Han frågar alltid om vägen när vi kör fel. Jag undviker i det längsta att fråga om vägen. Hellre virrar jag ett par timmar först (och jag kör alltid fel). Jag kollar på kartor (och försöker hålla dem på rätt håll). Jag kör på känsla och trooor att vi snart är framme. Gång på gång på gång. Till slut stannar vi dock alltid och frågar om vägen. Okej då, säger jag. Om du absolut vill. Men jag vet nästan helt säkert precis hur vi ska åka nu. (Jag har alltid fel, men det avslöjar jag helst inte).
Han vill prata känslor. Prata. Och prata och prata. Jaha, säger jag och ser ut som om jag lyssnar (samtidigt som jag funderar på vad vi ska äta till middag. Broccolipaj och kantarellmacka kanske. Han är bra på att prata. Och jag är bra på att lyssna.
Han hatar broccoli och kantareller. Jag tycker att det är det bästa som finns. Alltså blir det mycket till mig och han får äta något annat. Kanske spagetti och köttfärssås. Det gillar barnen också. Alla blir nöjda.
Kanske är vi en udda kombination. Men i så fall är udda bra.