Min mamma sparade familjeannonser av olika slag i album, och jag fortsatte antagligen likadant av bara farten. Det är väldigt praktiskt för mig som har dåligt minne. Däremot är urklippsalbumen inte lika enkla att söka i som datorn. Jag är inne på mitt femte album nu, och det kan vara svårt att veta ens i vilket av dom jag ska börja leta efter det jag söker. Något annat är urvalet. Jag kan fundera över om jag egentligen kände en person. Å andra sidan har jag självklart satt in dödsannonserna för alla jag minns från min barndom, fast jag kanske aldrig ens har pratat med vissa. Dom minns jag dessutom bättre än många andra jag har sparat urklipp av från senare i livet. Fast det både finns bild och namn när folk till exempel gifter sig, kan jag fundera allvarligt på vilka dom var och i vilket sammanhang jag har känt dom. Någon gång missar jag att klippa ur en annons. Som dödsannonsen efter Sara, som bodde här i huset när jag flyttade hit. Hon har säkert varit död i tjugo år, och det har grämt mig lika länge att jag missade annonsen. Troligen glömde jag det helt enkelt. Det vore likt mig. Det enda jag har kvar efter henne är urklippet nedan från 1994, men det är väl egentligen roligare att ha än en dödsannons. Och så minnena förstås. Det sägs ju att man lever vidare så länge någon minns en. Någon gång har det hänt att jag inte har känt igen namnet i en dödsannons, eftersom jag bara kände någon till förnamnet. Ser jag att folk har jobbat på Kährs brukar jag fråga där. En gång visade det sig att killen som hade gått bort hade varit med oss ute och ätit innan jobbet många gånger. Då hade jag hunnit slänga tidningen med dödsannonsen, men kollegan som berättade hade den kvar, så jag fick den av henne. När mamma dog adopterade jag hennes äldsta urklippsalbum. Lim och tejp har en tendens att torka och släppa med tiden, så jag fick limma fast en del på nytt. På sistone har jag märkt att det börjar hända i mina egna album också. Det äldsta är mer än fyrtio år gammalt, så det kanske inte är så konstigt.