Om du bara visste hur mycket jag älskar dig.

Jag har älskat dig sedan den första kvällen i december 2017. Om du bara visste det. Om du bara visste att jag hade gett dig hela världen och lite till. Att jag alltid hade haft din rygg. Att jag alltid hade stöttat dig och skyddat dig. Jag hade blivit en bättre människa för dig. För dig hade jag gjort precis allt.

Hela min kropp, min själ och mitt sinne skriker efter dig. Hjärtat värker. Varför kan jag inte få bli älskad tillbaka av dig lika mycket som jag älskar dig? Varför kan inte du välja mig, så som jag hade valt dig hundra gånger om? Det gör lika ont varje gång jag tänker tanken. Det gör lika ont varje gång jag ser dig och vet att vi inte längre kommer röra varandra så som vi alltid rört varandra innan.

Dina blickar gör mig knäsvag. Ditt leende får mitt hjärta att smälta. Dina ord gör mig pirrig och ditt skratt gör mig glad. Och dina berörningar på min kropp, dina händer på mig, känns som om de stannar kvar för alltid. Jag kommer nog aldrig bli hel igen på riktigt. Jag kanske läker, men att bli hel känns omöjligt. För jag är ju bara hel med dig. Den plats du har i mitt hjärta kommer aldrig kunna fyllas ut av någon annan. Kanske till stor del, men aldrig helt och hållet. Du kommer alltid finnas kvar där, som ett litet skrapsår som aldrig riktigt läker och som kommer påminna mig om dig föralltid.

Dem säger att tiden läker alla sår. Jag sa också det förut. Men det här såret är så djupt, så skadat, att inte ens tid kan hjälpa till. Det är min bittra sanning. Jag försöker spela cool som om allting är bra, men innerst inne är det raka motsatsen. Innerst inne pågår ständigt ett krig, en längtan och en önskan om att få vara din. Allt för gäves. För så kommer det förmodligen aldrig att bli.