Varje kväll mellan tio och ett utspelar sig något som skulle kunna kallas för kattjakten i mitt hem. Det stora samtalsämnet är om katterna är inne eller inte, och i vems säng de ska sova i den här natten. Var tionde minut öppnas dörren och det ropas efter Josef/Jossie/storkatten eller lillkatten (det känns lite väl vågat att kalla honom Jesus så att grannarna hör). Pappa var nyss nere och frågade om jag hade tagit lillkatten. Om storkatten skulle få för sig att sova någon annanstans än i mina föräldrars rum utbryter sorg i vårt hus. Ungefär en gång i veckan kommer jag på pappa med att försöka sno en katt från mig när han tror att jag har somnat.
Det finns nog ingenting som gör folk så löjliga som husdjur. Alla är naturligvis övertygade om att just de har de vackrast husdjuren. Men VÅRA katter, de är faktiskt finast!