|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Mars (2024) |
|
|
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(4) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(19) |
|
(7) |
|
(1) |
|
(7) |
|
(5) |
|
(5) |
|
(9) |
|
(15) |
|
(11) |
|
(15) |
|
(8) |
|
(18) |
|
(21) |
|
(33) |
|
(37) |
|
(32) |
|
(26) |
|
(44) |
|
(49) |
|
(35) |
|
(28) |
|
(26) |
|
(18) |
|
(26) |
|
(31) |
|
(21) |
|
(26) |
|
(26) |
|
(30) |
|
(38) |
|
(25) |
|
(26) |
|
(31) |
|
(31) |
|
(28) |
|
(13) |
|
(22) |
|
(32) |
|
(46) |
|
(38) |
|
(44) |
|
(31) |
|
(49) |
|
(65) |
|
(76) |
|
(41) |
|
(27) |
|
(14) |
|
(12) |
|
(35) |
|
(38) |
|
(50) |
|
(42) |
|
(29) |
|
(36) |
|
(50) |
|
(2) |
|
|
(4) |
|
(10) |
|
(54) |
|
(24) |
|
(3) |
|
(10) |
|
(36) |
|
(612) |
|
(11) |
|
(109) |
|
(260) |
|
(60) |
|
(18) |
|
(19) |
|
(10) |
|
(7) |
|
(10) |
|
(21) |
|
(15) |
|
(30) |
|
(31) |
|
(5) |
|
(91) |
|
(48) |
|
(123) |
|
(24) |
|
(22) |
|
|
|
|
Inlägg: 1667 |
Kommentarer: 1347 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ytlighet
Hur rätt det än känns att försöka förverkliga mina inredar-drömmar kan jag ibland slås av en enorm känsla av meningslöshet inför all ytlighet som nya soffkuddar och sjuanstolar ändå är i jämförelse med så mycket i den här världen. Inte minst sedan Engla Louise ringde i söndags i skäraste förtvivlan.
Jag vet så väl den känslan av meningslöshet hon talade om. När hon är för sjuk för att leva ut sina intressen, sömnaden, skrivandet, baletten, vad finns då kvar? Finns något kvar? Utom den tynande kroppen?
Jag har inte varit fysiskt förhindrad att ägna mig år saker under dessa år av sjukskrivning, men väl psykiskt många gånger. Apati och mentala spärrar kan vara lika starka fängelsegaller som just ett sådant där fängelsegaller man ser i tecknade serier.. Men jag tror också att man kan återuppta sina intressen, man kan ge näring till själen och efter noggrann omvårdnad kan man blomma igen.
Det beror förstås på människan hur mycket arbete som krävs innan blomningen är möjlig. Vissa är starka och envisa som maskrosor, andra är sköra som sällsynta orkidéer. Men sålänge det finns en gnista inuti, då går det att lyckas!
Meningslösheten jag kan känna inför att ägna ett helt yrkesliv åt inredning övervägs ändå av vetskapen att jag nog inte skulle orka arbeta med svårt sjuka människor längre, som innan. Jag tror att jag lätt skulle låtit mig dras med istället för att hålla den där distansen som ändå behövs för att jobba inom sjukvården, och andra lika påfrestande yrken. På sätt och vis känns det också/ändå som en "förebyggande åtgärd" att omge sig med vackra möbler, textilier och detaljer i form av ljus, böcker, fotografier... Iallafall för mig. Jag inbillar mig att en otrivsam plats är en grogrund för dåligt mående på samma sätt som dåliga relationer eller otäcka händelser kan vara det. Kanske inte i samma skala, men ändock en grogrund. Och då kanske jag kan göra lite nytta ändå, från en annan vinkel..
Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta. Det behövde bara rensas ut ur hjärnkontoret tror jag.
|
3 Mars 2009
| Tankar på kammaren
| 2 kommentarer
|
|
|
|