En föreläsare inledde sitt seminarium med att hålla upp en femhundrakronors sedel. Är det någon som vill ha den här? frågade han.
Några såg tveksamma ut, tänkte han verkligen ge bort femhundra kronor bara så där? Men de flesta sträckte genast upp en hand i luften. Det fanns ju inget att förlora.

Okej, fortsatte föreläsaren. Det är många som vill ha sedeln. 
Men om jag gör så här då? sa han och skrynklade ihop sedeln till en liten boll. Är det någon som vill ha den nu?
Fortfarande var det en skog av uppsträckta händer i salen.

En sista fråga sa föreläsaren.Vill ni ha sedeln även om jag gör så här? sa han och slängde sedeln på golvet,trampade på den och tog sedan upp den. Nu var den skrynklig, smutsig och lite trasig.

Men händerna sträcktes fortfarande upp.Ni har nu lärt er den första läxan för dagen sa föreläsaren. Oavsett vad jag gjorde med femhundringen, så ville ni fortfarande ha den. Varför? 

Jo, därför att den inte förlorade sitt värde, vad jag än gjorde med den. Ni är som sedlarna. Ni kommer att bli tilltufsade av livet någon gång,ni kommer att känna er trasiga och kantstötta. Men ni behåller fortfarande ert värde. För människor i er omgivning är ni ovärderliga.Ert människovärde kommer inte från vad ni gör eller vad ni kan, utan från vilka ni är.