Tidigare har jag ju lagt en del viltspår med Kira, men på senare tid har jag blivit lite bekväm.
Det är lite söligt med blodet och man måste tänka på att ta fram från frysen och sånt. Jag är inte alltid så duktig på att planera.
Mitt diskbråck i nacken har ju också gjort att jag inte har kunnat gå ute i skogsterrängen.
Men i dag fick jag för mig att lägga ett spår, men innan jag fick tid, hade det blivit regn.
Jag la spåret i alla fall, älgar måste väl bli skadeskjutna även i dåligt väder?

Vet inte riktigt hur långt spåret var, men gissar på 300 meter? (Har ingen som helst avståndsbedömning som man kan lita på)
Efter 2½ timme fick Kira gå det och hon var jätteduktig!
Ute på åkern var hon lite på sidan om och hon har alltid haft en tendens att ta upp nosen ofta. (kanske är det vallhunden som måste ha koll på omgivningen hela tiden?)

Kira har en ganska lagom hastighet, men bitvis får jag hålla igen i linan.
När vi var framme vid klöven, fick hon gnaga lite på den, sedan fick hon skinka som belöning. Vi lämnade nämligen kvar klöven och gick hem utan den. (Annars brukar hon alltid få bära den hem.)

Sedan tog jag dit Tassa. Mest för att se hur hon skulle reagera. Hon tog upp spåret fint och var väldigt nogrann de första metrarna, sedan blev det bråttom, jättebråttom!
Hon blev så ivrig att hon tappade spåret på några ställen, sedan tog hon det fint igen en liten bit inne i skogen.
Men ungefär halvvägs tror jag att hon tappade orken i huvet och hon vimsade mest på och var ivrig att komma framåt, men jag kan inte kalla det att spåra.

Några meter innan klöven, så hjälpte jag henne till spåret igen och hon fick hitta klöven själv. Hon tyckte faktiskt att den var lite läskig och hon ville nästan resa ragg till "döskanken".

Vi busade lite med klöven, sedan fick hon bära den hem, stolt som en tupp!!!

Nästa gång ska hon få ett eget, kort, enkelt spår!