|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
September (2019) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (19) |
|
| (7) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (9) |
|
| (15) |
|
| (11) |
|
| (15) |
|
| (8) |
|
| (18) |
|
| (21) |
|
| (33) |
|
| (37) |
|
| (32) |
|
| (26) |
|
| (44) |
|
| (49) |
|
| (35) |
|
| (28) |
|
| (26) |
|
| (18) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (21) |
|
| (26) |
|
| (26) |
|
| (30) |
|
| (38) |
|
| (25) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (31) |
|
| (28) |
|
| (13) |
|
| (22) |
|
| (32) |
|
| (46) |
|
| (38) |
|
| (44) |
|
| (31) |
|
| (49) |
|
| (65) |
|
| (76) |
|
| (41) |
|
| (27) |
|
| (14) |
|
| (12) |
|
| (35) |
|
| (38) |
|
| (50) |
|
| (42) |
|
| (29) |
|
| (36) |
|
| (50) |
|
| (2) |
|
|
|
| (4) |
|
| (10) |
|
| (54) |
|
| (24) |
|
| (3) |
|
| (10) |
|
| (36) |
|
| (612) |
|
| (11) |
|
| (109) |
|
| (260) |
|
| (60) |
|
| (18) |
|
| (19) |
|
| (10) |
|
| (7) |
|
| (10) |
|
| (21) |
|
| (15) |
|
| (30) |
|
| (31) |
|
| (5) |
|
| (91) |
|
| (48) |
|
| (123) |
|
| (24) |
|
| (22) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 1667 |
| Kommentarer: 1347 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
oro.
Åtta vfu-dagar har jag tagit mig igenom nu, men femton återstår ännu. Det känns tungt, tungt, tungt. Jag trivs med eleverna, med min handledare och de andra två i arbetslaget. De har varit så himla snälla, välkomnande och stöttande. Men tidigare i veckan hade jag ett samtal med min handledare som var bekymrad. Med min bakgrund kommer saker inte så lätt för mig. Jag behöver mer tid på mig innan jag slappnar av, jag har inte hunnit så långt som andra förväntar sig och det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig. Efter samtalet har jag fått positiv feedback och beröm om att det syns en skillnad, att jag anstränger mig. Men inte förrän de återstående femton dagarna är avklarade och jag har fått en godkäntstämpel (förhoppningsvis) kommer jag kunna slappna av.
När jag kom hem i fredags hade jag så fruktansvärt ont i axlarna som jag går och spänner hela tiden. Jag gjorde en djupdykning i linimentburken och det blev som tur var bättre sedan. Men helgen har gått så fort och nu är det snart måndag igen. En ny lång vecka ligger framför mig och trots att jag trivs med eleverna, min handledare och de andra två i arbetslaget och tycker att själva jobbet är roligt så kan jag inte känna pepp och glädje inför de evighetslånga dagarna som inte alls känns evighetslånga när jag väl är där, men ändå blir en ständig ångestkälla för mig. Det där kan eventuellt vara den längsta meningen ever, men jag är trött nu. Jag orkar inte formulera mig bättre.
Nu börjar bedömningen närma sig också. Jag har två oerhört jobbiga bedömningstillfällen bakom mig. Förra terminen gick det tackolov bra och det gör att min inställning inför hela grejen kanske inte är fullt lika ångestfylld. Men ändå, den här bedömningsgrejen är inte min grej. Det är till stora delar det som gör att allt känns så himla jobbigt med vfu:erna, tror jag. Jag kan bara hoppas att detta ändå blir min allra sista vfu. Att jag blir godkänd. Att jag kan fortsätta framåt. För annars vet jag inte hur jag ska orka hålla ihop längre. Den här hösten fortsätter sin branta resa nedåt, den där platån då jag trodde att det kanske hade börjat vända var visst bara en kort liten platå innan resan fortsatte...
Ja, det var väl nog med deppiga skriverier för den här gången kanske?
|
|
5 Oktober 2014
| is.
| 2 kommentarer
|
|
|
 |
|
