Och så var vi här igen. Upp & ned, upp & ned.

Jag har ju den senaste tiden mått oväntat bra *peppar peppar* men mina hjärnspöken går inte längre att förneka. Mitt i allt bra som jag känt den senaste tiden så känns det nästan som om en sorg växer sig större paralellt med mitt goda humör. Hur är det möjligt? Kan en sorg som denna visa sig först efter 2 månader? Jag har trott att jag faktiskt varit otippat stark genom detta med tanke på att saker och ting inte längre bitit på mig, jag har mått bra, varit glad och faktiskt känt mig genuint lycklig varje dag. I snart 2 månader. Och så nu, dyker känslor upp igen och får mig nedstämd. Allting känns bara så jävla orättvist och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig så ensam. Jag känner mig liksom ensam, dum, ledsen, lurad. Lurad.. Att jag ens vågade öppna mitt liv till en annan människa efter så många år, och släppa in honom i min vardag för att sen bli stampad på.. Jag blir så äcklad. Jag har så många frågor jag skulle vilja ha svar på. Betydde jag ens nånting? Brydde han sig nånsin? Vad pågår i hans hjärna nu? Tänker han överhuvudtaget på mig?

Så många tankar i mitt huvud idag. Hoppas att imorgon blir en bättre dag.