Han måste vara trött så som han går i mina tankar. Från morgon till kväll, varje dag, varje timme. Han är det finaste jag vet och han vägrar försvinna från min näthinna. Jag blir fortfarandra nervös när han ger mig dom där blickarna, dom långa intensiva blickarna.. Helt plötsligt är någon annan viktigare än mig själv, och viktigare än allt annat. Är det såhär det känns att vara kär? Hur vet man om man är kär? Jag har bara känt såhär en gång tidigare i mitt liv och med den personen var jag med i tre år.
Men jag är så rädd att detta ska slitas i från mig igen. Så rädd att jag till och med drömt om det flera gånger. För jag vet hur det är att behöva leva utan honom som om vi vore främlingar. Jag vill aldrig må sådär igen. Det var i vintras och dagarna var så mörka, jag pendlade mellan att leva och att bara existera. Jag tappade bort mig själv och höll på att bli galen. När jag känner parfymen som jag under den perioden använde, vrider sig magen och jag får tillbaka en massa dåliga känslor och minnen. Snälla låt mig aldrig uppleva det igen. För jag vill vara med honom. Mer än något annat.