Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
2
3
4
5
6
7
8
10
11
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


step into this room and dance for me




Det är så svårt att räcka ut en hand när tårarna och ensamheten ekar inuti. Gör tama försök, men telefonluren förblir orörd i andra ändan av ringlinjen, i vad hon föreställer sig som ett tomt och mörkt rum; övergivet. Hade hoppats på en stunds skratt och glömska men precis som snön plattades hon till av tyngden från den senare fallna snön som lagt sig ovanpå den gamla och packats samman med den tidigare till ett täcke så kompakt att det blir kvävande.
Och så inser hon ännu en gång att där inte finns någon annan hon vill eller kan ringa. Där finns bara denna enda person numer.

Känslan av värdelöshet smyger sig på från alla håll, hon hinner inte uppfatta det innan det är för sent; förrän hon redan är omringad. Striden är förlorad på förhand. Hon vet att det inte finns någon mening i att försöka kämpa emot, det tär bara på hennes krafter i onödan. Krafterna behöver hon så mycket bättre i de strider som är möjliga att vinna, i framtiden.

Hon begär inte mycket, bara förståelse och lite kärlek. Om inte mänsklig så åtminstone från katterna. Deras kärlek är egentligen den enda som verkligen spelar roll numer. Hon har insett det. Att mänskligheten har betydelse, men bara när den själv väljer eller tycker att det passar. En innerlig längtan att komma bort, att bege sig på flykt från den plats hon nästintill känner sig fängslad på har blossat upp.

Hon vill komma ifrån dömandet, bedömandet, pikarna och..just oförståelsen.
Det är så lätt att uppfatta alla klagovisor som en krypterad "du är totalt misslyckad som människa och dotter-dialekt" och hon kan inte annat än ta det till sig för det är precis så hon själv uppfattar det när hon inte orkar eller kan göra saker hon ombeds göra. Där finns helt enkelt ingen förmåga i hennes trötta kropp.

Hon längtar så starkt efter sin utredning, efter dess resultat. Efter en förklaring som kanske kan accepteras, förstås.. och tysta de där rösterna.

Rösterna är nästan det svåraste att hantera, anklagande, skrikande, tigande. Oavsett vilket får hon dåligt samvete för att hon inte är en perfekt människa som de vill att hon ska vara och hon hatar sig själv och hela sin existens just därför. Det är som tuggade de sig in i hennes hud, rispade sönder hennes själ och de rester som finns av hennes självkänsla och självförtroende.


Det är ingen idé att förklara för ingen förstår iallafall. Hon har insett det länge sedan och accepterat att hon får kämpa i extra motvind ett tag till. Men hon vet att det kommer en dag då det kommer upphöra; på ett eller annat vis.
Hon vill lämna sin stad för en annan, för ett annat liv, och andra människor. Förhoppningsvis har de mer acceptans och förståelse där.
Dock måste hon avvakta lite till, hon måste planera och fundera, undersöka och räkna. Men hon hoppas på förändringar till våren. Hon önskar sig förändring.
Det är förstås svårt när tålamodet är dåligt, nästintill obefintligt. När tankarna inte kan sluta kretsa kring just dessa tankar, kring denna besatthet..

Men hon håller fast vid tanken så gott hon kan; förändringar nalkas bortom snöhögarna.

31 Oktober 2006  | Snötäcke | 1 kommentar
*krama*

Webbplats: http://www.nogg.se/nattfrost
Skrivet av Madelene Nattfrost den 31 Oktober 2006 22:25
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida