|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Maj (2019) |
|
|
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(19) |
|
(7) |
|
(1) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(9) |
|
(15) |
|
(11) |
|
(15) |
|
(8) |
|
(18) |
|
(21) |
|
(33) |
|
(37) |
|
(32) |
|
(26) |
|
(44) |
|
(49) |
|
(35) |
|
(28) |
|
(26) |
|
(18) |
|
(26) |
|
(31) |
|
(21) |
|
(26) |
|
(26) |
|
(30) |
|
(38) |
|
(25) |
|
(26) |
|
(31) |
|
(31) |
|
(28) |
|
(13) |
|
(22) |
|
(32) |
|
(46) |
|
(38) |
|
(44) |
|
(31) |
|
(49) |
|
(65) |
|
(76) |
|
(41) |
|
(27) |
|
(14) |
|
(12) |
|
(35) |
|
(38) |
|
(50) |
|
(42) |
|
(29) |
|
(36) |
|
(50) |
|
(2) |
|
|
(4) |
|
(10) |
|
(54) |
|
(24) |
|
(3) |
|
(10) |
|
(36) |
|
(612) |
|
(11) |
|
(109) |
|
(260) |
|
(60) |
|
(18) |
|
(19) |
|
(10) |
|
(7) |
|
(10) |
|
(21) |
|
(15) |
|
(30) |
|
(31) |
|
(5) |
|
(91) |
|
(48) |
|
(123) |
|
(24) |
|
(22) |
|
|
|
|
Inlägg: 1667 |
Kommentarer: 1347 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
En sluten cirkel
Hej noggen.
Så länge sedan senast! När jag kikar in i besöksstatistiken verkar du dock inte ha varit så ensam under dessa år. Jag häpnar. Och tror inte riktigt att det kan vara riktiga besökare. Varför skulle närmare 10.000 människor hitta hit bara under september när jag inte skrivit här på flera år? Nej, det måste vara något fuffens. Om jag trott att det var verkliga människor som hittat hit hade jag blivit livrädd. Tiotusen liksom? Omöjligt att ta in. Nej. Bakom de där siffrorna måste det gömma sig ett helt gäng robotar.
Men om jag skulle ta och lämna sifferältandet bakom mig nu då. Hur fortsätter man? Hur kommer det sig att jag plötsligt skriver här igen nu, mer än två år efter mitt senaste inlägg?
Ärligt talat har jag saknat dig noggen. Jag har en jättefin blogg, en annan blogg. Men jag hinner och orkar aldrig skriva i den. Och så låser det sig när jag tänker att jag ska skriva där. Jag skrapar bara på ytan. Vågar inte lämna ut mig på samma sätt där som jag brukade göra här. Kanske beror det till viss del på att jag är mer vuxen nu. Jag fyller 29 i år. Jag har snart en högskoleexamen i bagaget. Jag ska ut i arbetslivet och tjäna pengar och uppfylla drömmar. I det stora hela mår jag så mycket bättre än vad jag gjorde då. Då när jag uppdaterade här dagligen. Men ibland blir allting plötsligt bara mörkt igen och jag har ingenstans att lufta tankar och känslor då. Och då tänker jag på noggen. På att jag ska vända mig hit och skriva av mig.
Ikväll är jag vansinnigt trött efter en lång dag i skolan, vi slutade inte förrän 16.45 och imorgon väntar en lika sen dag men också en tidigare morgon än idag. Men i det stora hela är jag glad. Jag har funnit några riktigt fina kursarvänner som jag känner mig trygg med. Jag har så sakteliga börjat våga prata mer, känner att jag har något att tillföra ibland. Även om jag fortfarande helst bara lyssnar och reflekterar så märker jag hur det blivit enklare att inte bara göra det. Och denna trygghet gör att jag kommer hem och känner mig glad och nöjd med dagen allt som oftast. Det är fortfarande tungt med tidiga morgnar och långa dagar, för jag kommer aldrig bli en morgonmänniska och det jag bär med mig i ryggsäcken innebär med stor sannolikhet att jag alltid kommer bli extremt utmattad av sådant som för andra är en helt vanlig dag som gör dem helt vanligt trötta framåt kvällen. Men det måste jag leva med och försöka hantera på ett så bra sätt som möjligt. Kanske kommer jag aldrig klara att jobba heltid vecka ut och vecka in, men då får det vara så. Livet är inte bara arbete och bara det faktum att jag i januari kommer att ha 240 högskolepoäng tagna på fyra år, varav jag haft studieuppehåll i ett av dessa år, är så vansinnigt sjukt och jag är så stolt över det. Det var verkligen ingen självklarhet att jag skulle läsa på universitetet så sent som våren 2010 när jag läste in mitt gymnasieslutbetyg.
Vad jag försöker säga är att livet tagit mig så långt sedan jag skrev här senast och det är helt fantastiskt. Men jag har haft sådana svackor också... Faktum är att jag befunnit mig i en riktigt djup sådan under sensommaren och en bit in på den ännu ganska unga höstterminen som jag tror att jag börjar lämna bakom mig igen nu.
Och i övrigt. Ptja. Det finns säkerligen en hel del att skriva. Men jag tror att jag nöjer mig för nu. Med hopp om att jag snart återkommer. För det känns bra att skriva här igen, det gör det.
|
17 September 2014
| Höstvind
| 2 kommentarer
|
|
|
|