram !
Skrivet av Lennart den 29 Oktober 2016 17:52
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida