Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


en måndag i juli


Den där sorgen som ibland anfaller, jag tycker inte om den. Jag kan knappt ens placera den, förstå den. Vad är anledningen? Varför?

Men så finns där också något malande, långt långt bak i bakhuvudet. Dessa permanenta tankar; ständigt åter upprepade som i en loop.



Jag kommer att hålla mig hemma nu. I min borg där ångesten och paniken aldrig, eller åtminstone sällan, förändras och blir ohanterlig. Här vet jag vad jag har att vänta. Här går det att hantera. Här slipper jag paniken över att känna mig vilsen och ensam bland människor i mängder. Det är jag nöjd med.

Eller; så nöjd man nu kan bli med att leva ett liv i begränsning.
Jag vet inte hur många gånger "undvikande beteende" har nämnts hos min psykolog. Men om man inte direkt önskar det annorlunda då?
Hur förändrar man det?



Det är ensamheten som gnager extra mycket nu. Insikten i att utanförskapet är ett faktum i en folksamling. Jag vet inte hur man gör för att höra till? Det skrämmer bara, gör att jag önskar gömma mig än mer än innan.
Rädslan för en statisk ensamhet, en som inte går att göra något åt; som inte är föränderlig..

Alla vill ju bara bli älskade? Varför kan det inte då få vara så?


citerar ord som aldrig betydde. En resa bakåt i tiden och förvirringen i alla motstridiga känslor. För hur kan man älska och hata en och samma människa så starkt? För att han svek? Ser jag den elaka människan bara för att ge mig själv en anledning att släppa taget slutgiltigt? Varför fungerar det då inte?
För att jag inte är så lättlurad? För att jag vet att det bara är något påhittat...

(släpp mig inte, släpp mig aldrig..?) Kunde skrikit utan minsta respons. Han skulle inte bry sig vad jag än gjorde, för han är ju inte som jag... han kan vända ryggen mot, lägga saker bakom sig. Han vet hur man gör för att inte blicka bakåt.

Förmodligen gjorde han det för väldigt väldigt länge sedan.





(kan du inte bara vända dig om och se att jag finns kvar, och hålla om mig en liten liten stund, förstå vilket kaos du skapade inuti...)




Är så trött på all ensamhet, på att aldrig ha en trygg famn att ta min tillflykt till. På att känna mig så ovärd allt sådant, på att känna så som jag gör gentemot mig själv.


16 Juli 2007  | Journalanteckning | 1 kommentar
Det gör ont att läsa frugan..önskar jag kunde hjälpa!

Webbplats: http://www.nattfrost.se/
Skrivet av Madelene Nattfrost den 17 Juli 2007 09:44
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida