Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
7
8
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
22
23
24
25
26
28
29
<<
Juni (2018)
>>


Evig trötthet...

Jag kämpar väldigt mycket just nu. Svårt att sätta ord på.

Jag kämpar hela tiden med känslor som för mig blir överväldigande...oro, trötthet, ledsamhet, sorg, rädsla, utmatthet...hopplöshet.

Jag har svårt att känna hopp just nu, svårt att tro att saker och ting kan bli bättre, svårt att tro att jag kan må bättre. Jag befinner mig i en mycket djupt, mörkt hål...dit inget ljus når.

 

När jag får frågan från någon hur jag ser på framtiden, vad jag hoppas på i framtiden och vad jag vill då...så blir mitt ärliga svar att jag kan inte säga det, för jag ser inte mig själv i framtiden. Jag kan inte visualisera mig själv i framtiden. Jag existerar inte där, jag är här och nu. Och kämpar här och nu. Det är det enda jag kan göra. Jag kan inte se framåt så mycket. Det är väldigt svårt att förklara, men jag är så...trasig i mig själv...att jag inte ser mig själv bli hel någongång. Därför kan jag heller inte se mig själv längre fram. Bara fragment av mig. Och jag känner mig död inuti. Det är svårt att känna sig levande, när hela ens inre skriker till en att man egentligen inte vill leva.

 

Jag har skärmat av mig själv helt nu. Träffar knappt någon, pratar knappt med någon, bara familjen och dom närmaste vännerna. Orken finns inte, lusten finns inte, energin finns inte...och jag känner mig själv börja suddas ut.

Jag tycker inte om livet. Jag tycker inte om att leva detta livet. Men jag håller mig envist kvar, motvilligt, för att jag måste. För att jag aldrig skulle kunna vara så självisk att jag lämnar detta livet så att dom som älskar mig blir skadade av sorg för resten av deras liv.

Så som jag ser det, så är livet något jag bara "står ut med"...inte nåt jag njuter av, tycker om eller verkligen vill. Mycket sorgligt och tragiskt tycker nog dom flesta om det. Och jag förstår det, jag förstår mycket väl hur tragiskt och hemskt det är.

Men icke desto mindre är det så jag känner.

Det är inte med lätthet jag erkänner det. För jag vet att det nog oroar dom flesta som bryr sig, och jag vill inte det. Men dessa känslor är något jag måste få ut, annars förvandlas dom till gift i mig. Och någonstans tycker jag också att jag är skyldig folk att vara ärlig om hur jag mår och varför. Vet inte varför jag känner så.

När jag ser ut, och verkar vara "hurtigt glad", så är det bara en mask jag har på mig, för att dölja hur jag verkligen mår. Den masken kan jag sätta på mig i dom flesta sammanhang, om jag verkligen måste, men bara för en mycket kort stund. Därför orkar jag heller inte vara social längre. Bara i sällskap med dom som jag inte behöver ha på mig masken inför, familjen och närmaste vännerna.

Herregud, ibland kan till och med lite vanligt kallprat med någon granne få mig att få en panikångestattack, och börja gråta. Det är den nivån det ligger på numera.

Jag vet inte hur det blir för mig längre fram, ingen vet någonting om framtiden. Det enda jag kan göra är att försöka ta mig igenom dagarna en dag i sänder, och envist klamra mig fast vid livet...om än motvilligt.

Kanske jag en dag kommer kunna tycka om att leva, tycka om livet. Och få en hyfsat bra liv. Möjligheten finns.

Kanske...

 

 

 

 

 

 


       
2 November 2016  | Lite allt möjligt | 3 kommentarer
Har du varit på Gottfries i Mölndal? Annars tycker jag iaf du ska gå dit och prata med dom. Kram och lycka till i din kamp! &#10084;
Skrivet av Fundersam den 13 November 2016 09:47
Tack för tipset. Det är väl inte 100% uteslutet att det finns en möjlighet med den diagnosen. Men det är ganska säkert inte det ändå. Har träffat många läkare ochpsykiatriker och specialister under åren, och alla har dom kommit fram till att jag mår så dåligt och har den problematiken jag har, är på grund av att jag i hela mitt liv har levt ett väldigt svårt och dysfunktionellt liv med många, många traumatiska upplevelser, och att det har skadat mig permanent psykiskt och känslomässigt, så att även kroppen reagerar fysiskt också på det och ger mig många hälsoproblem. Jag bär på en mycket tung börda, ryggsäcken av alla trauma jag upplevt, och det är också därför jag alltid är så trött och utmattad och jämt har huvudvärk. Man blir totalt utsliten som människa och slutar till slut att fungera normalt, när man gått igenom ett rent helvete i livet, och aldrig fått möjlighet att återhämta sig. Jag fick diagnosen PTSD för många år sedan, kommer alltid att ha det, men det finns ju möjlighet att må lite bättre i framtiden. Är man för skadad psykiskt och känslomässigt är det inte en möjlihet att bli "frisk", men man kan bli bättre. Men rehabilitering, återhämtning och läkning är en mycket lång process, som måste få ta den tid det tar. Just nu kämpar jag med att bara försöka hålla mig kvar i livet. Kanske kan jag senare kämpa för att må bättre och leva mitt liv också. Det får tiden utvisa. Tack för din kommentar och ditt tips. / Angelica Börgesson
Skrivet av Angelica Börgesson den 13 November 2016 04:38
Hej! Du har inte funderat på om du har ME/CFS?
Skrivet av Fundersam den 12 November 2016 14:22
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida