Det finns inget som jag tycker är så vidrigt som uppstoppade djur och fåglar. Ärligt talat, jag får rysningar i hela kroppen bara av att skriva det här. Idag skulle jag och Linda röntga något häftigt att ha på framsidan av projektarbetsrapporten. Conny tyckte att vi skulle ha något djur, men jag tyckte att det var en dålig idé. Kreativteten flödade inte direkt, så vi beslöt oss för att låna ett par fåglar från biologin i alla fall. Jag vägrade att ha något som helst med fåglarna att göra, så Linda fick bära dem till vårt lilla rum. På vägen dit ville jag spy och var livrädd att Linda skulle råka nudda mig med fågeln. Dagens nära-döden-upplevelse var när jag mötte Gunnar i korridoren, och han brottade ner mig i ett hörn samtidigt som Linda närmade sig bakifrån med fåglarna. Känns bra att en medielärare såg händelseförloppet och frågade om jag är rädd för fåglar.

Sähär såg den ut, den jävel;

Suddigheten beror dels på mobilkamera och dels på att jag darrade när kortet togs.

Jag vet inte vad det är som är värst med uppstoppade djur. Det är ju i alla fall inte så att man dödar fåglarna för att stoppa upp dem, så det kan inte vara medlidande. Jag undrar vad det är för något i dem, samtidigt som jag absolut inte vill veta. Vi frågade Björn, som vi lånade fåglarna av, och han klämde på fågeln för att känna efter. Jag fattar inte hur han kunde röra något uppstoppat. Döda och dammiga djur liksom.

För att muntra upp oss skrev jag och Linda ett brev till Conny från Anna-Karin, som just nu är i Barcelona;