Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Årskrönika 2007

Årskrönika 2007






Det är svårt att skriva årskrönika när minnet sviker, så det är väl tur att jag dokumenterar allt (nåja) i mina nätdagböcker och bloggar. För varje år känns det ändå allt svårare att skriva meningsfullt, för till syvende och sist är mitt liv ytterst tomt på händelser som inte har att göra med hushållsgöromål eller tv-serietittande.. Ett år har gått sedan jag senast satt såhär, och den här gången känns det som att jag kommer slå rekord i att vara fåordig. Mycket tid har försvunnit ut i ingenting, ett fåtal saker minns jag ännu. Vissa roliga, andra ..mindre roliga. Men det är ändå händelser som lämnat avtryck och med genomläsningen av årets dagböcker kommer säkert fler minnen väckas till liv, som förtjänar en omnämndelse i denna text.


En sak jag dock faktiskt minns är årets inledning. Då befann jag migg i Linköping för, visar det sig nu, sista gången hittills. Jag hade Sassa och hennes katter för mig själv, hennes pojke befann sig på annan location, och för första gången kände jag verkligen att jag börjat känna en bit, om än så liten, av staden. Min vistelse i Ryd var intet annorlunda mot tidigare besök. Vi existerade utan några särskilda krav på tillvaron.

I övrigt nådde psykologutredningen ett slut i februari då också en djuputredning genomfördes, samtidigt som jag var utslagen av trötthet, en trevlig biverkning av Cymbaltan jag knaprade sedan oktober föregående år. I övrigt gjorde den förstås varken till eller från - den heller - jag blev enbart avstängd..Triumfen hade varit stor om min läkare inte slutat sin stafettläkartjänst här innan utredningen genomfördes. För jag är inte ett uns bioplär!
Att resultatet visade på två sorters personlighetsstörning var inte så nedslående i sammanhanget. Efter all denna tid kändes diagnoserna plötsligt helt irrelevanta!

Den femte februari föddes Idas dotter Emilia. Jag var och hälsade på dem när Emilia var bara tre veckor. Så liten! Jag kan inte minnas att jag träffat en sådan liten bebis tidigare och nöjde mig med att fota henne, för tänk om jag skulle tappa henne!

I februari gick Elin och blev lägenhetsinnehavare också. Jag tänkte mig en resa ner till Göteborg senare under våren. Av detta blev till slut intet, kan konstateras i skrivande stund..

Här någonstans fick "små saker av plast", Peter Ripa en revival i mina musiklyssnaröron också. Helt klart årets låt!


Mars: "Jag önskar bara att vi inte behövt förlora vår fina grisbjörn för att finna varandra"

Det var länge sedan jag connectade med en människa på (nätet) på samma sätt som jag gjorde med Elina då.


Senare samma månad blev världen plötsligt becksvart igen. Jag föll och föll och föll, helt utan förvarning. Bara de där få orden. "Jag är glad att vi inte är på samma plan längre". De sista orden någonsin, troligen, från honom till mig. Jag försökte dö. Över hundra tabletter och en magsköljning. En natt på IVA med hjärtövervak och sedan kom jag hem igen. Det var så overkligt. Det är så overkligt. Trots att jag minns alltsammans utom just magsköljningen.
Sedan kom jag hem och livet var precis som vanligt igen. Som om det aldrig hade hänt. Om det märkt någon antar jag att det är min mor, och den tanken gör så ont att jag inte orkar tänka den till punkt.
I och med överdosen slutade jag även med alla former av mediciner, ssri, snri, antipsykotika och insomningstabletter. Sakta men säkert började jag känna lite igen. Avstängdheten tycks verkligen vara förknippad med medicinerna, som jag trott men inte vetat riktigt säkert.

När mars har övergått i april skriver jag på haket hur det känns som om jag stod på randen mellan ett gammalt och ett nytt liv.

"För att kunna gå vidare och påbörja det nya måste jag göra ett ordentligt avslut och lägga allt det gamla bakom mig. Det är svårt, det har tagit tid, men jag tror att jag äntligen börjar närma mig den tid och plats då jag kan och ska ta steget. Det allra sista bort från det där destruktiva, som en gång gav mig allt jag behövde. Kärlek, hopp, känslan av att vara omtyckt... det som har förvandlats till raka motsatsen; som fört mig till akuten till följd av överdos inte mindre än två gånger.

Den dag jag flyttar till mitt egna hem, då ska allt vara lämnat kvar.

Jag ska bara ha med mig mina vänner, mina katter, mina drömmar och framtidsplaner dit.
Jag ska bli den person jag borde ha varit redan, men som jag hindrats från att bli av en och alla upptänkliga anledningar."


Jag ska till och med dammsuga regelbundet. Bannemig


J april är rädslan för en upprepning av den fjortonde oktober, Håkans död, så förskräckligt tung och nära. Min själssyster meddelar att sjukdomen har henne i ett grepp som aldrig förr, hon väger bara trettio kilo. Jag kan inte sluta tänka att hennes hjärta kanske slutar slå vilken dag som helst.. Jag låg sömnlös och tänkte på hur jag skulle ta kontakt med d. för att tala om vad som hänt, och kände mig hemsk som ens kunde tänka tanken. Ety, systra var ju ännu i allra högsta grad levande! ..om än i tunnare format än någon gång tidigare. Jag minns särskilt den dagen då hon inte går att nå på numret jag fått till hennes rum på avdelningen. För en tid som känns som en evighet undrar jag om hon kanske lämnat mig. Men sedan plingar telefonen till, och ett textmeddelande talar om för mig att jag vågar andas igen - hon finns ännu. Hon lever.



Under årets första månader handlar många dagboksinlägg om en egen lägenhet, om besvikelsen när ännu en lägenhet tilldelats någon annan. En gång får jag titta på en lägenhet som jag verkligen kan tänka mig att bo i, men som alltid - tilldelas den någon annan. Den tjugotredje april dyker ett nytt erbjudande upp på min dataskärm. Lägenheten ligger alldeles galet, men jag tänker att jag ska ge den en chans för bråkandet med mamma har bara blivit värre och värre och jag har gett mig själv löftet att tacka ja till första bästa lägenhet som kan tänkas dyka upp.. Jag åker och tittar på den, och den är så ljus och fin. Och det visar sig att jag står först i kön - jag får den om jag vill ha den!
Den trettionde april skrevs kontraktet, den femte maj fick jag nycklarna. Den tjugonde maj flyttade jag in i min tvåa på 59 kvadrat, med för stor trädgård och helt underbara gröna tapeter i vardagsrummet. För att inte tala om ljuset! Jag, kattorna och mina växter.
Fast internetinkopplingen dröjer någon vecka, så till en början känner jag mig hemskt isolerad och undrar om jag gjort världens största misstag och borde flytta hem igen.
Utan internet finns det dock en del tid till övers för att titta på alla boxar med serier som står i hyllan, första säsongen av Ally McBeal och Gilmore Girls klaras av. Sedan är jag plötsligt tillbaka i cyberrymden och det blir genast mycket enklare att bo själv. Jag börjar bo in mig ordentligt.

Under våren började jag följa Våra bästa år igen också, efter fyra månaders uppehåll. Det är det längsta uppehåll jag haft från den serien, bortsett från den gången i högstadiet/gymnasiet när videon var trasig i ett år. Oh ja, jag har ett liv!!

Någon gång under vårvintern inleds vad som nu visar sig vara ett ganska hemskt inredningsmagasinsmissbruk; prenumerationer på sex olika tidningar har startats. Men ack vilken glädje dessa tidningar är! Mitt gamla inredningsintresse har vaknat igen, precis som drömmen, den gamla. Om än i en lite annan version nu än tidigare, för inredningsarkitetkt skulle jag aldrig blivit ändå.

Sommaren kom och gick, jag vet inte riktigt om jag hann med? Det var många dagar som spenderades med en bok eller tidning under parasollet på uteplatsen iallafall. Behagade inte solen dyka upp från bakom molnen satt jag ute med en filt lindad runt mig iallafall, så länge det gick. Några gånger blev det regnattacker.
Andra gånger kom Julia upp med en påse klirrande flaskor och burkar, och sedan satt vi och fnissade ute medan grannarna antagligen undrade om vi blivit galna. Fast vi drack ju bara likör 43 med mjölk, århundradets godaste dryck! (jag tackar Sus för hennes fantastiska vänlighet att dela med sig av detta alkoholiga dryckestips!).
Årets citat 1.) Akta dig för kebabmonstret!
Årets citat 2.) Halleluja amen! (på ren svenska betydde det alltså botten upp och sades skrämmande ofta)
Årets citat 3.) Vi justerar journalerna!
Årets citat 4.) Jag har skaffat en pojkvän som heter Sebbe Skeppshult, han är lite hjulbent...

Det var fint att umgås så mycket med Julia igen, det var dåligt med det under tiden jag bodde i mormorshuset. Det har varit mycket skratt och en hel del alkohol, även om den varit utspädd med mjölk. Alla knäppa kommentarer som sett dagens ljus har nog säkrat oväder för ett otal somrar framöver.

Den 5 juni hade jag besök av världens äckligaste ödla i lägenheten. Det kommer jag nog inte kunna tänka på så länge jag lever utan att rysa. Katterna däremot hade inte haft så kul sedan de flyttade från mormorshuset med den stora paradisträdgården!

Ett annat besök, fast av mycket mer trevlig art, var det jag fick av Elina en dag strax därefter. Vi åt äppelpaj och träffades för första gången.
I övrigt var juni en månad mestadels spenderad hemma i skuggan från det stora parasollet, längtandes efter att få vara på Hultsfred. Men så skedde inte detta år. Istället blev det en dag på Peace & Love.

Att stå längst fram på Damien Rices spelning var helt klart det mest fantastiska på hela året! Eftersom ett nytt album kommit som jag inte hört, kände jag bara igen två låtar; Volcano och Amie. Eller snarare; det var de låtarna som var viktigast. Men Damien är Damien, och de nya låterna var minst sagt bra de med.
I övrigt hade jag ett ganska späckat schema med Sophie Zelmani, lite the Sounds (det var så dumt att den spelningen krockade med mitt köande för bra plats på Damiens spelning), lite Salem al Fakir, lite Tomas Andersson Wij och Backyard Babies. Avslutningsvis försökte jag stå ut hela Laaksos spelning, men den var inomhus och det var dödligt varmt och dödligt mycket folk. Jag gav upp efter drygt halva spelningen.

I juli fick jag träffa Tuss för första gången sedan nyåret 05-06 i Arvika. Men en regnig, överlerig festival visade sig vara en dålig plats för mig just då och ångesten förde mig hem redan innan själva festivalen hann börja. Jag fick en ganska trevlig kväll med för hög musik och ösregnig natt/morgon iallafall. Och en kram, av Marie!
Dessutom var festivalbussresan ner inte att förringa. Bussen kom halvt lastad med festivalmänniskor från Östersund och hämtade upp oss Moringar på vägen, så det var verkligen ingen lugn stund ner till Arvika! ;)

Årets festivallåt; Frida, Dunka mig gul & blå.
Ärligt talat. Whats the big deal med låten? Varför alla rubriker?

I juli fann jag Sofia Åkermans blogg och läste sanning efter sanning och fick så många insikter att det bara snurrade. Något av det jag fastnade mest för var nog ändå följande citat;

"I grund och botten ligger för de flesta med självskadebeteende en låg självkänsla och en stor törst efter kärlek"


Sommarens största hatkärleksgrej var jakterna på Chaos i skogen bakom huset. Otaliga är gångerna hon lyckades rymma innan jag hade fått nätet runt uteplatsen fritt från rymningshål. Ojojoj så arg jag var de gånger jag fick gå omkring där i en halvtimma och inte ens vara i närheten av att fånga henne. Men tji fick hon - tillslut!

Den trettionde juli fick jag ett samtal från mamma som talade om att min morbrors sambos brorson hade dött någon vecka tidigare. Inte ens ett och ett halvt år gammal besegrades han av leukemin där overseas, i Canada där hans familj är bosatt. Än en gång gjorde livets orättvisa sig påmind.


Den andra augusti föll jag huvudstupa in love med hunden Trassel, en vovve av modell Bichon frisé & Powder Puff. En dag vill jag också ha en sådan, tänkte jag.


Hösten kom. Ingenting särskilt hände, egentligen. Årets golftävlingar på tv var ganska få, så jag fick slaviskt hålla mig i soffan de dagar det inträffade. När Solheim Cup var slut tog det dagar innan jag slutade känna total tomhet. Inte var det någon tröst att tävlingen bara spelas varannat år heller. Speciellt inte som Europalaget förlorade en ack så jämn tävling!

Efter sommarens uppehåll från terapin fann jag det oväntat svårt att finna motivation igen. Många sessioner har ställts in under hösten. Jag kände mig tom. Som om det inte fanns någonting att prata om. Småningom minskade vi ner psykologbesöken. Först till varannan vecka. Sedan till var tredje. Jag upptäckte att jag någonstans inuti verkat ha kommit längre än jag hade trott, att känslorna inte var lika bergochdalbaneaktiga. Det svarta känns oftast inte lika svart som förut, även om det ljusa, vita inte är så starkt än som jag önskat.. Jag påbörjade en utrensning i mitt liv. En utrensning som sker på alla möjliga plan. Alltifrån klädgarderoben till vänner och musikbibliotek på datorn har gåtts igenom och det som känts dåligt eller rentav destruktivt har rensats bort.

Årets nyfunna låt, Nerina Pallots "Geek love" Än en gång tackar jag Sus allra ödmjukast för att hon delade med sig av sin upptäckt!
För inte länge sedan när jag fick frågan om vilken som var årets låt kunde jag inte komma på någon alls. Nu upptäcker jag hur många som faktiskt varit speciella i år.
Årets album har varit Winnerbäcks och Kents. Inget av dem har dock fastnat riktigt så bra som jag hade hoppats. Du & jag döden förblir Kent-favorit, och Winnerbäcks Daugava lyssnar jag på men får inte riktigt samma känsla för som för alla tidigare. Tråkigt, men ändock roligt att de släppte nytt!
Det enda som saknades var konserter med de tu. Kanske nästa år?

I augusti kraschade Haket. Jag och många med mig hade nog gått vidare när det plötsligt återuppstod. Det var en stor sorg, att först lära sig acceptera att det kanske inte skulle finnas mer och sedan upptäcka att det ändå inte var kört men samtidigt konstatera att det aldrig kommer bli samma sak igen som förut då flera nyckelpersoner i mitt hakande beslutat att lämna.. Fast å andra sidan har andra personer kommit att ta mer plats, så hoppet är inte helt ute för mitt älskade Haket!

I september blev det mani-varning på min energi, som det väl inte finns så gott om annars. Men jag tog chansen och utnyttjade den. Det kändes fantastiskt att ha ork att göra saker utöver det nödvändiga hushållsarbetet. Men säg den mani som varar för evigt.. Efter sol kommer regn, eller i mitt fall; total utmattning. Det var under denna maniska period min framtidsdröm så sakteliga utvecklades. Den dröm jag hoppas att jag ska kunna förvandla till ett arbete under det kommande året.

I oktober åkte jag i sällskap av mamma till Valbo för en heldag på Ikea. Äntligen fick jag släpa hem min drömhylla Expedit och plocka ur alla böcker ur flyttkartongerna. Fast jag fick nöja mig med den minsta modellen tills ekonomin är snällare.. Nu fick jag iallafall en perfekt avlastningsyta för alla ljusstakar och blommor på köpet!

Hösten var annars mest en transportsträcka i mörker, trötthet och emotionell instabilitet och ilska över petitesser. Tröttheten höll mig mestadels hemma vid datorn där jag inledde min karriär som inredningsbloggsjunkie, både som läsare av andras samt skribent av egen blogg försökte jag hålla liv i min dröm. Drömmar som föds ur mani brukar annars försvinna i ett rökmoln, men nej nej! Det ville jag inte tillåta denna gång. Huruvida jag kommer att lyckas står ännu att finna bland stjärnorna, men jag hoppas.

I år vill jag minnas var året när uttrycket "=D" myntades av allas vår Samson på Haket också. Det är ett uttryck jag tyckte mycket om och som förtjänar att utnyttjas mer. Förhoppningsvis kommer så ske under det kommande året.
Något annat som föddes på haket var det (kanske något mindre gångbara, om man inte är insatt?) uttrycket "tänk Justin". Åtminstone en person vet vad det innebär och kanske det räcker till en början. Budskapet i stort är iallafall att aldrig sluta hoppas, och det hoppas jag att alla tar till sig..

Hösten 2007 innebar dock inte bara mörker och trötthet, det var också nu vi påbörjade renoveringen av mormorshuset. I liten skala, till en början. Fönstren blev ommålade och fasaden utanför vardagsrummet borstades och målades ljust härligt gul istället för den gräsliga blåfärgen som täckt väggen och gjort altanen till en mörk och murrig plats under hela mitt liv. Senare under hösten kom takläggarna och takpannorna yrde. En del tid spenderade jag med att slänga upp trasiga takpannor i morbrors stora traktorskopa för borttransportering, en del tid hade jag en faslig träningsvärk. Men vad fint med ett nytt tak!

Fasadmålningen hann aldrig bli klar eftersom temperaturen plötsligt rasade, men det är inte mycket som återstår till våren. Däremot återstår allt som ska göras inomhus. Kanske har huset genomgått en mindre förvandling såhär dags nästa år?

Det återstår en knapp timme och femton minuter av år 2007 nu.

I november fyllde jag 22. Julia och Kristian kom dagen innan och vi hade en fnissig kväll med festivalalkoholen som ännu återstod, och på födelsedagen kom de och avlämnade en present. Jag var helt slut efter föregående kväll och födelsedagsfirande med föräldrar och besökare från Göteborg så jag valde att stanna hemma när de tu drog vidare för fest hos Julia med hennes syster Jonna och hennes pojkvän. Det var ändå en jämförelsevis fin födelsedag. Ingen födelsedag kommer dock i närheten av året då jag fyllde tjugo och firade med Novemberkalas i flera dagar i sällskap av två änglar.

November och december innebar i övrigt mest julplanering, förberedelser och julpyssel. I slutändan hann jag inte med allt jag hade velat, men jag var nöjd med det jag ändå genomförde. Julkorten skickades till de som kändes närmast hjärtat, lussekatter och julegran kom på plats dagen innan Lucia och paketen var införskaffade i god tid även om de kändes lite för få i jämförelse med föregående år då jag var helnöjd med dem.
Julaftonen som sådan önskar jag hade blivit en aning bättre, men jag ska inte klaga.
Jag fick fina presenter, och på kvällen fick vi med en hög med filmer hem från morbror. En av dem avverkades innan jag kröp i säng strax efter midnatt i mitt rum hemma hos mamma.

Julkänslan infann sig aldrig riktigt denna jul, men det känns okej ändå. Nu närmar sig äntligen nyårsaftonens tolvslag, och med det även den här krönikans slut och publicering, och sedan kan jag återgå till verkligheten på riktigt. Julgranen, som jag högg själv (nåja, den sågades om man ska vara ordentlig) ska kläs av och slängas ut innan alla barr trillat av, glittret ska ner i julkartongen och småningom ska den röda färgen på gardinerna övergå i en mer vårigt ljusgrön.
Jag har inte för avsikt att avge några nyårslöften i år heller, men jag går in i det nya året med förhoppningen att jag ska ta ännu ett antal kliv mot ljus och friskhet. Förändringar, positiva. Välmående och balans. Några uppfyllda drömmar. Eller kort och gott; att mitt projekt; Livet, lyckas. Det är förhoppningen inför 2008. En annan del av det nya året innebär fortsatt arbete med att rensa ut det dåliga, destruktiva. Och som en lagom avslutning lägger jag till en ny punkt i mitt projekt som gå under benämningen "kontaktåret 2008". Det är lånat av en trevlig Hakare. Förhoppningsvis lyckas vi med det båda två.

Och så försöker jag att komma ihåg. Att tänka; Justin.



31 December 2007  | Krönikor | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida