Allting är egentligen bara ett substitut för något annat. Oftast är det nog ett substitut för det där hålet inombords som man inte lärt sig fylla på egen hand, och därmed tröstshoppar, tröstäter, tröstligger, trösttv-tittar, tröstignorerar. Bara stänger av alla känslor tills det jobbiga är borta. Tills det som är bra också är borta. Om man bara skulle skala bort allt, vad skulle hända då? Om vi bara var oss själva, våra kärnor, vårt innersta inre, vad skulle hända då? Hur skulle vi se ut?