Ja, så var det då äntligen dags.
Till stor del, var det ju faktiskt som jag trodde.....
Jag skickade in en egenremiss till VPM i oktober-12. Fick kallelse till bedömningssamtal den 2 januari-13. Hurra! Man har klarat dagarna enligt vårdgarantin!!
Vid bedömningssamtalet fick jag alltså reda på, att jag skulle lyda under ett team, vars läkare skulle börja på VPM i slutet på mars. Jag skulle få besöka den läkaren i slutet på mars, början på april.
Ha ha ha. I slutet på april ringde jag upp och frågade om dom hade glömt mig. Varför jag väntade till slutet av månaden? Det fordras kraft och ork att ringa.....
Syrran som jag pratade med skulle lägga in en liten blänkare till teamet som skulle ha möte på tisdagen (valborg). Dagen efter ringde försäkringskassan och ville ha avstämningsmöte mellan fk, mig och min läkare. Vilken läkare? frågade jag. Man blev lite irriterad när det visade sig att jag inte hade någon läkare..... För det fungerade så här, att det var bara att ringa upp till vpm när jag behövde medicin eller sjukintyg, så skrevs det ut!! Utan, att läkaren vet hur jag mår, om jag är arbetsför eller inte. Sjukt!
Nåväl. Fk ringde upp och undrade vad som stod på och genast bokades tid in för läkarbesök och avstämningssamtal. Den 4 resp 19 juni.
Idag var alltså dagen L. Är alldeles övertygade, om att de flesta har förutfattade meningar om hur en psykläkare är och ser ut...... men det var faktiskt precis så det var.
Hon klargjorde direkt, att detta var ett bedömningssamtal. Va?!?! Det var jag på i januari, sa jag. Hon var väldigt frågande, så jag fick dra hela historien. Hm, tyckte hon.
Nåväl, sa hon, du led av... och så nämnde hon en bokstavskombination jag inte kommer ihåg. Nej, sa jag, den första och sista diagnosen är GAD, däremellan har man sagt att jag har ADHD/ADD och bipolär sjukdom.
Jaha...., du får nog berätta om din sjukdomstid.... Jag, det var bara att dra allt från början. Och så avslutade jag med att berätta om hur jag har känt det sista året jag gått hemma.
Men, säger hon, du beskriver ju Alzheimers. Nej, nej, säger jag, det är det inte. Jag har själv varit rädd för detta innan, men det har man sagt mig, att det är det inte.
Har det gjorts utredning om detta, frågar hon. Nej, säger jag, men två av tidigare tre läkare, säger att det är typisk GAD.
Nja, jag undrar jag, vi måste nog göra en demensutredning, för det låter mycket som Alzheimers....
Men gode Gud, detta är bara för mycket. Gång på gång rycker dom mattan under fötterna på mig.
Efter en halvtimmes samtal, anser hon det klart, att jag nog inte kan arbeta mer, utan att det är sjukpensionering som gäller. Oro och stress över framtiden, arbete, diagnoser m m kommer bara att göra mig sämre, alldeles oavsett vad diagnosen blir. Detta skulle hon ta upp med försäkringskassan.
Och så skulle medicineringen ändras. Givetvis. Vad annars? Nya månader med allmänt illamående, depressioner, ångest innan man provat in rätt medicinering. De gånger jag provat detta innan, har det slutat med, att jag återvänt till den ursprungliga medicinen, eftersom den passat bäst..... Men man måste ju prova...
På måndag skulle teamet ha möte, och då skulle läkaren ta upp mitt fall och så skulle det beslutas vad som skall ske, men början blir sannolikt en Alzheimersutredning.
Avslutningsvis berättar läkaren, att hon är bara vikarie, började igår och ska vara kvar månaden ut, sen får jag en annan läkare. Men hon var väldigt glad för, att hon fick vara med på avstämningsmötet med fk.
Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Har gråtit hela eftermiddagen. Är glad och tacksam för alla som ringt, messat och kontaktat mej via fejjan. Man känner sig väldigt ensam i det här, men jag är ju inte ensam om att drabbas av detta, det vet jag ju. Men tack alla som intresserat sig. Spännande fortsättning följer......
