Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Där älvorna dansar




Jag är närmare än någonsin tidigare att få min egen bostad, mitt allra första allra egna hem. Det är nog vad som orsakar mest tankesnurr av allt just nu. Likväl som det skulle innebära positiva förändringar, skulle det föra med sig andra, mindre bra bitar. Jag är väl medveten om dessa bitar, deras innebörd och vad det kan orsaka. Jag är därför tvivlande till hur bra det egentligen är att svänga in och av på denna väg. Jag tänker att jag kanske borde sätta stopp för det innan allt tar fart, och det blir för sent att stanna?

Det kommer bli fritt fram för destruktiviteten att styra och ställa, och även om jag som person utan eftertanke skulle lämna dörren öppen för den att kliva in i min boning finns ändå medvetenheten någonstans; att det inte är bra och att det bara är jag själv som kan förhindra att den tar makt ifrån mig. Att det är Jag som blir lidande om jag Låter den ta makten.

Men då kommer vi till frågan om jag verkligen vill det? Bryr jag mig? Spelar det någon roll vad som händer med mig?

Jag kan inte påstå att jag känner mig särskilt hoppfull inför min framtid, men det kanske är just därför det inte är särskilt hoppfullt heller? Eller är det det, fast jag väljer att blunda för det? Jag vet inte.. Just nu är jag nog inte redo att förändra någonting iallafall.


Ända sedan mötet med psykologen Jeanette igår, har jag ibland överväldigats av en känsla.. jag vet inte hur annars jag skulle kunna beskriva den; än som igenkännande. Som en flashback från hur jag brukade känna tidigare. Exakt när kan jag inte specificera, ty saker och ting tycks ha förändrats utan min vetskap under en lång tid nu. Det är först de senaste veckorna jag verkligen blivit medveten om det. Känslan av igenkännande omfattar hela det mörkaste spektrat; från ensamhets- till övergivenhets- till svikenhetskänsla. Återvändandet till depressionens mörker, och de medföljande tankarna, tankemönstren. Ledsamheten. Den inre gråten.

Hon sade att det kan kännas som att allt blir sämre när man börjar i terapi, eftersom saker man förträngt eller undvikit plötsligt kommer upp till ytan igen för att man ska kunna hantera det. Så är det ju. Kanske är det just vad som händer mig nu också? Jag vet inte säkert, men jag skulle inte bli särskilt förvånad om det var så. Jag är beredd. Jag är van; van smärtan, van känslorna. Van att hantera dem.

Saken är den att jag inte ska hantera vad som händer inom mig, känslomässigt, på samma sätt som jag har brukat. Med Jeanettes hjälp ska jag lära mig nya scheman för hur olika saker, situationer, ska bemötas. Behandlas.

Det är ingenting som förändras i en handvänding. Kanske är det rentav omöjligt. Kanske beror agerandet på saker som finns inuti sedan födseln. Vi talade om det att jag en gång nämnt för min psykiatriker hur jag kände igen mig i vissa delar av beskrivningen av Aspergers och hur en sådan diagnos gör det omöjligt att göra vissa saker. Ändra dem. Då måste man, precis som hjärnans signaler måste finna nya vägar vid hjärnskador, finna vägar runt hindret. I vissa fall kan man inte ens finna alternativa vägar. Man måste således acceptera hur saker och ting är.

Nu finns det inget som tyder på att jag har Aspergers, enligt psykiatriker P, men det utesluter inte det faktum att det Kan finnas någon annan orsak till att jag någon dag måste acceptera saker för vad de är, istället för att försökta förändra dem.

Ännu har jag inte kommit till den punkten, kanske kommer jag heller aldrig befinna mig där. Det är någonting som tiden får utvisa. Tillsvidare kommer jag fortsätta i de invanda mönstren och använda de scheman jag har inlärda sedan långt tillbaka. Samtidigt som jag försöker bryta dem, och försöka finna nya. Mindre destruktiva...



1 Oktober 2006  | Brev | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida