Tankarna går på högvarv i huvudet.

Är det jag som är blind? Är jag för naiv? Vill jag så gärna tro att saker och ting ska hända att jag förvirrar mig själv istället för att se verkligheten?
Jag blir så trött på det här. Utmattad. Besviken. Jag har alltid varit så säker på att något speciellt finns där. I snart två år. Men gång på gång blir jag besviken och förvirrad. Har jag haft helt fel? Ska det verkligen gå så långt att man börjar tvivla på sin egen magkänsla?

Ena dagen bekräftas det jag alltid trott för att andra dagen raseras helt. Jag förstår inte. Hur är det ens möjligt att en person kan göra en så dum, så liten och så tankspridd.

Jag saknar allt. Allt det bra, allt det fina. Det som fick mig att må som bäst. Men det är längesen nu. För längesen. Och alltid har jag levt på att det ska bli som förr, alltid har jag varit säker på att någon gång kommer det att ske. Men helt ärligt så är jag rädd för att jag haft fel. Saker och ting blir nog aldrig som förr. Jag hade bara velat veta, jag hade bara velat tala klarspråk. Är detta helgen då jag får mina svar? Är detta helgen då du hör min inre röst, då universums krafter drar oss till varandra för att reda ut allt? Snälla, låt mig få veta. Snälla ge mig ro.