I dag hade min fantastiska Selina blivit 16 och ett halvt år. Hon hade säkert levat än i dag om inte jag så olyckligt skadat mig i februari och tvingats avsluta hennes liv innan jag kunde åka till sjukhuset för operation. Veterinären kom hem.
Tyvärr blev det ingen lugn och fin avslutning av Selinas liv. Hon satt på golvet och fick favoritgodiset, rå vom, men hon åt inte upp allt för hon kände förmodligen stressen i luften. Selina var en kämpe hela livet och gav sitt yttersta i varje situation. Hon kämpade in i det sista för att fortsätta leva. Hon satt i Monicas knä och jag stod bredvid och klappade henne. Det var förfärligt och jag kan fortfarande se Selinas kamp, något jag får bära med mig. Jag har inte kunnat förmå mig att skriva detta tidigare och tårarna skymmer min blick så jag knappt ser vad jag skriver.