Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Faith & Hope

Jag kämpar fortfarande med att hålla mig på den ljusa sidan av livet, men det visar sig vara väldigt svårt. Hela tiden finner jag mig glida tillbaka till mörkret, och med allt vad det innefattar.

Jag är en känslomänniska, något så ofantligt, så jag har alla mina nerver utanpå kroppen känns det ofta som. Jag försöker att ”stänga av” lite grann då och då, det vill säga att jag försöker att inte känna så mycket, alltså att dom känslor som är kopplade till allt jobbigt och svårt, som skär i mig - att dom frikopplas från tankarna och från minnen som kommer över mig konstant. Det är bland annat därför det är bra för mig att äta anti-depressiv medicin, för den funkar så att den hjälper till att "skära av de vassa kanterna" i känslolivet, skulle man kunna förklara det som, dom vassa kanter som gör ont i en hela tiden känslomässigt. Eftersom jag känner allt, känner så djupt, och känner så mycket, mer än vad som är hälsosamt faktiskt, så hjälper det mig att mer kunna fokusera på annat och vara klarare i tankarna och mer rationell. Bättre iallafall än om jag inte äter sån medicin.
Det jag vill är att kunna tänka utan att känna allt man tänker. If that makes any sense....?

I vanliga fall känner jag med hjärtat allt jag tänker med hjärnan...allt. Varje jobbig tanke, varje svårt minne, känns så starkt, så det är som att få små knivhugg i mig hela tiden. Även dom glada, roliga minnena skär i mig, för dom i sin tur är kopplade till annat svårt, eller till människor som inte finns längre.

Jag tar också in känslomässigt allt som händer runt omkring mig, allt som händer andra människor, och djur, och världen överhuvudtaget. Allt går rakt in i hjärtat, som en kraftig elektrisk stöt. Jag har inget skydd mot det, som många andra verkar ha, mitt hjärta är blottat, oskyddat, och tar in allt omkring mig. Detta förstår ni nog själva hur svårt det måste vara. Om en grannes vänninnas mormor går bort, som jag aldrig träffat eller ens vet vem det är, så kan jag gråta floder av sorg, för jag vet hur det är att förlora människor man älskar. Om en kompis gjort slut med sin partner, och är jätteledsen och helt förstörd, kan jag själv bli helt knäckt av det, för jag kan känna andras känslor så starkt. Om jag läser på nyheterna om någon som dött, om en olycka som hänt, eller nån katastrof, kan jag vara helt förstörd jättelänge över det. Varje människa som lider, lider jag med också. Hela tiden. Det stängs aldrig av hos mig. Och då har jag samtidigt allt mitt eget elände, mina egna sorger och svårigheter, att försöka hantera. Det är mycket på en gång.

Jag har också förstått nu, att jag är vad som kallas för HSP - Högkänslig Person (Highly Sensitive Person). Ska länka till tre artiklar om vad HSP är, om någon är intresserad.

1. Jag är en HSP:   https://utforskasinnet.se/jag-ar-en-hogkanslig-person-hsp/

2. 10 viktiga saker att veta om HSP:   http://levrikare.se/lifestyle/design/28-kropp-sjael/sjael/354-tio-saker-du-beh%C3%B6ver-veta-om-h%C3%B6gk%C3%A4nsliga-personer,-hsp  

3. Förening för Högkänsliga:   https://hspforeningen.se/om-hogkanslighet/

Det är väldigt svårt att tänka positivt under sådana omständigheter, och att få en gladare, piggare och ny syn på livet, att kunna känna livsglädje. När du lider med alla. Och när varje tanke du tänker, och varje minne du har, knivhugger dig i ditt hjärta, i dina lungor, i din mage....ändå in i själen. Och det känns som att du långsamt blir berövad på luft, och att ditt sinne förmörkas av en slöja av melankoli. Denna, konstanta, melankoli. Denna, konstanta, sorg. Denna smärta. Denna enorma inre trötthet. Så, tungt.

Fattar ni att det är svårt för mig? Fattar ni varför jag behöver ta en medicin som "trubbar av" mig lite känslomässigt, som gör att det bildas ett litet skydd runt mitt hjärta iallafall, även om det skyddet är mycket tunt och kan brista när som helst. Så är det för mig, och har alltid varit. Inte undra på att jag är lika trasig som ett lakan som hänger ute på tork i storm, och trasas sönder i småbitar av vinden. 

Det finns vissa saker jag brukar fokusera väldigt mycket på då, som är det enda som kan lyfta upp mig. Det är min familj, min hund, mina vänner...och min tro. Min tro på Gud och det andliga. På livet efter döden, på andevärlden, och på dom som man förlorat som väntar där. Det är min tro. Det är i det jag hämtar mitt mod, och min styrka. Det är i det jag hämtar gnistan som måste tända min inre eld, för att jag ska kunna brinna och bli levande igen.

För då och då slocknar min inre eld. Även glöden, bara aska kvar. Då har jag bland annat min tro, för att hjälpa till att tända den igen.

Och alla behöver naturligtvis inte tycka som jag, och tro det jag tror på, jag bara berättar om vad som ger mig hopp, mod och styrka, som håller mig uppe i mitt mörker, och som skulle kunna skänka andra detsamma. Men som sagt, alla behöver inte tycka som jag. Min tro på Gud är min livlina i denna världen. Andra kanske har andra livlinor, och sätt att hantera saker. Men detta är mitt. heart

Kommer lägga in några låtar nedan som jag vill dela med mig av, andlig musik, som jag lyssnar på när jag behöver inre ro, styrka, mod och inspiration. Det är musik som kallas för Kristen Rock/ Gospel. Även om jag inte tror på Gud och Jesus enligt någon specifik religion, eller enligt kristendomen och den kristna Bibeln, så älskar jag Kristen Rock och Gospel, för det är ändå samma kärleksfulla, tröstande, inspirerande och stärkande budskap. 
Vill ni lyssna, så gör gärna det, det är bra musik. Vill ni inte, så låt bli. Lyssna på nåt annat istället, som kanske ger er samma saker. smiley

Kram på er så länge! heart

 

"Shout To The North" - Delirious

 

"10, 000 Reasons" - Matt Redman ft. Steven Samuel Devassy

 

"Listen To Our Hearts" - Casting Crowns

 

"Down To The River To Pray" - Alison Krauss

 

"People Get Ready" - Rod Stewart, 1984 (Original: The Impressions, 1965. Många artister har gjort en cover på denna mycket kända låt. Denna version av Rod Stewart och Jeff Beck tycker jag är bäst.)

"People Get Ready" - Rod Stewart /Jeff Beck (1984)

"People get ready,
there's a train a-coming.
You don't need no baggage,
you just get on board.
All you need is faith
to hear the diesels humming.
Don't need no ticket,
you just thank the Lord.

People get ready,
for the train to Jordan.
Picking up passengers,
from coast to coast.
Faith is the key,
open the doors and board them.
There's room for all
among the loved the most.

There ain't no room
for the hopeless sinner,
who would hurt all mankind, 
just to save his own.
Have pity on those
whose chances are thinner.
Cause there's no hiding place,
from the Kingdom's Throne.

So people get ready,
for the train to come.
You don't need no baggage,
you just get on board!
All you need is faith,
to hear the diesels humming.
You don't need no ticket,
you just, you just thank the Lord!

Yeah...
Ooh...

Yeah...
Ooh...

I'm getting ready.
I'm getting ready.
This time I'm ready.
This time I'm ready!"

 

 

 

 


       
14 September 2017  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida