|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (19) |
|
| (7) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (9) |
|
| (15) |
|
| (11) |
|
| (15) |
|
| (8) |
|
| (18) |
|
| (21) |
|
| (33) |
|
| (37) |
|
| (32) |
|
| (26) |
|
| (44) |
|
| (49) |
|
| (35) |
|
| (28) |
|
| (26) |
|
| (18) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (21) |
|
| (26) |
|
| (26) |
|
| (30) |
|
| (38) |
|
| (25) |
|
| (26) |
|
| (31) |
|
| (31) |
|
| (28) |
|
| (13) |
|
| (22) |
|
| (32) |
|
| (46) |
|
| (38) |
|
| (44) |
|
| (31) |
|
| (49) |
|
| (65) |
|
| (76) |
|
| (41) |
|
| (27) |
|
| (14) |
|
| (12) |
|
| (35) |
|
| (38) |
|
| (50) |
|
| (42) |
|
| (29) |
|
| (36) |
|
| (50) |
|
| (2) |
|
|
|
| (4) |
|
| (10) |
|
| (54) |
|
| (24) |
|
| (3) |
|
| (10) |
|
| (36) |
|
| (612) |
|
| (11) |
|
| (109) |
|
| (260) |
|
| (60) |
|
| (18) |
|
| (19) |
|
| (10) |
|
| (7) |
|
| (10) |
|
| (21) |
|
| (15) |
|
| (30) |
|
| (31) |
|
| (5) |
|
| (91) |
|
| (48) |
|
| (123) |
|
| (24) |
|
| (22) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 1667 |
| Kommentarer: 1347 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
La cienga just smiled.
En kopp thé står på avsvalning och Ryan Adams repriseras i högtalarna. Älsklåten, den där jag fick med speciell baktanke den där gången, för flera år sedan nu. Jag minns fortfarande hur jag låg i mitt mörka rum, i sängen med den bärbara datorn intill och bara lyssnade..
Tog nyss två Ibumetin för huvudvärken inkräktar i mitt huvud, igen. Det har hänt några gånger på sistone. Antagligen för att jag sitter här så mycket. Men jag orkar inte existera bortom internet och den här blåa snurrskrivbordsstolen just nu, så det är ett litet offer i det stora hela. Förövrigt försvinner den ju en stund efter att jag tagit två små äckliga piller.
Idag gjorde jag intresseanmälan på ännu en lägehet. Men egentligen känns ingen av dem jag är anmäld till nu intressant för dem öre. Jag hatar kommunens bostadsföretag som varit så korkade att de inte byggt nytt de senaste åren, med tanke på hur stor efterfrågan det är på de lägenheter som finns.. En av lägenheterna jag är anmäld till just nu är en etta på 30 kvm med kokvrå och det är 48 intressenter på den. Good luck liksom. Tänk om det funnits 48 lägenheter lediga, till var och en av oss nu..vad mycket pengar de skulle tjäna!
Jag förstår att de fick lov att sälja bort en stor del lägenheter på den tiden det stod så mycket tomt, men nu är det länge sedan ju.. det har i flera år varit näsintill tomt på lägenheter på hemsidan, och det finns ytterst sällan någon lägenhet med tillträde Direkt. Det är typ två tre månaders väntan, minst.
Jag känner verkligen mer och mer för varje dag hur behovet av ensamhet gör sig mer och mer påmint, hur jag behöver ett eget ställe..att kunna dra mig undan till, och leva i lugn och ro, på det vis jag vill leva. Bara jag och katterna.
Jag funderar fram och tillbaka hur jag ska göra med dem också, för Caspian är inte särskilt snäll mot Chaos sedan han blev kastrerad. Så fort han får tråkigt så kastar han sig över henne, och jag vill ju inte att hon ska behöva stå ut med det. Så.. Ska jag lämna en av dem här hos mamma när jag flyttar? Och vem skulle det då bli? Jag älskar dem båda två, Caspian som är världens gosigaste misse..Chaos som bara kelar ibland och är ganska mycket av en enstöring annars. Jag kan helt enkelt inte välja!
Då tänker jag som så att det skulle ju gå att ha delad vårdnad om dem med mamma, så att de turas om att vara hos mig och mamma.. men det är ju inte heller bra. Det skulle bli så stressande för dem.
Jag leker med tanken på ytterligare en katt också. Jag skulle jättegärna vilja ha en till. Så länge jag bor här hemma kommer det inte på fråga, det vet jag. Men sedan? Åh, jag vet inte...e
Häromdagen ställde jag mig på vågen också, för första gången sedan i november eller nåt. Det skulle jag ju inte ha gjort, för den visar +5 kg sedan dess. Jag är nu två kg från den högsta vikt jag någonsin haft. Ångest. Från och med idag gäller så lite mat som möjligt, i förhoppning om ett resultat. Jag står inte ut med mig själv sådan här. Jag vågar inte träffa mina vänner av skam för mitt utseende, för äckelkänslorna, för känslan av misslyckande att stå kvar på den vikt jag gick ner till 2003/04. Jag har liksom gått upp 25 av de 27 kilon jag gick ner då!
Det känns verkligen för djävligt, för det kommer säkerligen inte gå lika lätt en andra gång att gå ner sådär mycket..
|
|
9 Januari 2007
| Journalanteckning
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
