Varje gång du försvinner är det som om en del av mig dör. Det gör så ont. Det gör lika ont varje gång. Och varje gång står jag där, ensam med kramper i bröstet och hjärtat nere vid knäna. Varje gång undrar jag vad jag gjort för att förtjäna denna smärta. Varje gång undrar jag när jag ska få vara lycklig. Jag har alltid vetat att du är pusselbiten som saknas i mitt liv. Och när det är vi, då är pusslet helt. Men när du försvinner, river du ut den biten samtidigt som du tar med dig några andra bitar. Kvar lämnas jag med ett krossat hjärta.

Vem fan är jag. Vem är jag ens numera? En liten, skadad och osäker tjej. Jag borde leva mitt bästa liv till fullo och ta vara på världen. Men det är så svårt när du är min värld. Utan dig går jag under. Utan dig har vardagen inte samma mening. Fyfan. Jag trodde aldrig att så många tårar kunde fällas under samma dygn. Jag är än en gång förstörd. Krossad. Olycklig.