Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Omvälvande



Jag finner det alltid lika hisnande, omvälvande, världsomstörtande att falla så brutalt efter en okej, för att inte säga bra dag.

Så med gråten i ögonens bakkant och panik i hjärtetrakten, kan jag annat än undra varför det blir såhär?

Det kan ibland kännas som att jag själv drar mig ner dit, för att det varit "för bra", för så ska det liksom inte vara. Jag är van något mycket sämre, anser mig inte förtjänt av något annat än depressionsträsk och allt vad det innebär för självkänsla, självförtroende och så vidare...

Jag nedtecknade min nyaste Höstvinds-text från haket nyss, en minnesbild från mitt möte med Engla själssyster i maj då jag stannade till i Uppsala på väg mot Järna. Även om Engla inte var så sjuk då som hon var under vintern, den förra, så var hon ju inte frisk. Hon ÄR inte frisk. Men hon har (bland andra) blivit en idealbild i min hjärna för hur man ska vara.

Således gör det mig extra ångestig matmässigt en dag som denna; när jag ätit så onyttigt som jag gjort. Friterat; inte bara kyckling utan banan till dessert också.

Jag har egentligen förbjudit mig själv att skriva något rakt ut om dessa tankar, vill inte berätta för att det känns så oerhört pinsamt. Skamset. Samtidigt kan någon ju få för sig att tala till rätta; tala om för mig att de planer som målas upp på min näthinna inte är friska, försöker sätta stopp för dem...

Hade jag inte varit i sådan dålig kondition hade jag inte gjort annat än stått på min nyinköpta Crosstrainer. Hade jag haft orken att ta mig ut på promenader hade det blivit milslånga sådana varenda dag oavsett väderlek. Men depressionen sätter stopp för sådana saker; initiativförmågan har gått i graven och ja.. jag gör helt enkelt tvärtemot vad jag vill: Jag äter och äter och äter. Eller svälter och svälter och hetsäter.. Det finns liksom inget som heter "Normal kosthållning" i mitt liv, jag kan på något vis inte se det om jag så tittar så långt i backspegeln som är möjligt. För jag tog alltid den där extra sockerkaksskivan hos mormor, jag tog alltid den extra kakan när jag fick chansen och jag skippade aldrig godiset på lördagarna. Det sistnämna må vara ganska normalt för ett barn; men för varje år blev påsen bara större, tyngre, mer kaloririk.

Och det var då jag skulle behövt den där spärren.

Jag vet inuti att det är mitt utseende som spelar många roller i det destruktiva rollspel som äger rum i min hjärna, det är den största anledningen till mitt självhat och jag tvivlar på att det någonsin kommer bli annorlunda sålänge jag fortsätter se ut och väga som jag gör..

Jag måste helt enkelt göra något åt det, och då finns bara Ett alternativ; svält och träning - i kombination.


Gudarna vete varför jag skrev det här. Det kommer ge mig hutlöst mycket ångest då jag vet att någon kommer läsa det. Förhoppningsvis gör ingen det, men men.. Ja..


8 Oktober 2006  | Brev | 2 kommentarer
Jag håller med föregående talare: Du ska inte ha ångest över att vi läser det du skrev. Jag kan egentligen inte säga att jag känner igen mig, fast ändå är det precis vad jag gör, på något sätt.

Webbplats: http://funderingarochtankar.blogspot.com/
Skrivet av Elisabeth den 8 Oktober 2006 19:33
Ha inte ångest för att JAG läst det iaf. Jag känner igen mig alldeles för väl i dina tankar... *krama*

Webbplats: http://www.nogg.se/blogg.asp?idHomepage=4004
Skrivet av Madelene Nattfrost den 8 Oktober 2006 18:32
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida