Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Årskrönika 2006.






















Jag började läsa igenom mina dagböcker skrivna det senaste året, men jag orkar inte mer än några dagar in i februari. Det var alldeles för mycket ångest, och jag klarar inte av den just nu. Jag vet med mig att jag inte minns särskilt mycket av det gågna året, så det lär bli en kort krönika. Ni kanske känner er lättade, Good for you i så fall. Jag vet inte vad jag känner.. det är dock inte någon bra känsla, att märka att ens liv försvinner mellan fingrarna så fort den digitala datorklockan slagit över till nästa dag och den föregående försvinner in i en dimma som aldrig lär lätta igen.


Året 2006 inleddes i Linköping, tittandes på Greys anatomy tillsammans med Sassa. TinTin var inte där just då, men tidigare under kvällen hade ju en del alkohol intagits i hans och hans kusins sällskap. För att inte tala om vilken god potatisgratäng med kyckling vi ätit tidigare under kvällen!
Sedan blev det en promenad till macken någon gång där under natten; för införskaffande av halstabletter. Tyvärr var sjukdomen ett faktum den natten. Jag var fortsatt sjuk nästan hela januari. I mitten av januari skrev jag om hur jag satt med lock för öronen intill mamma, oförmögen att uppfatta vad hon sade om jag inte vände det mindre "lockade" örat till när hon pratade.. Under denna period började jag äntligen läsa på allvar också, efter att knappt ha rört en bok sedan studenten.

I februari blev det medicinbyte, från Zoloft/Sertralin till Paroxetin. Trots väldigt mycket tvivel och motstånd efter allt dåligt jag hört om den medicinen.

I mars genomfördes det första försöket att inte leva mer; Överdosen. Någon dag innan mammas födelsedag. Jag hade inget minne av vistelsen på akuten/IVA efteråt, och när jag väl kom hem sov jag bort ännu ett par dagar innan jag blev människa igen. Medicinändring: tilläggning av Haldol till en minskad dos Paroxetin. För en kort stund var jag lyrisk. På läkarbesöket under den tiden minns jag hur jag ofrivilligt gick med alldeles rak rygg, och doktor P som noterade, och kommenterade.

I april bokades biljetten till Hultsfred, om jag inte minns fel. Den hämtades ut i Sassas sällskap, för hon kom upp några dagar till min lycka!

Annars har jag inga minnen förren det var dags att sätta sig på Festivalbussen ner dit, till Hultsfred. Jag pratade med en tjej vid namn Paulina hela vägen ner, och sedan satt vi och drack upp all min medhavda alkohol alldeles innanför entrén i väntan på våra respektive camp-vänner. På kvällen åkte vi in till stan och köpte mer alkohol, sedan sågs vi nog inget mer innan jag tvingades åka hem i förtid. Dessförinnan hann jag dock träffa TorrKatt, vän till Kristine, boende i Mora. Vi hade lärt känna varandra genom Helgons festivalforum bara dagar innan festivalens start. Det var kul iallafall.. Tills senare på kvällen, då det verkligen syntes hur jag bränt mig medan vi suttit ute i solen hela eftermiddagen. Jag frossade mig igenom Evanesences uppträdande på kvällen och sedan släpade jag mig till tältet och somnade med en gång, med svidande blåsor.
Nästa dag beslutade jag mig för att åka hem, trots att det bara var fredag. Jag orkade inte gå på konserter, orkade inte vara i solen..och ja, jag såg helt enkelt ingen anledning att ligga i ett tält tre dagar till och må dåligt, så mamma kom och hämtade mig. Efter en del vilseåkande på småvägar kring Linköping kom vi hem vid elva, tolv förmiddagen därpå.

Juli, och ett kort besök i Linköping. I väntan på hemfärd härjade världens åskoväder utanför väntsalen. Hela världen skakade, och om det inte regnat så förbaskat hade jag nog gett mig ut och fotat blixtarna..

I övrigt spenderade jag sommaren på en filt på gräsmattan här hemma, med en bok.

Augusti, och ett år hade gått sedan mormors plötsliga död. Ännu saknar jag henne oerhört, och jag frågar mig själv om det aldrig ska sluta göra ont? Nattfrost svarar att det nog alltid kommer göra ont...

Bara några få dagar efter mormors dödsdag tvingas vi också ta Ninis till veterinären där han får en spruta och somnar in för evigt. Vi begraver honom i skogen där våra tidigare djur också blivit begravda. Jag kan inte riktigt förmå mig att känna sorg och saknad, och har oerhört dåligt samvete...

I slutet av september kommer beslutet från försäkringskassan; jag är beviljad Aktivitetsersättning fram till Augusti 2007, och jag kan äntligen slappna av litegrann åtminstone gällande min ekonomi.


Under våren, sommaren och hösten åker Håkan flera gånger iväg till Falun och Göteborg, han pratar om en Lungtransplantation. Men när jag genom en slump läser på hans systers Lunarstorms-presentation sent på kvällen den 14 oktober att han är död, då kan jag inte förstå att det är sant. Jag varken vill eller kan tro att det är något annat än ett stort skämt. Men det är det inte... Mr Ace, min älskade grisbjörnsvän, som jag pratat med under de senaste månaderna, när jag knappt talat med någon annan av mina vänner, han är död. Han har somnat in i den eviga sömnen, i sin mors famn, för att hjärtat inom honom inte längre orkar vara med...

Begravningen är fin. Den hålls i Mora Kyrka på min födelsedag den 3 november. Med mig där är mamma. De spelar en underbart vacker psalm, och jag bestämmer att Den, den ska de spela även på min begravning.
Glöm inte bort att du är värdefull...

Min födelsedag passerar ganska obemärkt, jag saknar förra årets novemberkalas, önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka ett år.

Jag börjar med den nya medicinen Cymbalta, men känner ingen skillnad från tidigare. Utom det positiva i att inte längre känna hunger och/eller matlust i lika stor utsträckning som innan.

December.. För varje dag som går utan att någon snö faller, blir jag allt mer övertygad om att julen kommer bli av den gröna varianten. Vilket den också blir, bortsett från några få snökorn och lite frost som skapar vithet på sina platser. Bättre det än ingenting tänker jag tacksamt, eftersom det på många andra ställen inte ens varit så lyckosamt detta Växthuseffektens år.

I det stora hela har året inte varit riktigt så hemskt som jag befarat att det kunde bli där i soffan i Linköping under nyårsnatten 05/06. Men nog kunde det blivit bra mycket bättre också.

Jag skulle önskat mer kontakt med mina vänner, men jag får försöka uppfylla den önskningen under det kommande året istället. När jag skriver något liknande nästa gång, kommer det snart vara 2008, och har jag tur kommer jag att sitta i min alldeles egna, första bostad.
Har jag mindre tur.. ja, då är det nog inte så hemskt ändå. För som Sassa säger; det ordnar sig. Förr eller senare, på ett eller annat vis.

Jag hoppas ni alla som betyder något för mig nu, också finns kvar då. Glöm aldrig er betydelse för mig, ni är helt enkelt oumbärliga.
31 December 2006  | Krönikor | 3 kommentarer
Vad elakt det lät när du skrev vad jag sagt.. :P Men,det gör väl alltid ont,men man lär sig leva med det,så det kommer inte göra LIKA ont,men jag tror aldrig det går över - inte för min egen del iaf..Kram!

Webbplats: http://www.nogg.se/nattfrost
Skrivet av Madelene Nattfrost den 1 Januari 2007 18:06
och där i maj var du nere i lund. :)
Skrivet av Lena den 1 Januari 2007 16:19
se haket. anyhow. när kommer du ned?

Webbplats: http://www.nogg.se/evelynkatt
Skrivet av sandra den 1 Januari 2007 12:43
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida