Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Minnesvärda människor.



Hej ni. Jag känner inte att jag har något särskilt att skriva här just nu. Däremot har jag författat en "liten" text som jag publicerade på Haket för en stund sedan. Jag funderar huruvida det är klokt eller ej att publicera den här, men jag känner ändå att de av er läsare som är mina vänner borde få läsa den om ni kan, orkar och vill. Den är lång, så jag har förståelse för om ni inte gör det. Men ja..
Jag tar förövrigt bort ett namn som jag inte vill ha utskrivet här, där det är så mycket mer öppet för främlingar att läsa än det är på Haket. Så ni vet, när ni kommer till "XX".




"Med Kims kommentar om Greys Anatomy här nedan som utgångspunkt hamnade vi i en diskussion om ensamhet. Och så spann min hjärna plötsligt vidare på mängder av sidospår. Ensamhet är helt klart ett ämne som är väldigt viktigt för mig. Det har det nog alltid, eller åtminstone väldigt länge, varit. Och det har blivit mer viktigt med tiden.

Kanske för att jag varit väldigt ensam, väldigt länge. I högstadiet och gymnasiet hade jag verkligen inte gott om vänner. Det var först efter studenten jag började umgås på allvar med Julia (och Madde.. och ett tag även Ida - igen.. för vi var bästa vänner ett tag i mellanstadiet..).
Jag umgicks aldrig med någon efter skolan under den tiden, utom i sjuan när jag tränade ju-jutsu två gånger i veckan med F, och tar helt enkelt inte "sällskap" för givet. Om något är det väl snarast tvärtom.

Det är klart att jag kände mig ensam, många gånger. Men många gånger gjorde jag det inte - också. Jag har nog alltid varit en sådan som inte lider av ensamhet så länge den inte är konstant eller ofrivillig. Jag trivs till exempel väldigt bra nu när jag bor ensam, men ibland gnager det inuti efter någon annans röst som kontrast till mina egna tankar. Något som bryter av. Jag kan längta efter mer icke-ensamhet. Så sent som igår när jag gick in med posten jag hämtat i brevlådan susade en tanke förbi om att jag skulle behövt bo med någon egentligen, inte en sambo-sambo. Men en kombo? Jag gillar det konceptet. Även om jag vet med mig att det skulle varit jäkligt svårt samtidigt, att plötsligt bo med någon. Jag har ju bara bott med min mamma förut, om man inte räknar hennes rekordkorta samboskap med svinet.. Jag är inte van att bo nära någon som inte varit närvarande i mitt liv sedan den 3 november 1985. Men efter invänjningsfasen tror jag att det hade varit en bra sak. En bra skola, liksom.

Men ensamhet har inte bara visat sig på det viset. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit när jag först började reflektera över mormors ensamhet. Kanske kom det mer efter att hon blev sjuk 2001, men jag måste ju ha tänkt på det innan det också.
Min mormor blev änka redan 1983, morfar dog ganska hastigt och oväntat efter ett par hjärtinfarkter bara 55 år gammal. (Då var jag ju inte ens påtänkt..!). Hon har såvitt jag vet inte haft särskilt mycket kontakt med sina syskon som vuxen, hon umgicks inte med morfars syster som bor granne med mormorshuset. Hon har aldrig haft några vänner som hon umgåtts med, det närmaste en vän jag vet om är den kvinna som mormor klippte sig hos var sjätte vecka under min uppväxt. Fram till början av nittiotalet brukade hon flänga runt på sin cykel för att handla. Först cyklade hon till Orsa för att handla åt sin mor och sköta sin fars grav på kyrkogården, andra gången färdades hon till Mora för att handla till sig själv och sköta om morfars grav. Annars var hon alltid hemma och lagade sin fantastiska mat, bakade fantastiskt gott fikabröd, eller tog hand om alla växter och klippte gräset...

På kvällarna slog hon på sin lilla frukost-TV för att se de regionala nyheterna och sedan de nationella nyheterna, och kanske något mer. Hon lade alltid patiens eller löste korsord också, på samma sätt som jag alltid måste hålla i en penna eller en bok eller tidning samtidigt som jag ser på TV.
Jag var hos henne ofta om helgerna, särskilt sedan jag vägrade vara hos pappa varannan helg. Och visst fick min mormor lite sällskap då. När min kusin A gick på högstadiet/gymnasiet(?) brukade han komma in till henne för att äta fiskbullar och stekt potatis innan han skulle iväg på sin ishockeyträning. Hans syster, vars namn också är A, var knappt alls hos mormor under sin uppväxt däremot. Så mormor hade alltså lite sällskap, men en gång väcktes alltså tankarna hos mig. Kände hon sig inte ensam i det där stora, tomma huset? Hur sjutton stod hon ut? Kanske hade hon inget jättestort behov av sällskap hon heller, men någon gång? Ensamheten måste väl ha klöst i hennes bröstkorg, likväl som den gör i min?
Jag känner att jag gjorde så gott jag kunde för mormor, jag brukade ringa till henne. På senare år hjälpte jag henne med handling, och ännu senare när hon inte ens följde med till affären var det oftast jag som skötte hennes handlingslista medan mamma handlade åt oss. Det var jag som visste vilket märke hon ville ha på pölsan och cornflakesen. Det var jag som visste vilken fil hon föredrog, vilka skorpor hon ville ha. Var hennes potatisskalare fanns och vilken låda knivarna återfanns i.
Om jag skulle ställt in alla hennes saker i köksskåpen nu så hade jag inte haft några problem med det. Jag kände mormors hem utan och innan, jag visste att hon tyckte om de där programmen där de sjöng psalmer och gamla visor på TV på lördagskvällarna. Det var jag som föreslog en personlig melodi till hennes begravning, för vare sig mamma eller morbror visste något om sådana saker.
Det är det som gör så ont. Det var knappt någon som visste någonting om henne. De tog sig aldrig tid att sitta ner och lyssna eller småprata. Det var bara snabba vändor in med handlingskassarna eller för att hämta nyckeln till garaget..

Min mormor var fantastisk, hon ställde alltid alltid upp. Hon förtjänade så mycket mer tillbaka.



En av pappas grannar har bott i sin lägenhet, om inte sedan området byggdes, så iallafall i väldigt väldigt många år. Hon heter Ingrid. Tant Ingrid. Jag har inte träffat Tant Ingrid på många år nu, men jag tänker på henne ibland. Hon var som den farmor jag först hade 80 mil bort, och senare den farmor jag inte hade alls. När jag var hos pappa knackade jag ofta på hennes dörr och fick en kaka och/eller ett glas saft. Jag fick titta på hennes vackra dockor och en gång fick jag tillochmed äta stuvade makaroner hos henne. Jag brukade gå dit även när jag inte var hos pappa. Vi kunde sitta på hennes altan i solen och prata i evigheter. Ibland var hon ute och gick runt området och då kunde jag göra henne sällskap. Sedan dog hennes man, och hon började få sämre syn. Hon började få svårt att gå. Plötsligt orkade hon inte gå sina promenader längre.
Jag var ju liten och har inget riktigt grepp om hennes situation. Jag vet att hon hade barn, hon hade en dotter som brukade hälsa på ganska regelbundet. En av de sista gångerna jag var hos henne, det var nog i samband med att jag flyttade från Klockarhagen 2002, berättade hon stolt om sitt barnbarn som bodde i huset mittemot. Han brukade visst hälsa på ibland.

Men Tant Ingrid är nog också en ensam gammal tant egentligen. Hon lever fortfarande. Jag önskar att jag kunde hälsa på henne, men jag vågar inte riktigt.. Det är så svårt att tala om för sin låtsasfarmor som man inte sett på många år, hur mörkt ens liv blev när man växte upp. Hur man misslyckades.. Man vill liksom göra henne stolt på något vis!

Jag kan iallafall lova mig själv, och henne, att hon alltid kommer finnas i mitt hjärta. Att jag aldrig kommer glömma de många fina stunder jag hade vid hennes runda köksbord med vaxduk på när jag var barn.


Jag berättade för Kim om två kvinnor jag mötte under min första gymnasiepraktik, på en medicinavdelning. Den ena var väldigt gammal, 94 (om inte mer..) och hon hade svår cancer. Hon låg på avdelningen hela min praktikperiod. Hon var så liten och skör. Hennes nyckelben och revben syntes lika väl som på den sjukaste anorektiker. Jag vet inte om hon var dement också, mitt minne sviker på den punkten. Och hon blev bara sämre för varje dag. Jag fick höja syrgasen så mycket som man aldrig skulle tillåtit på en patient man hoppades på skulle bli frisk. Hon kunde inte äta. Jag fick mata henne någon gång, men på slutet kunde vi bara badda henne i munnen med fuktiga "bomullstussar" för att göra det lite mer uthärdligt för henne. Hon dog, min sista vecka på avdelningen. Hon hade familj som kom och hälsade på. Hur ofta minns jag inte. Men det handlade inte om att vaka i timmar varje dag. Alltså var hon ensam, för ensam.

Min andra tant var en ganska pigg 84-åring när hon kom in - samma dag jag började praktiken. Hon hade hjärtsvikt och i början uppfattade jag inte alls hur sjuk hon var. Man talade om att hon skulle få komma till ett hem, men det verkade ju överkomligt? Hon var 84, pigg i huvudet och tuff som få. Hon levde ensam i en stuga i skogen, utan vatten eller riktig toalett. Och hon klarade sig alldeles på egen hand till den dag hon kom till sjukhuset!
Jag minns hur hon kikade ut genom fönstret en morgon när vi kom för morgonrutinerna och för att ge henne frukost. Hon uttryckte sin glädje över att ha hamnat på den sidan av sjukhuset, så att hon kunde se skogen och bergen. Solen. En bit av världen.
Men hon blev sämre. Även hennes andning blev rosslande. Hon tappade vikt och fick svårare att äta. Även hon dog några dagar innan jag avslutade min första sjukhuspraktik.
Kvinnan. hade inte varit gift, hon hade inga barn, inga andra anhöriga. Den enda person i världen hon hade, var sin hyresvärd. Någon som inte ville ta hand om hennes glasögon och andra tillhörigheter när hon hade dött. Det fanns ingen alls som satte värde i dessa få saker, när hon inte längre fanns.
Det var så hemskt att höra det.
Inte minst för att jag var 16 år och aldrig jobbat inom vården innan, och dessutom inte hade erfarenhet av död sedan innan (förutom gammelmormor som dog när jag var 6 år, men jag var inte med på hennes begravning eller något så jag fick ingen riktig uppfattning om döden den gången) heller.

Det finns en regel inom vården, eller egentligen på alla jobb, att aldrig ta med sig jobbet hem. Som nybörjare var det svårt att inte göra det. Dessa kvinnor fick följa med mig hem, de fick stanna i mitt hjärta. Inte minst XX, som inte lämnade efter sig en enda människa här i världen att minnas henne. Egentligen får jag väl inte skriva ut hennes namn, och jag får väl egentligen inte berätta om dem på det här viset heller, utan att bryta sekretessen. Men de finns inte längre, och jag anser dem vara förtjänta att bli ihågkomna.
När ni läser den här texten blir de kanske ihågkomna lite extra.
Och det gör det hela värt det!


Jag känner mig fortfarande ensam väldigt ofta. Jag är rädd att jag inte kommer kunna förändra det. Genom de här åren av depressionsmonster och borderline-jävular har jag förlorat så många fina människor. Jag är ledsen för det, jag önskar att jag kunde få dem tillbaka. Jag önskar att jag kunde göra något som.. gottgör.. allt jag fick dem att genomlida. Jag vet att man inte kan vara vän med någon som mår dåligt utan att själv ta på sig lite av det mörka. Det är det jag vill utrota. Önskar att jag kunde utrota, och sedan fylla med ljus istället. Men jag försöker att sluta vara så naiv och barnsligt hoppfull. Många människor har jag förlorat för gott. Vissa finns kvar, men på mer avstånd. Kanske är det något som kan göras något åt. Annars finns bara ett alternativ kvar för att utrota ensamheten; att finna nya hjärtevänner och bygga någonting nytt. Det är det som oroar, att det inte ska gå. Att jag inte kommer lyckas. Att jag inte klarar av att knyta nya kontakter..

Men det är bara i framtiden ett svar går att finna, och tills dess försöker jag vara och tänka positiv/t. Tills dess försöker jag bidra litegrann till att visa att ensamheten är något stort, något vi alla kan försöka motarbeta. Det räcker faktiskt med ett oväntat kort till en vän, eller några vänliga ord till någon (någon man kanske inte ens känner) för att göra lite skillnad. Och lite skillnad är bättre än ingen, visst?


Oj. Tack, om ni verkligen läst hela den här texten!"
14 Mars 2008  | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
"Våga diG på" ska det naturligtvis stå.
Skrivet av Elisabeth den 14 Mars 2008 20:23
Fint skrivet, speciellt om din mormor. Och jag tycker att du ska våga dit på att besöka Tant Ingrid, hon skulle säkert bli glad!
Skrivet av Elisabeth den 14 Mars 2008 20:22
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida