Jag är alltid så imponerad av dem som kommer och äter lunch ensamma när jag jobbar. Det verkar så sjukt läskigt och sitta där alldeles ensam och utan en enda kompis i världen osv.
Idag vid tolvtiden väntade jag på tåget hem från Lund, när jag insåg att mina alternativ var att äta där och då eller vid fem-tiden när jag kommit hem. Trots att jag tyckte att alternativt två var lockande beslöt jag mig för att äta. Den naturliga reaktionen hade varit att köpa en smörgås och äta i något hörn på centralstationen (ja! jag kallar alla tågstationer för centralstationen, även den i Skövde), men istället beslöt jag mig för att sätta mig ett kafé med baguette och cappuccino. Sjukt modigt av mig! Jag erkänner dock att det var lättare i och med att risken att någon skulle känna igen mig var minimal.
Saken är den att jag inte tyckte att det var särskilt hemskt. Jag tyckte det var ganska trevligt att sitta där själv. Jag har alltid misstänkt att jag är en enstöring, men nu är det på något sätt bevisat. Eller hur? Lika bra att jag flyttar till en grotta och börjar leva som en eremit med en gång. Får man ta med sig smink?
Egentligen är det ganska lämpligt med tanke på att jag typ inte har några kompisar längre. Okej, om jag ska vara ärlig har jag väl dem fortfarande, men de flesta har flyttat. Jag tror inte att jag har stött bort dem.