AGILITYDEBUTEN ÄR AVKLARAD
Nervositeten var stor. Hur skulle Stoja bete sig? Vi har ju bara tränat med högst två hundar  och två människor närvarande. Vi har aldrig kört en hel bana.

Hur skulle det gå med tunnlarna? Skulle Stoja anfalla dem och skälla ut dem?
 

Skulle Stoja bara springa kring mina fötter och skulle jag i värsta fall snubbla över henne och falla omkull?
 

Skulle Stoja göra som Smilla på första tävlingen dvs sätta igång ett riktigt pudelrace?
 

Eftersom vi tävlade inomhus kunde det inte bli som vid Selinas debut i Åhus, där hon stannade upp och började äta av en gigantisk hög med kaninpluttar.
 

Det fanns inte någon belönings/koppellåda, så Stoja kunde inte göra om Sagittas debutbravad heller. Efter första loppet upptäckte hon att det fanns godis i koppellådan. Resultatet blev, att i nästa lopp sprang Sagitta direkt från hinder två till lådan vid målet.
 

Alla mina farhågor kom på skam. Visserligen skällde Stoja både på mig och på tunnlarna men hon gick aldrig till riktigt anfall mot tunnlarna. Hon studsade en del kring mina fötter, men jag lyckades undvika fall och Stoja blev mer och mer fokuserad för varje lopp.
 

Första loppet tog sin rundliga tid med alla snurrar och allt skällandet. Som vanligt ville inte Stoja springa in i tunnlarna. När hon väl kom in gick det i full fart. Direkt efter en böjd tunnel stod slalomen. Jag lyckades fånga upp henne och styra mot slalom. Det var en rejält sned ingång, där hon  rundade  första pinnen med god fart. Oj, vad jag blev glad! Sedan följde jag hennes slalom med hjärtat i halsgropen. Det gick fint men hon struntade i sista pinnen och vi sprang vidare mot nästa tunnel och så var vi diskade. Allt annat klarade hon. Det slutade med upplopp på tre hinder och det tog Stoja fint.
 

I andra loppet blev det en del snurrar och därav kanske en vägran vid en tunnel men vi kom i mål med en fjärdeplacering. Hoppen var som vanligt inga problem.  Jättekul!
 

Sista loppet var rent strålande. Hög fart och riktigt sug på alla tunnlarna. Sen diskade vi oss med två hinder kvar. Det var en sekvens, som inte liknade något vi tränat. Stoja valde då att satsa på ett hinder ganska långt bort och ta de två sista hinderna i bakvänd ordning. Det låter förmodligen inte riktigt klokt men jag blev jätteglad över denna utflykt. Jag har ju varit rädd för att få ”en –hålla-handen-pudel” och det vill jag absolut inte ha. Fullt ös är vad jag eftertraktar. Sen får det hellre bli diskningar.

Lite bus blev det ändå till slut. När Stoja gick i mål i sista loppet fick hon syn på att kopplet låg lite längre fram. Snabbt som sjutton stack hon dit och samlade ihop det i munnen på sitt patenterade sätt. Sedan sprang hon en runda bland hindren med sitt röda koppel och vägrade bli infångad. Jag lyckades lura henne att ta tunneln och sista hindret och där tog friheten slut. Men hon var lika glad för det och pussades direkt.

Det var en bra dag. Jag nästan sjöng på hemvägen.

Inspektion av nya gungan

Senare på dagen åkte vi ut på klubben och tränade tillsammans med Lena och Klara. Jag byggde början och slutet på sista banan med den där missade sekvensen. Jag var tydligare och Stoja förstod direkt och gjorde ett strålande bra slut.  Härligt!

Lena ville hellre göra på ett annat sätt men det resulterade i snurr och vägran. Min variant köpte även Klara.