|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (19) |
|
| (7) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (9) |
|
| (15) |
|
| (11) |
|
| (15) |
|
| (8) |
|
| (18) |
|
| (21) |
|
| (33) |
|
| (37) |
|
| (32) |
|
| (26) |
|
| (44) |
|
| (49) |
|
| (35) |
|
| (28) |
|
| (26) |
|
| (18) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (21) |
|
| (26) |
|
| (26) |
|
| (30) |
|
| (38) |
|
| (25) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (31) |
|
| (28) |
|
| (13) |
|
| (22) |
|
| (32) |
|
| (46) |
|
| (38) |
|
| (44) |
|
| (31) |
|
| (49) |
|
| (65) |
|
| (76) |
|
| (41) |
|
| (27) |
|
| (14) |
|
| (12) |
|
| (35) |
|
| (38) |
|
| (50) |
|
| (42) |
|
| (29) |
|
| (36) |
|
| (50) |
|
| (2) |
|
|
|
| (4) |
|
| (10) |
|
| (54) |
|
| (24) |
|
| (3) |
|
| (10) |
|
| (36) |
|
| (612) |
|
| (11) |
|
| (109) |
|
| (260) |
|
| (60) |
|
| (18) |
|
| (19) |
|
| (10) |
|
| (7) |
|
| (10) |
|
| (21) |
|
| (15) |
|
| (30) |
|
| (31) |
|
| (5) |
|
| (91) |
|
| (48) |
|
| (123) |
|
| (24) |
|
| (22) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 1667 |
| Kommentarer: 1347 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Tankar på kammaren
Släcker alla lampor utom den röda ikealampan i hallen, den som inte lyser speciellt mycket alls eftersom det röda hindrar ljuset ifrån att sprida sig i större skala. Låter ljusen brinna, de är ändå nästan nerbrunna nu så de slocknar väl snart av sig själva..
Känner hur ord och tankar längtar efter att printas ned och bilda sammanhand, men hur sjutton gör man sådana saker? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte längre.
Mamma tog verkligen steget, ringde på den där bostadsrätten. Den var redan såld, tack och lov. Sedan traskade hon iväg till morbror och pratade verkligen om att sälja huset. Jag kände hur hela världen var på väg mot sin undergång, ty tanken på att sälja mormorshuset.. herregud, jag kan inte sätta ord på hur ont det gör att ens tänka tanken på hur någon annan skulle bo där, renovera, leva. Hugga ner eken. Eller använda ladan där jag gjort ett streck i snedtaket över överslafen jag brukat sova i, varje gång jag övernattat där. Nej fy fan. Det är rena tortyren.
Men morbror lyckades avstyra det. Ännu så länge äger han ju faktistk halva huset, och han vill lika lite som jag att det ska hamna i någon annans händer.
En av "hållhakarna" till att det ska förbli i vår ägo är att jag hjälper mamma mycket mer med gräsklippningen eftersom hennes knän inte alls orkar med längre. De senaste två månaderna har hon varit till doktorn och sugit ut vätska ur ett av de nämnda knäna t r e gånger.
Jag kan allvarligt talat inte veta säkert om det kommer fungera. Visst har jag haft en aning mer energi på senare tid än vad jag brukat ha, men jag vet också med mig att det inom mig slumrar en depression (eller snarare en depressiv personlighetsstörning) och en misstänkt emotionellt instabil personlighetsstörning, och att det närsomhelst kan gå över styr igen. Jag kan inte svära på att jag aldrig mer försöker att sluta leva, sedan den senaste överdosen har tanken mer eller mindre legat kvar i bakhuvudet även om det inte varit en tvångskänsla; att göra det just precis nu. Just precis nu kan jag faktiskt inte göra något sådant heller, eftersom alla mina piller tagits ifrån mig.
Om jag inte använder mig av mina gamla recept förstås...men ja, nej.
Jag ska iallafall försöka, försöka orka, försöka kämpa lite extra även när det blir motigt och jag helst vill ligga kvar i sängen och sova för evigt. Mer kan jag inte göra, kan jag?
Och du.
Du. Du. Du.
Jag önskar att jag hade lika lätt att lägga dig bakom mig som det varit lätt att låta dig komma nära.
Och dig.
Du. Du. Du.
De där ögonen som borrar sig in i mig vareviga gång du loggar in på msn, med just den där visningsbilden.
Jag försöker att hålla mig ifrån.
Men ännu har jag inte förmått att lägga alltsammans bakom mig.
Ännu lever någon form av hopp; att du en dag ska förlåta mig och att du ska låta mig komma dig nära igen.
Inte nära nära,
men vännära.
sd
ds,
men på ett nytt, fungerande plan.
Det var som ett slag i ansiktet att hitta brors dikter till mig bland dem från Snuss idag. Jag tänkte först att jag inte hade någon rätt att sätta upp dem på väggen, men jag gjorde det iallafall.
Jag blir så arg ibland. Känslan av svek, även om jag vet att det inte handlar om det, kommer så starkt över mig och hand i hand med svek kommer förstås värdelösheten. Och det vore så lätt att säga att jag ingen vän vill ha över huvud taget i sådana situationer, för då skulle det visa sig svart på vitt om människor är något att lita på. Men det är så manipulativt och jag vill inte vara sådan mer. Jag har ställt till med tillräckligt mycket genom att justera sanningen fram tills nu.
Inte så att jag gjort något elakt med avsikt.. jag har ju bara velat bli lycklig. Älskad. Som alla andra. Men alltid slår det fel och katastrofer blir ett faktum.
Se, det går visst att skriva lite ändå. Men det är nog för att jag började skriva i noggen, med intentionen att bara publicera det där. Nu vet jag inte. Det känns som att det passar bättre in på haket, i min dagbok där. Men det sätter en sorts press på vad jag skriver.
Jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag kände samma slags rädsla över att förlora Dig ännu denna dag som då Ni hittade tillbaka till varandra och jag agerade sådär felfelfel och nästan förlorade dig för två vårar sedan. Men jag har inte vågat bokstavera det inför Dina ögon. Jag kan nog inte det nu heller. Av rädsla att skada oss ännu en gång, så djupt att det inte längre går att hålla oss samman.
Vet du om det? Jag tror faktiskt inte det.. och det känns inte som rätta läget att försöka förklara det nu heller, när det är så lång tid sedan vi träffades i verkliga livet senast. Två år. Om mindre än två månader är det två år sedan.
Svårt att förstå...
Och du, Grisbjörnen. Ibland hatar jag världen för hur den tog dig ifrån mig. Jag vet inte om jag inbillar mig, idealiserar. Men du var en sådan viktig pusselbit när jag orkade fortsätta, och nu är jag ensam på ett helt annat sätt.. Jag vet inte.
Ett stort långfinger vill jag peka åt världen ibland. Men vad gör det för skillnad? Nu är nu, och du existerar inte längre.. det förändras ju aldrig.
|
|
1 Juni 2007
| Tankar på kammaren
| 1 kommentar
|
|
|
 |
|
