Ingela Svensson

Logga in

Må

Lö

Sö

April (2019)

TRE ÅRS DAG - NY DAG NY KROPP NYTT LIV

Hej !
Jag heter Ingela.
Min 3-års dag är i dag!
Tre år sedan jag tog ett livsavgörande beslut.
Ett fruktansvärt otäckt,fränt, och spännande beslut.
Tre år sedan det nya livet började.
Tre år sedan och jag har inte ångrat det en dag.
Ett nytt liv och en ny kropp.
MEN…det har inte varit "glass och ballonger" under hela resan.
Lite oväntat tappade jag helt självförtroendet när människor omkring mig började säga att jag BLIVIT snygg.
Jag började tvivla på mig själv och min person(lighet).
Jag uppfattade aldrig mig själv som ful när jag var stor.
Jag vantrivdes inte som stor har alltid gillat mig själv därför kändes det märkligt när okända människor kom fram på stan och sa att jag BLIVIT snygg.
Va fan tänkte jag jag har väl alltid varit snygg?! Eller var jag ful innan när jag var tjock- vad menar de???
Att vara stor var inget hinder för mig på scenen.
Snarare var det så att min storlek på scenen var en tillgång.
Som en kollega i branschen uttryckte det:
"Det finns massa snygga smala tjejer som sjunger bra. Men inte så många som Du."
Som STOR blev jag utsedd till Årets Östgöte 2011.
Jag opererade mig för att kroppen sa i från, höger knä ska bytas ut pga flera års felbelastning efter en förvärvad skada i tidiga tonåren.
Övervikten har självklart bidraget till att knät numer är helt trasigt det finns de som tycker det är rätt åt mej. Jag borde ha vetat bättre än att ha tryckt i mig sötsaker.
För att få ett nytt knä var jag "tvungen" att gå ner i vikt.

Det finns de som tror att det är enkelt. Man ringer 1177 och säger:
-Hej jag vil bli smal men jag orkar inte banta så ni får operera mig.
Riktigt så går det inte till. Det vet vi som har gjort det här. Ni andra har ingen aning om vadNi pratar om. Jag kan inte veta hur det var för de "alla andra" som har gjort samma operation som jag men jag vet hur det var för mig.
År av misslyckade viktnedgångar. År av "uppmuntrationer" som: Du kanske borde röra på dej? Har du provat viktväktarna, nutrilett, allevo.
Ja för helvete. Jag har provat ALLT flera gånger.
Som tjock är det inte så att jag inte visste hur man skulle gå ner i vikt. Snarare är det nog så att jag skulle vilja kalla mig expert på området. Finns inte många dieter jag inte har provat.
Till slut återstod endast operation som alternativ. Och den karamellen sög jag på i flera år innan jag tog mod till mig och bokade tid på vårdcentralen för konsultation som jag hoppades skulle sluta med remiss.
Det gjorde det inte. Läkaren vägrade operera mig. Hon förklarade att jag trots att jag vägde en nästan 110 pannor inte var sjukligt tjock bara lite osmakligt fet och att jag kunde äta lite mindre och springa lite mer så skulle det lösa sig. Jo, hon sa så. På riktigt!
Självklart blev jag förbannad och när jag kom hem gick jag med i viktväktarna en sista gång.

Jag började gå ner i vikt och några månader senare trampade jag snett i en trapp och vred till knät så pass att jag hamnade på akuten. En ortopedspecialist hade av någon märklig anledning jouren och han tittade på knät och konstaterade att det nu inte bara var halvtrasigt utan trasigt på riktigt och att det var tvunget att åtgärdas, ny knäled, ja trots mina unga år var symptomen och smärtan så stor att det är det enda som återstår. Ny knäled.
Han såg på mig med allvarlig min så började han:
-Men innan... där avbröt jag honom vrålade och tjöt jag och sa: Säg för helvete inte att jag måste försöka gå ner i vikt för det har jag gjort och jag kan inte själv! Jag har tillochmed försökt få remiss för en tjockisoperation men läkaren ville inte skriva den.
-Med det vill jag, självklart ska vi HJÄLPA dej!
Där var det det där tillfället i livet de där som kommer i bland. Rätt man på rätt plats.

Sagt och gjort. 13 juni 2012 tjockis-opererades jag i Kristianstad i Skåne.
Helt plötsligt var allt det "trygga jaget" borta, kvar var en liten kropp och en förvirrad självkänsla. Det som tidigare varit självklart att gå ut och "ställa skåpet på plats på scenen" blev plötsligt fruktansvärt läskigt.
Jag såg annorlunda ut och jag lät annorlunda- rösten ändrades en hel del av viktminskningen.
Samma kollega som sa att det fanns många smala snygga sa när jag gått ner -43 kg: " Ja du nu har du en del att bevisa för nu är du en av dem, en av de smala och snygga".
(Han menade inte att jag varit ful innan- vill jag poängtera!)

I dag tre år senare mår jag bra både på insidan och utsidan de flesta dagar i alla fall.
Det har varit en resa och jag har haft ett fantastiskt resesällskap i min sambo som jag träffade som stor men som under hela resan har bedyrat att kärleken har blivit större fast jag har blivit mindre.
Jag minns när miin minsta son höll om mig när jag hade gått ner i vikt och utbrast glatt:
Mamma jag når runt med båda armarna! Lycklighet!
Jag äter allt men inte alltid och i lagom mängd.
Godis och vin- jajamen LAGOM mycket!

Den nya kroppen hjälper mig att göra val som jag mår bra av.
För mycket av nått så mår jag dåligt. Bra verktyg. Det är liksom ingen höjdare att trycka i sig en kexchoklad när man har hjärtklappning, kallsvettas och sitter på holken med diarré.

Självförtroendet (på scenen) har sakta kommit tillbaka. Jag har fortfarande svackor.
Dagar när jag inte vill sjunga mer- nånsin. Det är de dagarna jag uppfattas som tjurig, trälig, bökig och besvärlig. Det är de dagarna jag inte behöver berätta för de som står mig allra närmast att jag har en "tjockis-dag" de som vet och känner mig på riktigt fattar att det är det de handlar om. De andra fortsätter att sucka och himla med ögonen och tycker att det är okej att kalla mig för surkärring det får så gärna vara så.

I går på min tre-års dag gjorde jag en av de sakerna jag lovade mig själv innan jag rullades in i operationssalen.
Att jag någon gång inom 3 år skulle gå upp på scenen i en läderkorsett.
Jag gjordet! I går på en privatfest- så nu är det klart! Check på den liksom!
Många komplimanger och några som såg förfärade ut. Men jag bryr mig inte.
Det kommer alltid att vara så att många har åsikter om mig, vem jag är, vad jag gör vad jag har på mig. Det som gör ont är när de som utger sig för att vara mina vänner.
Säger snorkiga saker. Jag får kämpa med det Pollackska tänket och försöker allt jag kan att tänka "så intressant" när de där kommentarerna kommer.

Det har tagit sin tid att hitta "hem" i mig själv på scenen.
Jag fick höra efter första julshowen som smal- att: "ja du sjöng ju bra men du var fan roligare när du var tjock"…?! Ehe!?
En annan kvinna kom och höll om mig med tårar i ögonen sa att jag blivit fin och att det måste vara skönt att äntligen se normal ut.
Vad svarar man på det liksom?!

Det tog ett tag att jobba med de kommentarens och andra.
De allra flesta säger inte sånna saker.
De allra flesta är uppmuntrande och peppar och berättar att de är imponerade.
De allra flesta är glada för min skull. Inte alla men de flesta.
Några frågar om undrar då de själva har funderingar på att be om hjälp.
Några tackar i efterhand, de har i smyg följt blogg och Facebook och läst om vad jag gjort och har haft och har mig som förebild. Det är jag tacksam för.
I huvudet är jag fortfarande stor på utsidan. Kommer nog alltid att vara.
Trots att sjukvården nu ännu en gång har hjälpt mig att bli av med 1,4 kg överskottshud som blev över på magen så känner jag mig fortfarande stor.
Inte heller var det beslutet att tacka ja till det självklart.
Inte heller den operationen har gått obemärkt förbi de som kastar gliringar.
"En del kan operera sig till en platt mage och vi andra får träna".
I mitt stilla sinne tänker jag. Om det bara hade varit det faktum att magen blir platt ja.
Det är såklart en del av syftet. Hud går liksom inte att träna bort. Fett kan man träna bort men inte hud. En annan del av syftet skulle kunna vara att slippa svamp och eksem och klåda och dålig lukt ifrån underlivet när det blir varmt och magen hänger för. Det skulle kunna vara därför jag gjorde bukplastiken och för att ta bort gammal ärrvävnad som blivit kvar sedan de andra 6 bukoperationerna som har gjorts. Det skulle kunna vara därför. Eller så är jag bara lat och inte vill träna. I bland funderar jag på om inte de där som säger de där sakerna bara kunde be om några agraffer eller suturer och sy igen truten så det blev tyst.

Tillbaka till korsetten då.
Visst kände jag mig lite halvfrän i korsetten i går. I bland kom tjockis-tänket över mig och jag ville springa ut och klä om. Men flest minuter på kvällen kände jag mig frän!

Jag känner en stor tacksamhet över att ha fått chansen till ett "nytt" liv även om allt inte varit självklart under resans gång.
- 43 kg och jag är glad att jag tog chansen när jag fick den.
Vi är alla fantastiska och duger precis sådana som vi är.
Vi har alla olika historier som har tagit oss dit vi är i dag.
Stora eller små- långa eller korta.
Vi som är gbp opererade har mindre magar men kanske med större livserfarenhet än många andra.
Jag är glad att jag fick chansen och att jag tog den.
Nu är det upp till mig att hålla min del av "avtalet".
Alltså det avtal som många anser är fusk.
Jag fick en tjockisoperation- det är fusk.
Jag ser det som att jag fick verktygen av kirurgen- nu måste jag själv göra jobbet - så det så!

13 Juni 2015 | EN NY DAG | 2 kommentarer

Kommentarer
Ingela, så fantastiskt bra skrivet. Bakom allt finns ett gott fint hjärta, det är Det som räknas. Och att du har inställningen DET ÄR BARE Å GÖRT är ju gott nog. Du är fin och vacker med varmt hjärta . Du är Du och Du Är unik. Från en vän som uppskattar dig. Kram Mia
Skrivet av Mia Steen den 14 Juni 2015 13:46

så bra skrivet kunde inte skriva det bättre själv. Det är verkligen så sant varenda ord. Har upplevt allt detta också och för mig var det 9 år sedan i april. Nu har tyvärr inte jag fått möjligheten till hjälp med att på ta bort överflödigt skinn som jag verkligen skulle vilja. Men som sagt det är en rejäl resa. Härligt att du mår bra idag kram 👍💕
Skrivet av Camilla den 14 Juni 2015 11:41

Skriv en kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
	Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen:	(för att lura spam robotar)

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida