Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Letting go...

Det här med kärlek... Jag har skrivit innan när det gäller kärlek och förhållande att jag ska hålla mig borta från det den närmaste framtiden, av dom anledningar jag redan skrivit om i tidigare inlägg.

Men också för att jag blev så sårad sist jag var förälskad i någon, en kille från Lettland, två år yngre än mig. Har skrivit om det också i bloggen tidigare. Det har tagit mig ungefär ett och ett halvt år att komma över honom. Det är lång tid att kämpa för känslor man vill ska försvinna. Och oerhört svårt har det varit, ett tag trodde jag att jag aldrig skulle kunna komma över honom, utan vara evigt dömd att vara olyckligt kär i denna man. Men nu känns det som jag kommit över honom, för det gör inte längre ont, och jag saknar honom inte längre på samma sätt. Lägger in en länk här till det inlägget i bloggen där jag skrivit om oss, hur vi träffades, och hur det slutade. Ni får gärna läsa det om ni är intresserade. 

http://www.nogg.se/blogg.asp?idHomepage=26514&idBlogg=1258728

Kortfattat: Vi träffades för ett och ett halvt år sedan, sommaren 2016, och hade en kortare ”affär”, i brist på bättre ord. Det var tre väldigt intensiva månader, där han i stort sett bodde hemma hos mig. Vi kom varandra väldigt nära, på ett djupare plan, mer nära än jag kommit någon tidigare, och vi connectade direkt med varandra. Jag började älska honom, en djup kärlek jag inte känt för någon annan tidigare. En kärlek så stor att det gör ont, ända in i själen. Men det funkade inte mellan oss, för han kände inte för mig det jag kände för honom. Han älskade en annan. Men det fick jag veta när det redan var för sent, när jag redan hade fallit för honom.

Han var också en väldigt trasig människa, precis som mig, och som varit med om väldigt svåra saker i livet och har skadats psykiskt och känslomässigt av det. Trasiga människor kan relatera till varandra väldigt väl, och connecta på ett sätt man inte gör med andra. Det var det vi gjorde. Men han har också ett allvarligt missbruksproblem, han är alkoholist. Han är riktigt djupt nere i alkoholismen. Och jag dömde honom aldrig för det, jag försökte istället stötta honom, hjälpa honom, lyssna på honom, finnas där på det sättet han behövde, acceptera honom oavsett hur trasig han var och vilka problem han hade, inte döma honom för hans förflutna eller vilka problem han hade, vara omtänksam och kärleksfull, få honom att må bra. Det som jag gärna vill att någon annan gör för mig, helt enkelt. Jag ville ge honom det han inte fått tidigare, att inte bli dömd. För jag vet själv hur det känns att bli dömd. Så jag gjorde allt jag kunde för honom.

Men hans alkoholmissbruk var allvarligt, och jag blev väldigt orolig för hans skull. Hur hans kropp tar skada, hur psyket tar skada, hur känslorna tar skada, och allt han kan råka ut för med den nivån av alkoholmissbruk. Det han gjorde var klart att självmedicinera, som det brukar vara i sådana fall, och han drack både ren sprit och öl dygnet runt, i enorma mängder. För att döva sig själv, för att slippa tänka, slippa känna, slippa behöva vara närvarande...utan bara behöva glida omkring i livet i en dimma.

Jag kan relatera till det. Inte för att jag är alkoholist, (jag är total nykterist, har alltid varit, mycket på grund av att jag är uppväxt bland alkoholmissbruk), utan för att jag vet hur det är att må så dåligt, så man inte vill vara med längre. Att kunna slippa känna, tänka, vara, leva...kunna stänga av sig själv så man inte behöver delta i livet på riktigt längre. Det vet jag hur det känns. Jag har själv en gång i tiden haft ett läkemedelsmissbruk, där jag åt väldiga mängder smärtstillande medicin, Citodon (kodein/morfin), varje dag. I början var det för att lindra den konstanta huvudvärk jag alltid har haft, som jag alltid kämpar med, men sen märkte jag att man blir ju ganska hög på dom tabletterna, och då lindrar man ångest och depression samtidigt, ett sätt att ”stänga av” sig själv. Det är det som är det farliga med såna mediciner, man fastnar på hur dom påverkar en, känslan av att vara hög på dom. Dom är ju ändå narkotikaklassade, just för att ämnet kodein i dom är liknande morfin. Det är därför dom är så oerhört beroendeframkallande.

Men i dagsläget äter jag väldigt liten mängd av dom. Läkarna tvingade mig till slut att trappa ner på Citodonen. Från att ha tagit ca 20 st tabletter om dagen, så jag har under mer än 10 års tid gått på en strikt nedtrappningsplan. Och nu äter jag så liten mängd, så det räknas inte ens som ett beroende längre, och man blir knappast hög på det. Denna mängden jag äter nu, en till en halv tablett om dagen, kan jag äta i många år till om det är så, för det är sån liten dos. Men tanken är att jag ska trappa ut helt på Citodonen så småningom. Men man måste ta det i väldigt långsam takt. För det handlar inte bara om att rent fysiskt bli av med själva substansen, för beroendet man har är också psykiskt och känslomässigt. Så där måste man också jobba väldigt hårt, att kunna släppa taget om medicinen psykiskt och känslomässigt. Så är det med alla beroenden. Och det är där det största och viktigaste, och svåraste, arbetet ligger som man måste göra. Och det kan vara svårt att förstå, och ännu svårare att acceptera. Men det är så det är.

Min mamma kom aldrig så långt i sitt missbruk som jag gjort med mitt beroende, mitt missbruk. Visst, hon gjorde väl en del ”försök”. Hon hade en del ”rena perioder”, och hon åkte ofta in och ut på beroendemottagningar/beroendekliniker – men det var bara halvhjärtade ansträngningar, hon ansträngde sig aldrig riktigt genuint. När hon hade det som värst i sin hemmasituation, (med den man hon var gift med innan hon dog, Lennart, som var alkoholist och som slog henne så ofta), så såg hon till att åka in för behandling då och då ”för att få komma bort lite från hemmet”. En liten ”mini-semester”. Det berättade hon för mig. Hon visste precis vilken mängd narkotika hon skulle ta för att det inte skulle vara en dödlig överdos, men ändå räknas som mycket allvarligt. Då fick hon åka in på beroendemottagningen ett tag. Hon var bra på att manipulera sjukvården och läkare, tro mig.

Jag önskar så att hon hade kunnat i alla fall ta sig så långt som jag gjort i min behandling, i min process att må bättre. Men hon kom aldrig så långt. Åren innan hon gick bort var dom värsta jag upplevt med henne. Hon var så illa däran, så djupt inne i missbruket, så trasig och skadad som människa. Hon var så borta, hon var en helt annan person, och det gick inte att prata med henne eller resonera med henne överhuvudtaget. She was just gone. Not my mother anymore. Och det var nästan outhärdligt att se och uppleva. Men hon fick frid till slut i alla fall. Som människa led hon hela sitt liv – nu är hon fri, och en vacker lycklig ängel. My mother. heart

Nu kom jag ifrån ämnet lite. Det händer ibland. Men det jag ville komma till var i alla fall att den senaste kärleken i mitt liv, sårade mig så svårt att jag inte tror att jag kan älska igen på mycket mycket länge. Men jag hade inte velat vara utan denna upplevelsen med denna killen ändå, trots att det knäckte mig.

För jag har lärt mig saker jag behövde lära mig, och upptäckt sånt jag behövde upptäcka. Inget sker av en slump, det finns en mening med allt som händer och alla möten man har med alla människor. Man kan tro att en sak har en särskild mening, men sedan visar det sig ha en helt annan mening, något man behövde upptäcka och lära sig.

Jag har lärt mig att jag kan älska någon på riktigt, inte bara vara förälskad. Och jag har upptäckt och lärt mig den sanna meningen med att älska någon. Jag bryr mig fortfarande om killen från Lettland, älskar honom fortfarande oerhört mycket i en del av mitt hjärta, och jag vill att han ska må bra och ha det bra, och få leva det liv han vill leva för att han ska kunna bli lycklig...även om det inte är med mig. Det är sann kärlek. Det har jag inte upplevt innan. Att älska någon så mycket, att även om den personen dumpar en och inte vill ha en, att då ändå bry sig tillräckligt mycket om den personen för att vilja det som är bäst för den...även om det är att vara med någon annan. Det vill jag för honom. För jag är fortfarande knuten till honom, han finns i mitt hjärta...always...även om jag nu har brutit all kontakt med honom, för mitt eget bästa. Men jag vill ändå att han ska leva det liv han vill leva, med den han vill leva med, för att han ska kunna må bra och bli lycklig. Det önskar jag för honom, till 100%. So now I´m letting him go. I´m letting a lot go. I´m setting myself free!

Lärdomar får man av allt, om man är uppmärksam. Jag vet vilka lärdomar jag har fått av saker och ting, av upplevelser, och av olika personer man mött i livet. Det är det som får mig att fortsätta växa som människa. Jag vill aldrig sluta växa, sluta upptäcka, sluta lära mig. Jag är alltid väldigt uppmärksam på allt, hela tiden. Det är på det sättet jag kommit så långt jag gjort i mitt liv, trots att jag har haft alla odds emot mig.

Många som levt ett sånt liv jag har gjort, har förr eller senare supit eller knarkat ner sig, åker in och ut på psyket, lever ett kriminellt, destruktivt liv, gjort många självmordsförsök, eller tagit livet av sig. Jag har klarat mig väldigt bra, med tanke på var jag kunde ha varit, var jag kunde ha hamnat, hur mitt liv kunde sett ut. Jag har haft ett läkemedelsberoende som jag tagit mig upp ur. Jag har aldrig gjort några självmordsförsök (även om jag länge gått med en dödslängtan, så har jag aldrig agerat på det), eller varit inblandad i något kriminellt. Jag har aldrig legat inne på psyket (fast jag borde ha gjort det egentligen, länge ville jag det men fick inte nån plats någonstans). Jag kunde ha levt ett precis likadant liv som mamma, som någon som är en grav missbrukare, i en relation med någon som också missbrukar och som skadar mig fysiskt och psykiskt, och levt i ett helvete. Och aldrig kunnat ta mig ur det, och dött i förtid. Det kunde ha varit så mitt liv hade sett ut.

Men det gör det inte. För jag har ”tagit tag” i mig själv, bara inte på ett sätt alla andra tycker att jag borde gjort. För alla andra har ju alltid haft åsikter om vad jag borde göra, hur jag borde leva mitt liv. Och har jag inte följt deras direktiv, så har jag kämpat på fel sätt.

Guess what?! I don´t give a fuck!

Jag kämpar på mitt sätt, i min takt, på mina villkor! Och har du inte gått i mina skor, levt mitt liv, så kom inte och tala om för mig hur jag borde göra, hur jag borde leva! För det har du ingen rätt att tala om för mig! Lika lite som jag har rätt att tala om för dig hur du borde leva ditt liv. Så är det...

Over and out....for now.

Kram på er!  heart

 

 

 

 

 

 

 


       
27 Januari 2018  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida