|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (19) |
|
| (7) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (9) |
|
| (15) |
|
| (11) |
|
| (15) |
|
| (8) |
|
| (18) |
|
| (21) |
|
| (33) |
|
| (37) |
|
| (32) |
|
| (26) |
|
| (44) |
|
| (49) |
|
| (35) |
|
| (28) |
|
| (26) |
|
| (18) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (21) |
|
| (26) |
|
| (26) |
|
| (30) |
|
| (38) |
|
| (25) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (31) |
|
| (28) |
|
| (13) |
|
| (22) |
|
| (32) |
|
| (46) |
|
| (38) |
|
| (44) |
|
| (31) |
|
| (49) |
|
| (65) |
|
| (76) |
|
| (41) |
|
| (27) |
|
| (14) |
|
| (12) |
|
| (35) |
|
| (38) |
|
| (50) |
|
| (42) |
|
| (29) |
|
| (36) |
|
| (50) |
|
| (2) |
|
|
|
| (4) |
|
| (10) |
|
| (54) |
|
| (24) |
|
| (3) |
|
| (10) |
|
| (36) |
|
| (612) |
|
| (11) |
|
| (109) |
|
| (260) |
|
| (60) |
|
| (18) |
|
| (19) |
|
| (10) |
|
| (7) |
|
| (10) |
|
| (21) |
|
| (15) |
|
| (30) |
|
| (31) |
|
| (5) |
|
| (91) |
|
| (48) |
|
| (123) |
|
| (24) |
|
| (22) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 1667 |
| Kommentarer: 1347 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Jag vet inte om jag vågar vara såhär ärlig...
Med de orden kommenterade jag en dikt jag lade upp på Haket för ett tag sedan och med de orden som inledning ska jag trots allt Vara Så Ärlig nu.
Mat är ett känsligt ämne, och har väl varit det i många år egentligen trots att jag nog inte alltid varit så medveten om det. För några veckor sedan ställde jag mig på vågen och konstaterade att jag vägde två kilo mer än jag gjorde när jag vägde som mest Någonsin innan jag började gå ner i vikt hösten 2003. Precis som då fick jag total panik. Diet med vägande av maten och kaloriräknande, en ständigt hungrig mage, några promenader och ett ganska skönt konstaterande; en vecka senare hade jag gått ner fem kilo. Såklart brakade allt samman och tvärtemot mina "planer" började jag äta äta äta. Och har fortsatt så, eftersom motivationen är obefintlig - på alla plan.
Jag kanske inte har vad som verkligen skulle diagnostiserats som en ätstörning, men jag tror nog det ändå.. BED eller atypisk ätstörning? Ätstörning UNS? Det ligger ganska nära till hands. Fast jag har aldrig klarat av att tala om min vikt och om mat med min psykolog. Jag pratade om min ångest över att jag börjat gå upp så mycket i vikt med min kurator på ungdomsmottagningen en gång, jag satt där och snyftade fram hur jobbigt det var. Men jag vet inte om hon förstod, hon var iallafall inte kvar där så länge efter det att det hann hända något och på den tiden gick jag bara dit ibland för att prata av mig om hur det gick med mina samtal på öppenpsykiatrin i varje fall. Det var ju då jag hade blivit tilldelad min skötare C, som nästan bara pratade om blommor och ljus och annat meningslöst.
Att ha anorexi är förstås fasansfullt, men jag tror inte att det är skamligt på samma sätt som det är att ha någon form av hetsätstörning, bulimi eller BED.. Jag har inte bulimi, men jag har fått den uppfattningen efter att ha läst Sofia Åkermans blogginlägg från den 12 Januari i år, samt kommentarerna på det inlägget. Jag har läst i forumen på helgon.net. Jag har läst intervjuer i dagstidningar på nätet.. Jämfört med anorexi verkar det så mycket mer skamfullt att Äta, att inte kunna låta bli att äta. Att kräkas..ja, att ha hetsätstörningar helt enkelt.
I våras när jag hade en period av enorm överkonsumtion av godis kände jag en gång en enorm svallvåg av skam och ångest när jag köpt alldeles för mycket godis ännu en gång under en och samma vecka och var på väg ut ur affären med den tunga kassen. Det är alltid svårt att betala godis, läsk, fikabröd..ja, allt som är onyttigt, för det känns som att kassörskorna dömer. En sådan överviktig (jag kan inte ens förmå mig att tänka eller uttrycka mig med ord som "fet" eller tjock", det är som om jag skulle försökt ta i något mögligt frivilligt - det är äckligt, ångestskapande) person som jag behöver väl knappast två 200-grams chokladkakor Och en påse lösgodis? Flera gånger i veckan, dessutom! (Det är därför jag alltid försöker gå till en annan kassörska om jag ser att den från föregående handlingsdag jobbar då med.) Eller en hamburgare på McDonalds? Det är därför jag Alltid propsar på att åka drive-inen där om mamma är med och det är hon ju, oftast. För att inte tala om att gå in på våran Pizzeria. När de började veta vad vi skulle ha för sort så fort vi kom innanför dörren fick jag panik. Det var ju ett tecken på att jag var där alldeles för ofta, att jag var Äcklig som åt så mycket Fet Pizza! Det är klart jag får skylla mig själv som ser ut som ett äckligt monster då.. när jag inte klarar att äta och motionera normalt.
En sak som avhandlades i ett ganska nyligen skrivet blogginlägg hos Sofia Åkerman (ja, jag har läst hela hennes blogg den senaste tiden, idag har jag kommit till de allra senaste) var det här med alla tv-program om ätstörningar som visats på sistone.
Superskinny me
Jag vill vara anorektisk
Du är vad du äter
...
...
...
...
Vem är det som ser de programmen? Självklart sådana som jag. Sådana som inte Borde se det, Sådana som blir triggade. Sådana som är ätstörda.
En normal människa kanske klarar att se det sjuka i programmen, förstår varför de visas. Men herregud. Det är inte de som programmerar videon eller dvdn och spelar in de där programmen. Det är inte de som skriver in dem i sina kalendrar för att inte missa dem. Det är ju de Ätstörda som bara blir ännu mer Triggade av det.
Ändå kan man inte låta bli. Ändå kan inte Jag låta bli att se dem.
Det var inte direkt så här jag hade tänkt mig det här inlägget. Men jag har iallafall varit ärlig och det är ett första steg.
Det är ju inte direkt så att jag inte vet hur dumt det är med ätstörningar heller. Herregud. Jag har en själasyster som vårdats på sjukhus om och om igen för sin anorexi. Jag följer ett par tjejers dagbäcker på Helgon, som varit inlagda på slutenvården för behandling, den ena i nästan ett år! Jag känner flera personer som har anorexi, eller som haft åtminstone.. och bulimi..,ja. Jag känner ju människor som haft bulimi också... Hur kan man då falla för lockelsen ändå?
(Bilden är från den första "serien" bilder jag tog då jag köpt digitalkameran 2004, och sedan kom att lägga upp på nätet..jag hade gått ner de där 27 kilona och allt..)
|
|
27 Juli 2007
| Tankar på kammaren
| 2 kommentarer
|
|
|
 |
|
