Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera änden i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten från floden.
Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset.
En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde det spruckna kruset inte vara tyst längre.
Jag skäms så förskräckligt, grät kruset. Jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig misslyckad!
-Jag visste inte att du kände så här, svarade mannen bekymrat. Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen.
När de kommit tillbaka till huset frågade mannen:
Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?
Ja, snyftade kruset.
Lade du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor och sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!   

Den här tänkvärda berättelsen är hämtat från boken Det är aldrig kört – av Kristina Reftel