00:32

Ikväll var en jobbigt kväll mot slutet. Det brast lite inom mig, kanske har jag varit stark för länge, när jag egentligen bara varit så svag innerst inne.

Vissa dagar är så mycket enklare och jag känner mig som den starkaste människan i världen. Inget eller ingen kan rubba mig, precis så känns det.
Aldrig tidigare har min självkänsla sviktat så mycket som det här året.

En sak jag älskar att göra när jag är påväg hem om kvällarna är att när jag parkerat bilen, så stänger jag av den och låter musiken spela ett tag till medans jag sitter kvar och bara lyssnar och tänker. Bilen är verkligen min fristad och har räddat mig otroligt många gånger när jag mått dåligt. Ibland sitter jag där när jag har bra dagar och lyssnar på sköna vibes men det är framför allt dem här kvällarna, som ikväll, då varenda ord i någon sorglig låt träffar en. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Jag grät för att jag saknar dig. Jag grät för att jag vill ha dig. Jag grät för att jag önskar med hela mitt hjärta att du nånstans vill ha mig med. Jag grät för att precis sådär, har jag suttit och gråtit över dig flera gånger det här året. Och det känns så orättvist. För du däremot kanske skiter fullständigt i mig. Hur ska jag veta?

Det har gått 4 månader av denna olyckliga kärlek. Till & från har jag känt mig stark och obrydd. Men mestadels har jag bara känt ångest och nedstämdhet. När fan ska jag bli fri från dig? När ska du sluta sitta där som ett skavsår på min näthinna och ett skavsår i mitt hjärta. Hur ska jag någonsin komma över Dig? Det känns så jävla hopplöst och omöjligt. För jag trodde att vid denna tidpunkt skulle allting kännas mycket lättare. Men sanningen är den att det till och med känns svårare nu än för två månader sedan. Snälla Gud, ge mig något klartecken,  vägled mig på rätt spår i livet igen för utan honom är jag inte hel. Jag är vilsen och ledsen. Visa mig vägen bort från honom, eller vägen till honom.

För jag är så trött på att vara trött.