Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

John Doe

Jag är något av en ensamvarg.
Förut intalade jag mig att jag var det av ett val. Sanningen är att inte många orkar, förstår, eller kan följa mig i mina ständigt föränderliga banor.
Min rastlöshet och nyfikenhet hetsar mig alltid att söka. Jag nöjer mig inte med att läsa om tex spökhus, jag vill uppleva dem. Jag nöjer mig inte med att läsa om fjärran länder, jag vill vara där.
Det är som att jag nöjer mig inte med showen. Jag vill kika bakom ridån när den är över.
Jag är orädd på ett sätt som tillåter mig att göra saker som är otänkbara för andra.
Många förstår inte det där. Varför inte bara vara nöjd med att saker är som dem är? frågar dem. Varför skulle jag? frågar jag tillbaka.
Jag kan tycka att världen är så liten för många. De har sin lilla vardag och funderar inte så mycket över de större frågorna. Ibland avundas jag dem, deras problem är så jordade, lösningsbara.
Men genom att jag är en person som hela tiden strävar efter nått nytt att utforska och lösa, så vidgas på nått sätt min egen värld.
Tex, jag har tränat under hela mitt liv. Första gången jag provade på boxning för kanske 16 år sedan, så var det för att jag ville lära mig att slå ner dem som mobbade mig. Första gången jag tog i en hantel, så var det för att bli mer attraktiv och trimmad för tjejerna.
Med tiden så blev träningen min forskning. Jag provade, letade, sökte och utsatte mig för den hårdaste och elakaste form av träning för att hela tiden bli starkare, snabbare, snyggare, hårdare. Jag hade inte andra människor eller skådisar som ideal, jag hade serietidningens bovar och hjältar som ideal. Jag ville kunna göra saker som ingen annan kunde. Vara något som inte fanns runt hörnet liksom.
Tack vare min fysik så har jag fått dem jobb jag haft, dragit till mig tjejer jag haft, besegrat alla motståndare jag någonsin stött på.
Än idag, så strävar jag efter att utmana mig själv, tänja på mina gränser, bli bättre.
Men träningen är bara en del, bland många.
De ser mig som en träningsnarkoman som är rastlös och har starka åsikter. Sen tror dem att de känner mig. Men ingen försöker någonsin gå till djupet med mig, de nöjer sig med att krafsa på ytan.

Jag såg en talkshow där överviktiga sitter och får hjälp av någon slags "Coach"
Coachen säger att dem bara ska vara nöjda med dem de är, att det är lika bra som något annat.
Kanske jag är ytlig och kall, men varför ska man nöja sig med något, när man kan bli bättre?? När man kan orka mer, se bättre ut, känna sig piggare, och må allmänt bättre. Hur kan man välja ett sätt som bryter ned en, istället för bygga upp?? Varför är det så ok med att vara svagviljad än att kräva något av sig självt?
Kanske jag är fixerad och drömmande, kanske det aldrig kommer finnas någon som tycker och är som jag. Förmodligen är jag mer hatad än älskad, men det är ok. För när andra inte längre orkar, så klättrar jag vidare. När andra har lagt sig så sitter jag uppe och söker vidare.
Jag tror säkert att dem som har ett enklare förhållningssätt till världen mår bättre. För dem så räcker det som är.
Men jag tror att människan och världen är så mycket mer än vad vi tillåter den att vara.
Till syvens och sist så kan man bara påverka sig själv. Dem val man gör skapar ens liv. Vi har alla olika prioriteringar om vad som är viktigt...
Jag dömer inte andra bara för att jag inte kan förstå dem, men kan allt oftare lida av att jag känner mig ensam. Men hellre det, än att jag tar på mig en falsk mask igen.
När mitt hjärta stannar, vilket det känns som det borde göra när som helst med tanke på hur fort och hårt det slår jämt. Men jag vill inte ångra något när den dagen kommer, jag vill veta att jag kom så långt jag bara kunde.
Jag måste alltid fortsätta att tro, att något utöver det vanliga är möjligt.

23 Juni 2012 | Kapitel 13 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida