|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
December (2017) |
|
|
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(8) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(4) |
|
(30) |
|
(31) |
|
(30) |
|
(31) |
|
(28) |
|
(31) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(6) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(6) |
|
(3) |
|
(2) |
|
(5) |
|
(6) |
|
(4) |
|
(8) |
|
(15) |
|
(7) |
|
(10) |
|
(11) |
|
(12) |
|
(12) |
|
(8) |
|
(11) |
|
(12) |
|
(13) |
|
(3) |
|
(6) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(8) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(4) |
|
(3) |
|
(6) |
|
(4) |
|
(14) |
|
(9) |
|
(3) |
|
(8) |
|
(8) |
|
(14) |
|
(11) |
|
(15) |
|
(11) |
|
(17) |
|
(19) |
|
(19) |
|
(25) |
|
(20) |
|
(12) |
|
(12) |
|
(9) |
|
(11) |
|
(22) |
|
(24) |
|
(18) |
|
(13) |
|
(10) |
|
(12) |
|
(23) |
|
(9) |
|
(22) |
|
(28) |
|
(30) |
|
(33) |
|
(36) |
|
(26) |
|
(32) |
|
(52) |
|
(47) |
|
(42) |
|
(31) |
|
(13) |
|
(19) |
|
(24) |
|
(27) |
|
(22) |
|
(42) |
|
(55) |
|
(64) |
|
(69) |
|
(33) |
|
(55) |
|
(41) |
|
(23) |
|
(35) |
|
(82) |
|
(60) |
|
(83) |
|
(95) |
|
(70) |
|
(88) |
|
(94) |
|
(51) |
|
|
(27) |
|
(4) |
|
(46) |
|
(1595) |
|
(57) |
|
(30) |
|
(28) |
|
(21) |
|
(25) |
|
(5) |
|
(445) |
|
(47) |
|
(3) |
|
|
|
|
Inlägg: 2333 |
Kommentarer: 1053 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
TORSDAGSTANKAR
"När själen är ledsen gråter kroppen" mitt jobb träffar jag på "ledsna själar" då och då. Själar vars kroppar gråter, själar där symptomen på den ledsna själen kan visa sig på olika sätt. Likgiltighet, ilska, självskadebeteende, självmedicinering. Ledsna själar med röriga, stökiga, skitiga hem. Ledsna själar som har fastnat i sin ledsenhet. Där försöken att "ge sig fan på" har blivit till misslyckanden efter misslyckanden och så har man gett upp. Andra har gett upp. Misslyckanden som blivit till hopplöshet, en sårad självkänsla och en uppgivenhet och likgiltighet. Många vill lindra, hjälpa och stötta. Men hur tröstar man en ledsen själv vars kropp har börjat gråta? Hur hjälper man en människa som på riktigt har gått sönder? Nu pratar jag inte om de där små livskriserna som vi alla går igenom på ett eller annat sätt och som jag tänker att vi också måste gå igenom. Kriser som i mitt liv har handlat om separationer, ekonomiska svårigheter, svek, tvingad att byta jobb, missfall, operationer, osäkerhet, missfall igen, ny kropp, ett borttappat självförtroende och en självkänsla som fick sig en törn när andras förväntningar på mig var stora i min nya "lilla kropp" och jag satt där och saknade min stora kropp där jag visste vem jag var. Jag pratar inte om de "små" livskriserna som förvisso kan vara stora för någon annan. Utan jag pratar om de kriserna som många faktiskt inte kommer igenom. Kriser som påverkar så mycket att den ledsna själen gör kroppen sjuk den psykiska ohälsan har kommit för att stanna den har blivit en identitet och en trygghet mitt i allt det sjuka. Hur gör man då? Hur stöttar jag? Hur lindrar jag? Jag tror att det går att trösta kroppar som gråter för att själen är ledsen. Jag får inte döma, inte klandra. Jag måste våga blotta mig själv och ge lite mer och lite mer ändå. Jag måste orka våga vara kvar, mötta upp, stötta upp, finnas där. Lyssna, se höra det som inte sägs. Så tror jag att man kan hjälpa ledsna själar vars kroppar gråter- så det så!
|
16 Mars 2017
| EN NY DAG
| 1 kommentar
|
|
|
|