Idag hade jag min andra föreläsning i mattekursen jag läser på högskolan. Efter förra föreläsningen var jag så chockad att jag inte pallade att skriva om den. Klassen bestod av en tredjedel lärarstudeter, merparten kvinnor i 39-årsåldern, och två tredjedelar dataspelsutvecklingsstudenter, alla dataspelsnördar som skulle passa i en amerikansk college-film. Och så jag då, klassens Barbie. Typ. När jag kom in i salen såg de på mig som om de var säkra på att jag hade gått fel*. Jag blev extra traumatiserad av datanörden snett framför mig, med bleka armar och en miljard leverfläckar, som noggrant petade bort skit under naglarna och undersökte sina fynd. På rasten pratade jag med en 68-årig gubbe som läste kreativt skrivande, och hade planer på att bli författare. Just den biten kändes som någonting ur en film.

Idag var fördelningen av elever ungefär likadan, men några 25-åriga lärarstudenter hade tillkommit. Jag är i alla fall inte ensam om att vara ung tjej längre, även om jag är yngst. Det läskigaste var att gubben från rasten förra veckan helt plötsligt har dykt upp i min klass. Detta är lite oroande tror jag, med tanke på att han inte sa något om några planer på att läsa diskret matematik sist. Dessutom har jag, på bästa detektivmanér, kollat upp att han inte kan läsa båda kurserna då de flesta lektioner är samtidigt.

Jag vet inte om jag ska tolka det som att han stalkar mig. Kanske är det en slump, men det känns inte übertroligt. Det är trots allt en viss skillnad mellan Kreativt skrivande och Diskret matematik. Ska jag bli rädd?

*måste maxa alla prov för att bevisa att jag inte är dum