|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (19) |
|
| (7) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (9) |
|
| (15) |
|
| (11) |
|
| (15) |
|
| (8) |
|
| (18) |
|
| (21) |
|
| (33) |
|
| (37) |
|
| (32) |
|
| (26) |
|
| (44) |
|
| (49) |
|
| (35) |
|
| (28) |
|
| (26) |
|
| (18) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (21) |
|
| (26) |
|
| (26) |
|
| (30) |
|
| (38) |
|
| (25) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (31) |
|
| (28) |
|
| (13) |
|
| (22) |
|
| (32) |
|
| (46) |
|
| (38) |
|
| (44) |
|
| (31) |
|
| (49) |
|
| (65) |
|
| (76) |
|
| (41) |
|
| (27) |
|
| (14) |
|
| (12) |
|
| (35) |
|
| (38) |
|
| (50) |
|
| (42) |
|
| (29) |
|
| (36) |
|
| (50) |
|
| (2) |
|
|
|
| (4) |
|
| (10) |
|
| (54) |
|
| (24) |
|
| (3) |
|
| (10) |
|
| (36) |
|
| (612) |
|
| (11) |
|
| (109) |
|
| (260) |
|
| (60) |
|
| (18) |
|
| (19) |
|
| (10) |
|
| (7) |
|
| (10) |
|
| (21) |
|
| (15) |
|
| (30) |
|
| (31) |
|
| (5) |
|
| (91) |
|
| (48) |
|
| (123) |
|
| (24) |
|
| (22) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 1667 |
| Kommentarer: 1347 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Tankar på kammaren
Ibland är det som om magen bara knyter sig av saknad. Av minnen. Det liksom kommer som en svallvåg; insikten, saknaden, ilskan, sorgen, oförståndet.. Ettårsdagen närmar sig. De senaste två veckorna har tankarna alltmer blivit medvetandegjorda..jag tänker liksom mycket mer på det..
Jag saknar våra samtal, de som var sådär kravlösa. Om det var en dålig dag kunde jag säga det och sedan pratade vi om annat. Om jag inte ville behövde jag inte säga att det var mindre bra, vi pratade bara om annat ändå och för en stund lyckades han få tankarna på annat håll. Så är det inte längre. Egentligen finns det ingen som kan göra det så som han gjorde det..
När jag får frågan "allt bra?/hur är det?" osv kan jag inte säga som det är - ens om jag vill. Det är så svårt, att bli förstådd. Om jag verkligen avskyr någonting så är det den där frågan.. Det finns liksom ingen acceptans. Bara för att det varat så länge nu, antar jag.. man får inte svara om det inte är ett positivt svar.
Och jag känner mig som världens sämsta vän när jag bestämmer möte och sedan drar mig ur i sista minuten, med hjälp av en dålig ursäkt. För jag orkar inte. Många gånger blir det aldrig av, det som bestämts. Jag sitter hellre här hemma som idag, med min big t-shirt/nattlinne och mysbyxor och ser slafsig ut. Jag har inte ens borstat tänderna än kom jag just på...
Tiden går så fruktansvärt fort. Jag är förstås glad för det på ett vis; den dagen jag inte behöver finnas mer närmar sig liksom ett snäpp till. Men samtidigt blir snäppet till dåtiden ännu lite större, minnena blir suddigare, saknaden blir mindre påtaglig, livet går liksom vidare ..utan.
Det är tio månader och fjorton dagar sedan han lämnade oss, och just nu saknar jag Mr Ace sådär fruktansvärt mycket att det är nästintill olidligt...
|
|
28 Augusti 2007
| Tankar på kammaren
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
