När jag läser gamla dagboksanteckningar slås jag ofta av hur mycket mer jag hann förr. Tiden lär ju knappast ha varit längre när jag var tjugo än den är nu. En förklaring kan förstås vara att jag varken hade dator eller smartphone. I början av åttiotalet hade jag inte ens tv. Den tjugofjärde mars 1982 vattnade jag krukväxterna hos en kille som var iväg på jobb. Då passade jag på att se en pjäs på hans tv. Tre år senare var jag på biomatiné och såg "Lady och Lufsen". Jag trodde annars bara att jag hade sett snutten som visas på tv på julafton, innan jag såg hela filmen för något år sedan. Det var tydligen inte så konstigt att jag kände igen slutet. 1988 bodde jag i Oskarshamn, och hade damen på bilden på besök denna kväll. Vi åt räkmackor och drack vin. Telefonen som satt på väggen var betydligt enklare att svara i än den jag har nu. Nackdelen var förstås att man missade dom samtal som kom när man inte var hemma. På åttiotalet tror jag inte ens att jag hade nummerpresentatör, så jag kunde se om någon hade ringt. Året därpå hade min mamma gått bort, och den tjugofjärde mars hade vi bouppteckning efter henne. Ännu ett år senare var jag och en väninna och lyssnade på Björn Afzelius. Jag tror jag har en skiva som han har signerat någonstans i mina gömmor. 1995 gjorde jag också något den tjugofjärde mars som jag varken har gjort förr eller senare. Jag jobbade nattskift, och den här morgonen bjöd jag med mig själv hem till en arbetskamrat, som bodde i Kalmar, på frukost. När butikerna öppnade var jag på stan och shoppade.