Bemötandet utav mig sen jag blev en Idiot ( rullstolsbrukare ) är inte alltid så upplyftande.

” Klaaarar hon det?” säger personen mitt emot mig till en annan och syftar till min ( Idiotens ) förmåga att rulla själv ( utav Vänlighet ).

” Nu kommer det en bil akta dig!” säger en person mitt emot mig och syftar till att det kommer en bil på vägen vi står på.

Visst, eftersom jag använder rullstol fattar jag ju inte att det kommer bilar på vägarna eller att man kan bli påkörd om man står i vägen. Och eftersom jag inte har en assistent är det ju osäkert om jag ( Idioten ) klarar av att köra rullstolen själv.

” Kan du inte komma ut i helgen?” Frågan kommer inte för att personen vill umgås utan för att jag ska sitta där i ett hörn och finnas med. För att bevisa att personen tänker på Idioten ( mig ).

Eftersom det är så svårt att prata med mig får jag istället själv försöka få igång en konversation. Och då...

1)      frågar jag om någonting relaterat till personen – och blir bemött med attityden att personen nu ska lära mig någonting.

2)      berättar jag om något jag gjort eller gör – och blir bemött med attityden att det måste ju varit svårt för mig. Vem hjälpte mig?

Ska jag berätta något om mig?

Rullade ” hem” ifrån mataffären och marinerade mitt ena däck i en spya – hann inte veja och det var mörkt. ” Sånt får man acceptera om man är rullstolsbunden.”

Rullar, och blir tvungen att rulla genom några ( hund- ) bajshögar då trottoaren inte gav utrymme för något annat. ” Sånt får man acceptera om man måste vara rullstolsbunden.”

Ringde ett av mina syskon:

( Hej syskon! )  ”... Jaha, vad vill du ( Idioten ) .... Jaha, och du ( Idioten ) går i skolan?”

Känns inte inspirerande alls då jag ringer för att höra hur dom mår och om något nytt har hänt.

Framför allt inte när jag sen, utav en annan, får höra att syskonets son alldeles snart ska få barn. 

”... Jaha, ska dom få barn snart? Jag visste inte ens om att hon var gravid.”