|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (19) |
|
| (7) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (9) |
|
| (15) |
|
| (11) |
|
| (15) |
|
| (8) |
|
| (18) |
|
| (21) |
|
| (33) |
|
| (37) |
|
| (32) |
|
| (26) |
|
| (44) |
|
| (49) |
|
| (35) |
|
| (28) |
|
| (26) |
|
| (18) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (21) |
|
| (26) |
|
| (26) |
|
| (30) |
|
| (38) |
|
| (25) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (31) |
|
| (28) |
|
| (13) |
|
| (22) |
|
| (32) |
|
| (46) |
|
| (38) |
|
| (44) |
|
| (31) |
|
| (49) |
|
| (65) |
|
| (76) |
|
| (41) |
|
| (27) |
|
| (14) |
|
| (12) |
|
| (35) |
|
| (38) |
|
| (50) |
|
| (42) |
|
| (29) |
|
| (36) |
|
| (50) |
|
| (2) |
|
|
|
| (4) |
|
| (10) |
|
| (54) |
|
| (24) |
|
| (3) |
|
| (10) |
|
| (36) |
|
| (612) |
|
| (11) |
|
| (109) |
|
| (260) |
|
| (60) |
|
| (18) |
|
| (19) |
|
| (10) |
|
| (7) |
|
| (10) |
|
| (21) |
|
| (15) |
|
| (30) |
|
| (31) |
|
| (5) |
|
| (91) |
|
| (48) |
|
| (123) |
|
| (24) |
|
| (22) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 1667 |
| Kommentarer: 1347 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Årskrönika 2009.
Denna nyårsafton känns orden få, så den krönika jag tänkt att författa blir en ordentlig utmaning. Men är det inte egentligen ganska bra att den känns som en utmaning, tänker jag. För är det inte också så att livet i sin helhet är utmaningar och äventyr och sagor som blir verklighet? Även om jag personligen kan önska att saker föll på plats av sig själv lite mer än vad de gör också, emellanåt... istället för att man alltid ska måsta jaga framgången.
Tvåtusennio är ett år som försvunnit ifrån mig alldeles för fort, känner jag.
I mitt tycke var det ju alldeles nyss januari och vinter. Det var februari och snöslaskiga promenader längs Göteborgs stora gator. Men nu sitter jag här, och ett helt år har nästan gått sedan dess!
Julen 2008 inleddes med ett sagoligt vinterväder då solen strålade från en klarblå himmel, och det varade långt in i januari månad. Jag minns ännu hur overkligt det kändes att vakna dag efter dag och se solen där utanför fönstret.
I januari spelade annars siffror en stor roll. Siffror med löfte om möjligheter.
Jag träffade också min psykolog, som jag gått till regelbundet under närmare två och ett halvt års tid, för sista gången eftersom hon skulle byta jobb. Det var läskigt, men också rätt. Jag kände att det var dags att försöka flyga på egen hand, och kände därtill att det inte fanns så många fler ord att yttra.
I februari färdades jag med fröken J till sällskap genom stora delar av Sverige med buss. Vårat mål var staden Göteborg, där jag infriade mitt enda riktiga nyårslöfte - att bo på hotell och äta hotellfrukost. Vi tog många steg längs gator och butiksgångar och jag stämde möte med en av mina nyaste forum-vänner; Emma. Det strövades längs fler butiksgångar och fikades på franskt kafé, sedan hann vi också se en delfinal i årets melodifestival.
En av kvällarna fick jag också träffa Snuss igen, för första gången på tre och ett halvt år. Det blev kort men intensivt, hon släpade oss genom Göteborgs uteställen. Jag smakade en Isbjörn och den var just så god som jag hade hoppats. Därtill fann jag också; min stad i världen.
Dagar efter min hemkomst anlände min första egenköpta drömsoffa; den med schäslongdel att ligga nedkrupen i med filt och läsvärdheter eller fjärrkontroll i näven. Naturligtvis ångrade jag färgvalet redan då, men känslan i att äntligen ha fått sin drömsoffa istället för att åbäkas med gammalt stickigt arvegods överväger alltjämt.
I mars, april och maj hände inget särskilt rum.
I juni åkte jag till Stockholm över en dag och träffade min lillasyster på dagen fem år efter vårat förra möte. Med sig hade hon min söta lilla systerdotter, som jag träffade för första gången.
Efter någon timmes strosande i staden drog vi oss mot gamla stan där nästa första möte skulle äga rum, med Mija!
Vi åt glass i skydd av Ben & Jerrys markiser i tilltagande regn och jag förundrades över att människor kan vara precis så som man föreställt sig dem även om man aldrig träffats i verkliga livet tidigare.
Tiden sprang ifrån oss och efter att vi delat paraply till centralen mötte jag upp Elisabeth. En sprillans ny bekantskap var hon, även om jag följt hennes nätdagbok i det dolda ganska länge dessförinnan.
I juni inleddes även årets stora projekt. Det skulle grävas upp och flyttas buskar som suttit runt mormorshuset då det stod grundisolering på sommarplaneringen. Naturligtvis skulle de där bjässarna till syrenbuskar (-träd) flyttas under sommarens varmaste dagar. Men det blev gjort tillslut!
När det var återfyllt runt husgrunden tog det stora arbetet med att återställa allt vid. Efter ett tag kände jag mig mer eller mindre sammanväxt med spaden och allt som snurrade i huvudet hade med stora stenar och grästuvor att göra.
Augusti. Jag hade lika gärna kunnat tappa modet, men nu blev det ändå av. Efter två möten inom loppet av ett par dagar stod det klart, med tillstånd från alla inblandade instanser. I september blev jag komvux-student. För första gången sedan kaos-karusellen drog igång för många år sedan var mina framsteg inte av det slaget som man inte kan se, till stor glädje och lättnad. Nu kunde jag börja uppfylla drömmen jag gav upp i åttonde klass; jag läste (och läser) åter franska!
Under hösten låg fokus på att komma in i de nya rutinerna i samband med studierna. Det första provet sedan studenten ägde rum, med precis det resultat jag hoppats men inte riktigt vågat tro på.
24-årsdagen i november passerade utan alltför mycket väsen. Lite fika, någon present. Senare i månaden anlände årets bästa present, bordet Mono flower. Och Stringhyllan som det drömts om och trånats efter i många år.
I decembers snöslask och kyla sjöng han för mig i Leksand, en av husgudarna. Lars Winnerbäck. Dagen efter visste jag att jag inte kunde låta det gå lika många år till nästa konsert som det gått mellan min förra och denna, så fann jag att biljetter till en sommarturné snart skulle släppas. Redan minuter efter biljettsläppet fanns tre av dem i min och det tänkta sällskapets ägo. Ack vilken lång väntan som tycks ligga framför oss nu!
Men när jag sitter såhär, författandes min årskrönika nästa gång, är jag alldeles övertygad om att jag än en gång kommer att undra var tiden tog vägen.
Fram tills dess önskar jag mig mod att flyga mer och högre än någonsin detta år. Jag önskar förändringar och medföljande efterlängtad stabilitet. Jag önskar en lyckad fortsättning på Projekt: Livet och jag önskar ett nytt rekord i antal lästa böcker. Denna gång blev antalet fyrtiotvå.
|
|
31 December 2009
| Krönikor
| 1 kommentar
|
|
|
 |
|
