DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Tankar

Hej......längesedan.......ja, ja, jag vet. Men det blir så ibland......för att inte säga ofta.

Mår man bra, ja, då har man ju inget speciellt behov av att prata av sig. Mår man inte bra, ja, då orkar man inte, även om behovet finns. Men bara att sätta ihop en text, tar mycket energi. Om jag bara kunde lära mig, att korrekt stavning, meningsbyggnad, ord, inte har så stor betydelse, då hade det varit mycket enklare. Men nu går jag fram och tillbaka i texten, för att kolla att allt är perfekt - eller så perfekt jag kan göra det - och då blir det jobbigt.

Men jag har mått ganska bra ett tag. Varför kan man undra? Jo, vi har varit mycket uppe i vårt paradis och där kan jag koppla av. För det mesta. Inget dåligt samvete, över att man inte gör nånting. Tillåta sig sitta i solen och lyssna på en bok. Då funkar det mesta.

Men det behövs så otroligt lite, för att ställa allt på kant. Det räcker, att någon säger något kritiskt om campingen, så tar jag det åt mig. Är alltid så rädd, att någon ska komma dit, som inte har varit där innan, med höga förväntningar på vårt paradis, och som blir besviken. Nån, som blivit nyfiken på stället vi varit på sen 1994.

Vi älskar vårt paradis; lugnet, tystnaden, sjön, fågelkvittret, allt det enkla, kravlösa. Vi har hög tolerans, vad gäller hygienutrymmen, kök, den allmänna ordningen på campingen. Det är ju inte våra bekymmer. Men så kommer det då någon som anmärker på just det, och det knäcker mig. Vad är jag för en dåre, som kan acceptera fett i filterna i köksfläktarna, dåligt med toapapper på dassen och oklippt gräs?

Plötsligt gör jag någon annans ansvar till mitt eget.

Fel, fel, fel. Jag vet. Och jag kämpar med det. Ibland går det bra. Ibland går jagnästan och gömmer mig, för att jag skäms.

Men nu är vi hemma. Och jag har så mycket att göra..... Och bara tanken på det, får mig att gå i däck.

Jag kan ju skita i, hur det ser ut inne - alla sitter ju i karantän, så ingen ser hur jag har det. Det gör dom inte annars heller, för det är ingen som kommer hit, inte ens utan Covid-19. Alltså kan jag koncentrera mig på utemiljön.

Redan förra året, hade jag stora planer på, hur jag skulle ändra om i trädgården. Jag orkade inte då, och det verkar inte, som om jag ska orka nu. Har tillbringat större delen av dagen i sängen/soffan och bara sovit o vilat.

Att bara tanke på arbete kan trötta ut en så..... det går bara inte att börja. Har jag bara börjat, så är det lättare, men vägen till början är sååååååå lång.

Att tankar kan ställa till så mycket.

Och det är ju inte bara tanken på själva jobbet, utan tankarna på, vad andra tänker om mig, som bara ligger på soffan, och inte gör någonting. Tankarna på, om omgivningen tycker, att jag gör rätt eller fel. Tankarna på, om omgivningen tycker, att det där borde hon gjort för längesedan. Rädslan, att omgivningen ska tycka, att jag inte hjälper mina föräldrar tillräckligt.

Jag handlar för min far varje vecka. Jag gör det gärna, vill inte att han ska drabbas av Corona.

Men vad jobbigt det är. Det är ju ett ”krav” som ställs på mig. Inte av pappa, utan av omständigheterna vi lever under just nu. Och det räcker. Jag har så svårt att klara det.

Fan, fan, fan. Ska livet vara så för alltid? Blir det aldrig bättre? Är det inte meningen att man ska orka någonting längre? Det blir ju bara sämre och sämre. Minsta lilla problem, blir gigantiskt.

Och i andras ögon, har jag förstått, att man blir konstigare och konstigare. Bara andra drabbade kan förstå.

Tänk om man ändå kunde bryta ett ben, få lite hjärtsvikt, eller en vanlig, hederlig, manlig förkylning, så folk visste vad man pratade om.

Men så är det nu inte. Istället drar sig folk undan och låter en ”vara ifred”. Så jävla snällt då! Men jag vill inte vara ifred. Jag vill ha goda vänner runt mig. Folk klagar över den isolering som följer i Coronans spår. Man kan inte umgås på kanske flera månader.

Jag märker absolut ingen skillnad. Tydligen har jag sett ut som en blå jättesmurf med röda utväxter i 17 år nu.....

Usch vad jag har spytt ur mig nu. Nu ska jag sova. Försöka iaf.

Imorgon är en annan dag.

Ha det!❤️
18 April 2020  | GAD - generaliserat ångestsyndrom | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida