Jag vet att jag klagade lite innan jag åkt till jobbet igår, men det var såklart inte så farligt när jag väl var där. Eller ja, bättre än inte så farligt också, men ja, ni fattar. Saker är typ aldrig så jobbiga som de verkar innan. Hur många gånger har man inte stressat upp sig över något som visat sig vara totalt ofarligt?

Alltså, gästerna är så himla trevliga ibland. Igår var det en man som sa att jag varit jättetrevlig, och att de fått jättebra service. Det känns skönt att höra när man jobbat ensam, och fått springa benen av sig ibland för att tusen saker ska göras samtidigt (hatar dem som beställer någon lattedryck då!!).

Det är intressant att se hur min personlighet förändras totalt när jag jobbar. Jag blir typ världens mest positiva person och ler så mycket att jag nästan får ont i huvudet. Typ säger "Trevlig helg!", "Ha det så bra!", "Hoppas att det smakar bra!", "Tack, tack", "Det går så bra så!" med värsta ljusa rösten (?). Seriöst, jag verkar helt blåst! 100 % bimbo, liksom. Hehe, synd att låtsas-Hanna är mycket trevligare än riktiga Hanna. Men skulle man inte tröttna på någon som är så glad hela tiden? Det måste ju bli tråkigt. Vad som är bra är att jag kan använda den nya personligheten vid andra tillfällen också, typ middagar med föräldrars kompisar kanske.