Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Det här är jag..

En äventyrlig kille som älskar att sjunga och dansa.
Böcker om äventyr och övernaturligt inspirerar mig.
Låter ofta spontaniteten avgöra hur dagen ska se ut
Tror på ufo n och skogsvarelser
Älskar att känna adrenalinet flöda genom kroppen genom träning eller vågade utspel.
Anser att kärlek är den största kraften
slåss för det jag tror på
En ensamvarg som ändå har härliga vänner
Älskar att känna den skapande kraften i händerna
Har ofta tusen tankar
Kan ofta anses som excentrisk och rebellisk
Mystisk och galen, men sann och evig

När jag tänker tillbaka på mitt liv så fylls mina sinnen med bitterljuv musik.
En låt för var dag som passerat mig.
Vi föds alla in i en värld där vi inte har någon kontroll på varken vår omgivning eller vår situation. Allt sånt får vi lära oss med tiden.
Vi upptäcker att det finns så många olika vägar att ta i livet, ibland för många.
Men oftast är det bara en som är rätt, en som är sann. Där man inte har gjort sitt val efter vad andra har tyckt, vad andra har sagt.
Livet är så kort, så sprött och flyktigt.
Ofta låter vi det passera oss förbi.

"Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"

Min resa har varit intensiv, fylld med sorg, glädje, skratt, tårar, vrede, svek, frustration, panik, hat, men framför allt kärlek.
Det krävdes mycket för att jag skulle sluta fred med mig själv, att hitta mig själv för första gången.
Jag fann min väg, men förlorade den i det svartaste mörker.
Vet inte vart jag fick min kraft ifrån men jag tog mig upp igen, reste mig fast mitt liv var över.
Min blick går ut över havet, känslan av evigheten sjunker in i mig. Jag blundar och hör det kluckande ljudet av vågorna som slår emot bryggan.
Jag har helt förlorat min väg, kan inte längre se vart den går.
Vilsenheten tar tag i mig som aldrig förr.
Men jag har mig själv, på ett sätt jag aldrig haft.
Kanske dör jag imorgon, kanske lever jag i flera hundra år. Men jag sitter inte i bur längre.
Det här är jag, en vilsen, själsligt ensam sökare. För alltid en sökare.
Men jag kommer alltid låta mitt hjärta styra mina val, och aldrig kommer jag att ta något för givet igen. Min mask har jag tagit av och kastat långt.. långt bort i fjärran.
Jag är en stark person som är välsignad med en underbar familj.
Jag vet vad jag har förlorat, vad som finns att vinna.....är upp till mig.

10 Mars 2010 | Länk | Kapitel 2 | 2 kommentarer

de sista fraser...

"Här ska jag göra min sista vila,
skaka oket av illavarslande stjärnor från denna grymma värld
ögon...se ert sista
armar.....ta ert sista famntag
läppar.......ta ert sista andetag och ge er sista kyss

En oändlig uppgörelse med de fängslande döda

8 Mars 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Den tid som är...

Ett hjärta slår bara så många gånger under en livstid.
Den låga som finns inom oss, energin som strömmar genom vår själ. Den är bara lånad, en dag måsta man lämna tillbaka den.
Hur vill man leva under den tid som är kvar? När är man lycklig? vad krävs för att man ska uppnå lycka?
Ofta känns det som om man är fastfrusen medans allt omkring går i snabbspolning.
Jag är så vilsen, så frustrerad och ibland uppgiven.
Tror inte jag kan förklara när jag säger att jag inte tillhör den här världen. Den känns så mörk, så stum.
Jag kämpar mig fram som aldrig förr, oavsett hinder jag stöter på.
Men ofta får jag känslan av att jag inte vill leva mer. Inte på grund av saker som har hänt eller sorger som drabbat mig. Utan på grund av rädslan att aldrig hitta hem, att alltid vara ensam med sitt sätt att tänka och känna. Att alltid vara tvingad att vara i krig för sin existens.
Mitt liv har trotsat alla spådomar och förutsägelser, men inte på ett bra sätt.
För länge sedan kände jag alltid att jag var ämnad för nått som skiljde sig från andra öden. Den känslan var liksom medfödd, och fanns alltid med mig.
Nu måste jag tvinga mig själv till att känna så. För att kunna fortsätta så måste jag tro på att något utöver det vanliga är möjligt, jag måste tro på det.
När slutade vi att tro i den här världen? när glömde vi att det finns sagor med lyckliga slut?
Jag flyr ofta till en plats som finns djupt inom mig, en plats där jag ibland kan få lite sinnesfrid. Min "ensamhetsborg"

Datumet var 23 dec 2020
Ett flickebarn såg undrande omkring sig och såg att det inte fanns någon julglädje, inget pynt, inga presenter under granen, inga sånger.
Det plaskade under fötterna när hon gick ut och fortsatte genom gränderna i den stumma staden, himlen var grå och ödeslik. Människor med döda ansikten satt inrökta och stirrande i mörka gatuhörn.
Flickebarnet höll hårt i sin smutsiga nalle som hon tryckte krampaktigt mot bröstet, stämningen i staden var som efter ett krig.
Ett otäckt hostande kom från den fallfärdiga parken. Flickan kunde inte hejda sin nyfikenhet och gick dit.
En kraftig man i röda kläder satt där. Han hade ett tovigt stort vitt skägg och en röd mössa med tofs.
Han tittade trött på flickan och tog sedan en klunk ur en dåligt gömd flaska. Hans ögon var blodsprängda och hållningen ihopsjunken.
Flickan frågade försiktigt, -Är du Tomten?
Den rödklädde gubben suckade djupt, - Inte nu längre.
Kalla regndroppar började falla oregelbundet från den gråa himlen, flickan började skaka lätt av kylan som trängde in i hennes pyamas.
Utan att kunna styra över det började hon att gråta..
- Snälla farbror...du måste göra något, världen behöver julen och alla barn...
- Hur kunde detta ske? vad har hänt?
Den gamle mannen såg på henne med ledsna ögon, tog hennes hand.
-Detta har hänt för att människor inte längre tror på något, ingen tror på mig längre....... mina krafter är borta. Jag har inte längre någon plats i världen.
Gråtandes gjorde sig flickan fri från hans hand och fortsatte att gå med tårarna rinnande.
Hon kom ut på ett stort torg där det fanns lekparker och en stor pool.
Men inga barn lekte i parkerna, i poolen flöt det papper och annat oidentifierat bråte.
En kvinna låg utsträckt på backen bredvid poolen.
Flickan rörde sig lite närmare.....- ursäkta frun, hur är det fatt?
Men kvinnan svarade inte, rörde sig inte.
När flickan kom ända fram såg hon ett förstelnat gap och ett par stirrande ögon.
Kvinnan var död sedan några dagar.
Inte långt därifrån kom en man gående med en svajande gång.
- Hjälp!!!! skrek flickan
- Det ligger en död här, snälla hjälp!!!!
Mannen vände trögt huvudet åt flickans håll och ramlade sedan ihop där han stod, död....
Paniken steg i flickans ögon och hon började springa okontrollerat genom torget.
Hon såg döda människor överallt, stela med ångesten kvar i ögonen.
Till slut orkade hon inte springa längre och sjönk ihop vid ett träd utan löv, med svarta grenar som skrämmande svajade i vinden.
Hon grät och skrek om vart annat.
En röst bakom henne......- Det är den tid som är....
Flickan vände sig om och såg en jättegammal gumma som stod lutandes mot sin käpp.
- Vad menar du ? frågade hon ynkligt
Gumman kom närmare och strök hennes kind och sa
- Det finns ingen kärlek kvar i världen, människor dör av brustna hjärtan.
Faller ihop i uppgivenhet och förtappelse. För tron på kärlek är borta.
Den gamle gick vidare, med det långa vita håret flygandes omkring henne.
Flickan slutade gråta och reste sig upp, tittade på sin nalle som följt henne genom livet. Kramade om den och viskade i dess öra
- Jag älskar dig........

23 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 1 kommentar

Collide..

When I came here there was more.
Now Ive come back to destroy,
And Ive got nothing left,
And its a shame what weve become,
When we hurt the ones we love,
And its a place I can not go,
Anymore.

When we collide we lose ourselves.
When we collide we break in two,
And as we push and we shove and we hurt the ones we love,
Its a hard mistake.
When we collide,
We break.

When the cold comes crashing down,
And the fight lost what its about.
I could tell that youd left.
Its a shame what weve become,
When we hurt the ones we love.
Its a place I can not go,
Anymore.

When we collide......then we break

22 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Hopp...

Såg nyss på filmen "2012". En jättespännande film med ett slut bara en amerikansk film kan ha. Där hoppet segrar över det största mörkret.
Vi gör alla vår resa på vårat "livs skepp". Jag hade min kompass inställd
och klar. Mitt land i sikte....
Men när jag kom fram var det för sent, land var inte längre i mitt sikte.
Jag har gjort många misstag i mitt liv, saker jag inte kan gå tillbaka och ändra på hur gärna jag än skulle vilja.
Alltid när stora sorger drabbat mig har jag sjunkit ner i mörkret, låtit mig försvinna bort bland vågorna.
Men inte den här gången, för jag är inte längre densamme som jag än gång var.
Jag vet inte vad som kommer att ske i mitt liv, min kompass snurrar bara runt.
Känslan av utanförskap och vilsenheten slår emot mig varje dag. Frustrationen av att vara i en stad som inte är ämnad för mig gör mig galen.
Men jag vägrar att dras ned, vägrar att ge vika.
Min "mörke vän" hälsade på mig häromnatten. Men den kunde inte ta mig, för jag var inte rädd. Min ångest fanns inte längre på samma sätt.
Kärleken gick mig förlorad, trygghet rycktes undan, planer har gått i stöpet. Chanser som aldrig gavs. Så mycket har hänt som format mig på så många vis.
Må hända att jag upptäckte saker med mig själv för sent, kanske jag inte hann fram till land.
Men mitt "skepp" har inte sjunkit.
Hoppet leder mig fram, så länge jag andas, älskar, ber, minns, och tror, så kommer jag aldrig att ge vika.
Oavsett hur det blev eller blev, så tog jag mig ut........ur min egen bur.
Jag trimmar mina segel och inväntar en bra vind, sen seglar jag vidare.
Vart vet jag inte, det enda jag vet är att mitt hjärta bestämmer.
Det är det som kommer avgöra hur mitt liv kommer att bli.

17 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Jag behöver dig..

Jag vill känna den ljumma brisen mot mitt ansikte, svalkan av vattnet mot min
kropp.
Jag vill åka rakt över landet på en gammal Triumph, känna den
härliga farten rysa ner efter min rygg.
Jag vill omfamna risken och den fortsatta resan, vill känna armarna tryggt vilande om min midja.

Så jag behöver dig...
Som ett fyrtorn behöver sin kust, som skeppet som söker det.
Som en döende behöver sin helige ande, som en tro behöver sitt hopp.

Jag vill gå vilse i ett främmande land, hitta nya vägar mot äventyret.
Jag vill sjunga runt lägereldens sken, stanna uppe under vilda nätter och skrattande röster.
Jag vill bjuda upp till dans i en snobbig resturang, vill somna till en sprucken lp
under en stjärnklar himmel.

Så jag behöver dig......
Som en historia behöver sin berättare, som en saga behöver sitt slut.
Som ett liv behöver sin skapare, som skuggan behöver sitt ljus.

Jag vill ropa ditt namn över sorlet i en storstad, jaga varandra i en befolkad park.
Jag vill kura ner mig under täcket lycklig och utmattad, känna dina kalla
fötter mot mina ben.
Jag vill ligga med mitt skinn mot ditt, vill somna till dina andetag.

Så jag behöver dig...

8 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 1 kommentar

Brustna hjärtan..

Satt häromdagen på ett kafe som jag annars inte går till.
Såg hur barn lejte och sprang omkring på golvet. Mamman kollade till dem då och då, pappan lyfte upp den ena som hade gjort sig illa och skrek.
En ny barnvagn kom inrullandes med ett ungt par efter. Barnet var väldigt nytillkommet och killen och tjejen höll varandras händer. Tyder på deras första barn och att de inte varit ihop så länge.
Det handlar inte om att jag har valt att jag inte vill ha barn och en sådan framtid, det handlar om att jag inte är skapt för det.
Efter stund av filosoferande tar jag min stora väska som mer eller mindre rymmer mitt liv och går vidare.
Snön faller lätt men lyckas ändå att platta till mitt spretiga hår, människor skyndar fram till sina möten och familjer.
Jag går helt i min egen värld och märker knappt att jag håller på att knöckla sönder min tågbiljett jag har i fickan. Tar upp den och försöker få den till igenkännlighet igen.
Medans tåget börjar sin sövande rullning framåt faller jag i tankar.
Vad händer med sådana som jag?
Sådana som inte verkar höra hemma någonstans, som alltid har svårt för att hitta riktiga vänner, som ofta får kämpa med att hitta sin "äkta" identitet.
Mer konstnärliga än praktiska, som gärna hellre drömmer sig iväg än att tar itu med verkligheten, som ofta lider av ett brustet hjärta. vilsen, udda.
Min styrka att vara sann och att söka efter min egen sanning har gett mig min riktiga identitet. Jag vet vad jag saknar i mitt liv och vad jag vill ha, men riktigt hur jag ska vinna eller hitta det vet jag inte än.
Ibland blir jag less på att allt ska vara så svårt när det egentligen inte borde vara det.
Jag vill också ha ett tryggt förhållande med en älskade men istället för barn vill jag ha äventyr och obehindrade möjligheter.
Är så glad att alla i min underbara familj börjar få den trygghet och stabilitet som de önskar sig. Det gör mig lugn.
Men medans tåget rullar fram kan jag inte hjälpa att tänka på vad som kommer hända med mig.
Vad händer med oss ständiga "sökare"? som inte riktigt funkar som andra.
de vilsna,.......vad händer med brustna hjärtan?..

8 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 3 kommentarer

Nu..

Det handlar inte om vad du hört, utan om vad du hör.
Inte om vad du har sett, utan om vad du ser.
Det handlar inte om de känslor som sårades, det handlar om de som såras nu.
Vad du gjorde då spelar ingen roll, det är vad du gör nu.

Det är aldrig vad du säger, det är vad du känner....
Det är aldrig före, det är efter.

Så länge hjärtat slår, talar det.
Så länge hjärnan tänker, utvecklas du.
Så länge lungorna drar in luft, kämpar du.

Så länge elden bärs, dör den aldrig...

4 Februari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Kamp..

Hon rör sig med säkerhet och precision.
Det första jag lägger märke till är hennes svarta bälte, vilket innebär att hon är van vid tuffa tag och kan ge det också, utbucknaderna på hennes fötter visar att hon sparkar väldigt mycket.
Långt kolsvart med ett känsligt ansikte, hon vet om att hon är vacker.
Kan tänka mig att många killar sett sig blinda på det och åkt dit, dumskallar.
När vi står öga mot öga så ler hon lite flörtigt mot mig. Mina ögon uttrycker absolut ingenting. Redan där har jag ett övertag, hon blir konfunderad.
Eftersom matchen är på poäng så har hon lika stor chans att vinna som jag.
Matchen startar och jag märker direkt att hon är ultrasnabb. Efter festen igår så är inte mina sinnen helt återställda och jag viker undan för långsamt och får en hästspark i sidan. Bruden är stark också......fan.
Hennes nästa spark kommer onödigt högt och jag slår undan den och tar henne i ett kast så det smäller i mattan.
Väntar tålmodigt tills hon kommer på fötter igen, hon anfaller för fort och i ilska. Jag sänker henne igen på samma kast, och vinner.
Vill man respektera tjejer i kamp så ska man gå hårt ut mot dem, det är därför de är där. Inte för att särbehandlas eller undervärderas.
Jag har legat i och tränat i många dicipliner den senaste tiden, min fysik blir bättre och bättre. Vill nå min absoluta topp både fysikt och psykiskt.
Efter dagens träning känner jag mig rätt bultad.
Efter att ha gått fyra jujutsu matcher efter varann och låtit 12 killar och tjejer slå mig i magen för att härda den. Pust....
Imorgon blir det kung fu.
Har snart tagit mig ann alla kampsporter i den här staden. Vill ta reda på vad som skulle passa mig bäst och där jag kan utvecklas mest.
Har märkt att nästan alltid går alla extra hårt ut mot just mig, även tränaren. Men det sporrar mig bara. Alla vill se vart min gräns går, om jag förlorar.
Även jag själv, men än är jag obesegrad. Det känns ändå bra.
Jag bara tejpar ihop mig, och fortsätter.
Gör man sitt bästa och tar med sig sina lärdomar och drar nytta av dem så finns det inga förluster. Varken i kamp eller i livet.
Bara man behåller sin ödmjukhet och låter läka sina sår..

31 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Dream of me..

"Tifa... saved my life
She taught me everything, about life, hope, and the
long journey ahead...
I will always miss her....

Our love......is like the wind
I can"t see it,

But I can feel it..."

24 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Tanglesh

Mitt namn är Tanglesh.
Ingen i den här världen vet vem jag är, Inte ens jag bara för ett tag sedan.
Vart jag föddes är bara ett töcken men jag växte upp i ett katolskt kloster i östra Rumänien,
i en by som hette Tulcea.
Vet inte hur jag kom dit. Nunnorna vägrade alltid säga mig det.
som det vilsna barn jag var frågade jag alltid om det. Det enda jag fick till svar var förstulna blickar och korstecken i smyg.
Vi var femton barn som huserade på klostret, femton hemlösa.
Våra huvuden rakades var femte dag och vi fick ha stickiga och varma dräkter.
Maten bestod av en grå sörja med sur mjölk.
Tidigt upptäckte jag det skenheliga och vidriga som försiggick på klostret. Och hur mycket jag avskydde att vara där.

Jag kunde bli fysiskt sjuk bara av att sitta på den hårda kyrkbänken och lyssna på frenetiskt predikande om guds kärlek och mänsklig synd.
Jag visste inget om ordet kärlek. Men det som fanns på klostret hade inget med det att göra.
Bara skenheliga nunnor och präster med en massa småpojkar, långt uppe i bergen. Behöver jag säga mer?

Tidigt upptäckte jag att jag inte var som andra.
Att jag var fruktad och till viss del avskydd märkte jag tidigt.
Andra barn fick inte leka med mig, jag fick sova i ett annat rum.
Stängdes in i en trång cell med kors ritat från vägg till tak, jesusstatyetter upphängda överallt.
Som om de ville driva ut något ur mig.
Ingen vågade sig in till mig på "nattligt besök", bara lystna och nyfikna blickar i nyckelhålet.

Jag dödade en man när jag var tolv år fyllda.
Han utövade sin så kallade ”kärlek” på sin egen dotter.
Präst som han var, så ansågs det som hans rättighet.
Jag hörde hennes dämpande gråt med en stor tung kropp över sig, jag hade en sten i min hand och reagerade bara.
När jag nådde tonåren blev jag hmmm.... mer besvärlig att ha och göra med.
Och bannlystes till slut från klostret.
Hade ändå tänkt sticka, men inte utan att fått utfört några ”ärenden”

I många månader färdades jag utan mål eller framtid.
Gjorde det jag var tvungen att göra för att få mat.
Det var fattiga tider. Ville du ha något, fick du ta det.
Inget gick dig till mötes.

Rykten började gå om mig.
Och jag efterlystes till slut som mördare och hedning.
Flydde genom Valkiet, längs med floden Donau.
Minns inte hur eller när. Men efter lång vandring hamnade jag i Vladivostok
Södra Ryssland.
Ett på den tiden rikare land än vad jag var van vid.
De stora katedralerna och de enorma folkhopen var något som förundrade mig.
Det var där jag för första gången träffade Ka`tja.

Jag stod på en marknad vid ett fruktstånd.
Med huva och en fingerfärdighet som jag tvunget måstat lära mig. Redo
att skaffa dagens mål mat.
När en flicka plötsligt kastar sig om min hals och utropar - Hej min kära!!
Ett par vakter kollade misstänktsamt efter henne.
Av att döma efter hennes lukt och fingernaglar förstod jag att hon var uteliggare, och jag vet vad den så kallade "lagen" gör med sådana här omkring.

- Dom har gått nu, släpp mig. Väste jag mellan tänderna.
Föste undan henne och gick fort bortåt. Hon förstörde allting för mig.
Det kurrade grymt i min mage.
Satungen följde efter. Nyfiken in i det sista som hon var.
-Vad heter du?
- Varför har du så många ärr?
- Jag har aldrig sett en kille med så långt hår förrut.
Sabla unge, vad skulle jag göra med henne?
Hon drog till sig uppmärksamhet.
Jag var inte van vid att man pratade med mig.
Det räckte med mina ögon, så höll jag folk på avstånd.
Men inte henne inte.

Vet inte varför men jag gav med mig, men hon fick
hänga med mig resten av dagen.
Ha ha, ja... den dagen blev det många dagar av.
Något hände inom mig med tiden.
Jag upptäckte att hjärtat är så mycket mer än en muskel som arbetar.
Jag upptäckte kärleken. Ett ord som jag alltid spottade fram.
Men som jag nu sa med tårar i ögonen.

Hon lärde mig leva och se på livet från ett helt annat perspektiv.
Trots de paltor hon var klädd i och det toviga håret, så ägde hon en skönhet som tog andan ur mig.
Vi hade högt flygande planer om att lämna fattigdomen, se världen som hon så gärna ville.
Jag fann frid förstår ni, som jag aldrig kännt den förr.
Hon fick mig också att fundera, över mig själv.
Sa ofta att hon inte trodde jag var mänsklig, fullt ut.
Att jag ofta hade en blick som skrämde henne lite.
-Men bara lite, sa hon och skrattade.

Hon tog av sig ett hänge och gav till mig en dag.
- Ta det här.... min älskade, det kommer att hjälpa dig.
-När du inte längre orkar så kommer det hålla dig mänsklig, och påminna dig om
att du alltid är älskad.

Men något hände och hon lämnade mig.
Min kära Ka`tja.... var död.
Mitt hjärta slets ur kroppen på mig.

Det var då det började växa inom mig.
En eld, detta hat utan motstycke, någon annan som ville ut.
Mitt utseende ändrades, mina ögon blev nästan svarta.
Och en inneboende eld höll på att förgöra mig.
Halsbandet brände på min hud, men trots försök, så kunde jag inte..... slita av det.

Året var 1756.
Och efter många många år av flykt, mord, brott, och mörker genom Sibiriens
värsta områden, hamnade jag tillslut på japans sydligaste ö, Kyushu.
Sökte upp en kvinnlig magiker och alkemist.
Som jag hade fått nys om på ryktesvägen.
Hon påstods kunna hjälpa mig.
Det kunde hon på ett sätt.
För hon fick mig att minnas mitt ursprung, att verkligen få veta vem jag var..

Året var 2007...
Jag satt på en krog någonstans i södra England och tänkte tillbaka på vad kvinnan sa.
Ha ha ha ha årtalen stämmer inte riktigt va?
Jag är en Demon, eller rättare sagt så har jag dess blod i mina ådror.
Mitt "riktiga" ursprung går inte att ta reda på. Men det är inget som stör mig längre.
Jag har levt i flera hundra år och ser ändå ut som någonstans mellan tjugo och trettio.
Ensam, utstött. Fruktad, beundrad och hatad.
Ondska i sinnet och fullt medveten om den kraft jag bär på.

Jag har ett inneboende förakt för människor som jag aldrig tycks bli av med.
Dessa ynkliga kräk som bara kan leva upp till svek, misstro, svaghet, och utnyttjande.
Hur denna värld har blivit. Människan har blivit ännu svagare.
Hon förgör sig själv, och om hon inte kan förgöra sig själv så söker hon sig till dem som kan göra det åt henne.
En farsot, korrumperade och falska.
Jag spottar på dem.

Jag blev så stark, fruktad, ökänd.
Så stark i min roll tills jag såg henne igen för ett tag sedan.
Året är 2007 och jag ställs inför samma sits som jag gjorde för så länge sedan.

Jag har aldrig glömt hennes ögon.
Hon vet inte vem jag är, men jag ser hennes undran när hon får syn på det slitna hänget jag ännu bär runt min hals.
Min Ka`tja, min älskade Ka`tja. Återfödd, Vacker som aldrig förr.
Men trasig och förvriden i sig själv.
Hon känner mig inte, vet inget om mig.
Dessa minnen som fortfarande plågar mig. Bara att se henne håller på att
spräcka det lilla som finns kvar av mitt hjärta.

Men jag kväver mina känslor. Det syns ingenting utåt.
Jag uttrycker inget, bara ett milt förakt.
Hon kommer fram till mig med två andra.
En eterisk kvinna med asiatisk prägel och en man klädd i slitna militärkläder.
Vilka är dessa människor? vad vill de mig?

Försöker titta hatiskt på Ka`tja,,,, hon är inte längre den jag minns.
Klädd i simpla kläder, utmanande, egocentrisk. Försöker vara en helt vanlig modern hjärndöd tjej.
Men hur mycket hat jag än har så kan jag bara se den Ka`tja jag minns för så många hundra år sedan.
Värdig, äventyrlig, principfast och stark. Och med en tro på mig och sig själv.

-Mitt namn är Mila. säger den Asiatiska flickan.
Och vi behöver din hjälp Tanglesh.
Att hon vet mitt namn förvånar mig inte när jag möter hennes blick.
Som om all världens vishet fick plats i hennes mörka ögon.
Min isiga blick påverkar henne inte. Hon möter den med en godhet jag aldrig skådat.
Även fast det retade mig till vanvett så förstod jag att detta var ingen vanlig flicka.
Mot min vilja känner jag hur en cirkel sluts med detta möte, Med oss fyra.

Tänker på hur mycket jag inte passar in i denna värld.
På att Ka`tja inte längre är inom mitt räckhåll.
Är alla hennes minnen om mig borta?, om oss.

För att klara av detta måste jag släppa allt det mänskliga i mig.

Jag svarar:
- Vet inte varför...men jag kan inte vägra att följa er
Jag vädrar i luften att något stort kommer att ske.
Men om ni sviker mig.....då...

-Det vet vi Tanglesh, svarar flickan med ett sakralt lugn. Hon släpper aldrig min blick.

Jag följer med dem, misstänksam, hatisk, omedgörlig.
Men ändå lättad över att jag ännu behövs i denna värld.

Det dom behöver hjälp med skrämmer mig inte.
Men det att dom har det enda på denna jord, som slutligen kan knäcka mig.
Nyckeln till mitt mörka hjärta.
- Ka`tja

23 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Var stilla mitt hjärta..

Satt på cafet tidigare idag, på samma plats jag oftast sitter. Så jag ser ut mot stationen.
Ovanligt mycket folk denna Ons.
Alla platser var upptagna, folk pratade och var helt inne i sitt.
Jag satt bara och lyssnade, iaktog och kände in.
Upptäckte hur otroligt ensam jag känner mig i den här staden. Det är inte det att jag vill vara en i gänget, inte heller det att jag har valt att vara ensam som förrut.
Utan jag har helt enkelt blivit starkare i min personlighet, för första gången är jag den jag verkligen är. Inga fler spel och masker, ingen rädsla.
Det är det som har fått mig att inse att jag inte hör hit.
Ett gäng tjejer kom in lite senare på cafet och jag tänkte att "Åhhh här kommer det lite ögongodis".
Snygga, välsvarvade, blonderade, översminkade, tomma, innehållsfattiga, trista VÅP.
Suck...
Det känns som hela världen sover, eller att alla är fötrollade av samhällets gråa yta.
Att andra har skapat dem efter en mall som alla ska leva efter.
Det känns som om jag söker efter sanning i en värld av lögner.
Att vara ärlig och att vara sig själv är något som inte uppskattas här.
De flyr, avskräcks......rädd för det okända eller hatar att man inte sticker ut på rätt sätt.
Jag har upptäckt att jag inte har så många vänner, inte när jag är mig själv.
Att försöka nå ut till andra är som att sjunga för gråstenar.
Man måste bli en själv isåfall.
Men aldrig mer, hellre är jag ensam för evigt.
Livet kan vara så mycket mer än detta inskränkta synsätt som alla tycks ha.
Jag vet att jag inte passar in i denna värld eller ännu mindre bland dessa människor.
Har försökt att tänka på att allt blir bra bara jag får ett jobb, men det handlar inte om det längre. Den här staden är tråkig och deprimerande, ytlig.
När jag öppnade mina ögon för första gången så insåg jag att jag stod själv, men äntligen kunde jag börja vara den jag verkligen är.
Fegheten är den största fienden vi har näst efter lättja, men jag känner ingen rädsla längre. Det enda som kan skrämma mig är att jag aldrig ska nå fram, att det ska vara för sent, eller att jag alltid kommer att kämpa ensam.
Jag vill vara med min "Tifa", hitta min "Hatchiko" och bo i mitt "Pandora" :)
Vill att livet ska vara det äventyr det skulle kunna vara. Allas hjärtan är fria, det är bara modet att följa det som sviktar.
Alla strävar så mycket efter att passa in, vara som alla andra, ytlig och intetsägande. Till vilket pris? blir dem lyckligare?
Skulle vilja att någon kunde gå mig till mötes, eller bara säga att "du är inte ensam" "Jag känner som du"
Jag vill ha kärlek, äventyr, romantik, passioner, resor, upptäcksfärder, utmaningar, gemenskap där jag accepteras för den jag är.
Jag är inte längre rädd för att erkänna det jag vill ha och saknar.
Det är så mycket eld i mig att ibland känns det som om hjärtat ska sprängas. Men jag kommer aldrig att ge mig, kommer att kämpa tills jag drar mitt sista andetag.

20 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Nytt blod..

Vaknar med ett ryck i sängen..
Fortfarande mörkt ute men märkligt nog befinner det sig ett märkligt sken i mitt
annars kolsvarta rum.
Något rör sig förbi mig....för fort för att se vad.
Kan höra hur det kryper, flyger, snuddar förbi mig.
Ställer miig mitt på golvet, stelt väntar jag på nästa attack.
Men den kommer inte, jag sätter mig på huk. Måste ha drömt.

Då känner jag hur något kryper upp efter mitt ben, rinner upp efter min nakna
kropp.
Jag kan inte se nått, kan inte röra mig.
Något är inne i mig, sprider ut sig i mina celler, fyller mina sinnen.
Vrider mig i plågor, det sätter sig i mina sinnen, i min ryggmärg.

Tar mig upp och sträcker ut mina lemmar så det knackar, böjer min rygg bakåt
tills jag når golvet med händerna.
Kväver en dov morrning...
Känner mig stark....annorlunda. Nyvaknad

Går upp på hustaket, hoppar upp på kanten och ser ut över området.
Detr är kallt men jag fryser inte.
Det förflutna spelar inte längre någon roll, framtiden blir vad jag skapar den till.
Min jaktinstinkt sätter igång, min törst...
Mörkret sänker sig över mig men det gör inget, jag ser utmärkt ändå.
Hettan från min kropp blandat med kylan får det att ånga i luften, känner mig som ett åskladdat moln som bara väntar på rätt tillfälle.

Utan att tänka mer så hoppar jag.....
Faller och faller, våning för våning.
Tänk om jag gör nått dumt? fallet...dör jag nu?

Med en duns och virvlande snö landar jag.
Reser mig uop ur min hukande ställning.
Jag är återuppväckt, tillbaka..
Kan inte sluta le
Frukta mig...älska mig..hata mig......men välj
Hur ställer du dig till en Demon....ha ha

18 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

I min tid att dö..

Det kommer oväntat trots allt, chocken sätter sig som ett slag i magen.
Flämtar...efter..luft
Min styrka spelar inte längre någon roll, mina ben viker sig som papper
Med endast mina armar försöker jag att hålla mig upprätt, försöker hålla mitt huvud uppåt....som om jag drunknar.
Mitt blod.....det blandas med den vita kalla snön, smärtan är obeskrivlig.
Snälla.....låt det gå fort
Olika röster fyller mina sinnen, bilder blixtrar förbi, en hel livstid på bara ett ögonblick.
Jag fryser så hemskt......min blick kan inte längre fokusera, ögonlocken sluts.
Mina armar orkar inte längre......faller till marken.
Det sista jag känner är mitt hjärta som slår allt saktare, tills det stannar helt.
Ligger stilla nu.....död

Befinner mig i ett slags ljus, så starkt men det bländar inte
Jag känner min kropp lyftas, uppåt.
Tid eller rum uppfattas inte, bara lyfts högre och högre bort från allt.
Ser bara ljus, känner bara värme

Plötsligt blir allt stilla, ljuset drar sig tillbaka.
Kallt men behagligt vatten skummar upp omkring mig, jag ställer mig upp.
Känner varm sand mellan mina tår, vinden i mitt hår.
Smärtan är borta, mina sår är läkta.
En flod rinner framför mig, ut i det oändliga tycks det som.
-Du är vid evighetens flod
Rösten bakom mig, vänder mig fort om.
En mörkhårig kvinna står där, jag vet vem det är.
Hon ser ut som hon alltid har varit, klädd i en klarblå kimono och med ett lugnande leende.
Jag har så mycket att fråga men mina ord stockar sig i halsen.
-du är inte ensam längre, säger hon och gör en gest bakom sig.
Andra sluter sig till oss, varelser och människor jag aldrig sett.
Forna förfäder, släktingar och hjälpare. Jag drar efter andan i andakt och söker med blicken. Min far.....han står där precis som jag minns honom.
-Pappa!!! utropar jag överlycklig
Han ler.... men det är sorg i hans ögon.
Den mörkhåriga kvinnan talar igen, - kom med oss, du behöver aldrig mer känna dig ensam.
Sakta börjar jag gå mot henne, men en dov morning får mig att stanna upp.
En vit varg uppenbaras framför mig, dess tänder är blottade och sakta driver den mig tillbaka.
Söker min fars blick, han är allvarlig och tittar ned på vargen framför mig.
Mina sinnen brinner av en känsla som inte går att få tag på, något är fel.
Vargen tar sats och hoppar mot mig så jag måste ducka. Som en vettvilling springer den sedan bort från stranden och utan att tänka följer jag den.
Det känns som att springa i deg, vinden blåser upp till storm.......gör allt för att hindra mig.
Ser inget längre..........känner bara kylan....andhämtningen är tung.
Smärtan är tillbaka.....gör så ont.
Sliter upp mina ögonlock med en enorm kraftansträngning. Blickar upp mot en blek himmel.
Någonstans skäller en hund som en tokig.
Med alla mina krafter reser jag mig upp från den kalla backen.
En orolig men välbekant vind ruskar om i träden, får dem att se levande ut.
Den isande vinden mot ansiktet får mig att kvickna till.
Drar ut kniven ur min rygg, sliter ut dolken ur mitt hjärta....släpper dem till marken. Blodet slutar tillslut att rinna.....
Rätar mig upp i min fulla längd.........och fortsätter min resa
Sökandes.....kämpandes....med mitt hopp
min önskan..

16 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Vargens sorg.

Läste idag i tidningen att en flock vargar hade rymt från en djurpark i skåne.
Samtliga sköts ihjäl.
Alfahonan rymde först sen blev resten av flocken orolig och började gnaga och hoppa mot gallret. Det ansågs som fientligt och de sköts.
När jag läser sånt kan jag bli tokig.
Sätt ett gäng människor i bur, begränsa deras naturliga beteende, bestäm vilka de ska para sig med och när. Sen se om de kommer försöka fly.
Det gör mig så ont att veta att vargen är på väg att dö ut i Sverige, gör mig hatisk.
All denna hetsjakt som har varit. De låter inte ens vargstammen växa sig stark innan de börjar rensa bort.
Jag undrar vad det egentliga syftet är, varför denna utrotning?
Vargföräldrar har varit speciellt utsatta, är det för att då dör även valparna?
Ibland har jag lust att själv ge mig ut på jakt i skogen, men då inte på varg.
Detta magnifika djur som alltid har stått mig så nära.
Så mycket som vi har att lära från vargen när det gäller mod, lojalitet, sammanhållning och kärlek till sin nästa.
Ofta kan jag känna mig mer besläktad med djur än vad jag gör med människor, och på senaste tiden mer och mer.
Stänga in vilda djur och sen bli panisk när de rymmer, det är ett ex på människans idioti och herravälde.
Det finns en stor grupp hjärtlösa, egoistiska, och maktgalna människor, det värsta är att de flesta av dem sitter i ledningen.
Skulle någon stänga in mig i en bur, berövra mig min kärlek, medans mina brödrer och systrar skjuts ihjäl i skogarna. Be då till gud...att jag aldrig kommer ut igen.

12 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Plan a, b , c, d

Sitter här i mitt studentrum och börjar känna mig riktigt less på att bo här.
Vet inte om jag är mer less på att bo här i Flogsta eller i den här staden.
Har inte så mycket vänner och är i regel ganska ensam. Nu är inte jag en sådan person som har svårt för det men ibland kan jag känna av det ganska mycket.
I Göteborg har jag dsto mer möjligheter på den fronten. Men jag behöver samtidigt få ihop pengar och komma in i a kassan. Så jag måste ta reda på vad det här jobbet kan ge.
Har så svårt att se mig med samma sorts jobb en längre tid, då jag är en person som kräver utmaningar i livet.
Redan när jag har fått ett jobb så börjar jag genast att planera för plan B.
Alltid när jag besöker Göteborg så kollar jag upp, tar reda på, och förbereder för ev permanent ankomst.
Min blick dras ofta mot hamnen, mot båtarna och fartyg.
Under lång tid har jag haft en dragning mot att gå till sjöss. På många sätt tror jag att det skulle passa mig.
Aldrig förr i mitt liv har jag blickat så långt fram i tiden, har svårt att leva just nu.
Är kanske för att just nu kännr jag mig fruktansvärt rastlös, svårt att sitta still, svårt att fokusera ibland. Vet inte varför.
Kan inte sluta planera, fundera och filosofera.
Har upptäckt en ny kampsport som jag fattat tycke för, "Wing chun"
Det är ett kampsystem som uppfanns av en kvinna i feodala kina.
Hon var bortlovad till en gammal och elak krigare fast hennes håg låg åt en ung prins.
Hon utmanade krigaren på en duell utan vapen, och om han vann så skulle hon bli hans fru och om hon vann skulle han lämna landet i skam.
Hon vann, med hjälp av väldigt snabba händer och agressivt framspel.
Så bildades Wing chun.
Rätt coolt, det passar mig väldigt bra.
Saknar Jocke och alla tokigheter vi hamnar på, men i slutet av feb så drar jag till Göteborg. Det ska bli jäkla roligt.
Se om han tar sig hit nu i slutet av jan.
Så himla mycket lösa trådar i mitt liv igen nu. Skulle så gärna vilja ha något stabilt.
Känns som mitt "nya jag" inte får det utrymme det så innerligen behöver.
Ibland får jag bara lust att hoppa ut genom fönstret och bara springa fram genom skogen och yla i frustration "ha ha".
Känner mig så vild och fri men samtidigt instängd bakom oskrivna regler.
Måste finnas ett sätt att komma runt dem ;) Jag är inte så mycket för att leva efter livsmallar, inte när mitt hjärta är det som leder mig.

10 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Bortom Slottets gravgård..

Ett spöke svävar ensam fram över graven sin.
Möter ett annat, som i sin grav gör allt för att komma tillbaka in.
-Jag har spökat i 500 år i detta slott.
Det andra spöket ser upp och säger:
-Det tog mig tusen år att förstå att jag var död,
det min vän är en värre lott.
- Kan inte andas, kan inte släppa, kan inte förstå.
-Denna kyla... jag kan knappt stå.
Det svävande spöket tar dess hand och säger:
-Sitt ej vid graven din, lägg din hand i min.
Ibland måste man lämna sin sorg och smärta med sitt gamla liv, resa sig upp och ta nästa kliv.
- Du ska ej tillbaka, du ska uppåt och fram. -Sväva med mig, vi väger inte ett gram.
-Håll i dig för nu går det undan, fort som hinden till slutet av tundran
Förbi mörker, genom skog och snår.
-Där borta, ser du ljuset? det är färden, det är dit den går.

Så flög de iväg till det okända.
Olika öden, för alltid förenade i döden.

10 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

När eld mötte is

Det här är en dikt som kom till mig när jag stod och vägde fisk på fiskodlingen i Bollnäs för 8 år sedan. Men att den skulle prägla mitt liv på ett sätt som jag inte kan förklara, visste jag inte då.

Många gånger hade hon honom sett
Många gånger hade han bakom henne stått, nära mycket tätt.

Men en främling för alla han var, folk vek undan och ingen ville stå kvar
Hans ögon för andra var blinda då ingen notis om någon han tycktes ta,
känslor var borta och inget han verkade ha

De sa att han till världen var djävulens lån,
han kallades av många för frostens son

Men dock hennes hjärta värkte, då han henne inte ens märkte
Känslor så starka över henne sköljer, hon vänder om och efter honom
hon följer.

Genom skogen, över myren genom tjockaste dis
ibland mötte hon hans ögon, de var kalla som av is

Hans blick hade inom henne skapat stor fruktan,
men något annat segrade, hennes egen suktan

Till slut försvann han in i en grotta av mörkaste sten,
efter hon följde på darrande ben.
Men när hon kom in var han borta som den flyende natten,
kvar i grottan var en pöl av kallaste vatten.

Förkrossad och vilsen stod hon där hon var,
kunde inte röra sig för ingen värme i kroppen hon hade kvar
Vinterrns kyla började tränga sig in, om sig svepte hon jackan sin.
Efter lång stund sjönk hon ihop på den frusna marken, i väntan på att dö
med vinden kom den lättaste snö.

Med denna natt kom den värsta kyla, bortom ödestimman hördes vargarna yla.

De hittade henne inte den dagen utan nästa, de trodde de hade sett de mesta.
Trots att hon förra natten dog, tydligt man kunde se att hon log.
För innan slutet över henne började sig sänka, på honom hon började tänka.
Då en vattendroppa fallit från hans kind, från detta minne ett leende förevigades på hennes läppar i en sista isande vind.

Trots hans is till hjärta hade en känsla brunnit i hans inre så han alla kval led,
detta gick inte att stoppa och smälte honom till slut ned.

Kanske besegrade kärleken livet
Gjorde dem kanske det enda rätta, trots att dödens vasall var den enda dom lyckades mätta.

Än idag om denna saga finns många frågor
för ännu minns man natten..
då isen stod i lågor.

5 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 1 kommentar

Den sista höstdagen..

Höstens vindar genom träden sveper..
lugnt och stilla, som på havet en spillra
Fåglar på himlen smyger, upp efter gatan trädens skuggor smyger

Ensam på vägen jag vandrar, ingen än mig själv jag klandrar
Då mörkret över mig börjar sig sänka, på tiden bakom jag börjar tänka
Då elden inom mig fortfarande brunnit, kärlek jag kunde ha funnit

Men då hjärtat jag blev tvungen att gömma, livslusten inom mig började sig tömma.
Ut i mörkret jag flydde, djupa känslor jag för alltid skydde
Över hela världen har jag varit, lika fort som jag kom har jag farit.

Tidens många faror min kropp har skadat, och min själ har jag ej kunnat lagat.
Efter en lång vandring börjar jag bli trött, och evighetens portar jag äntligen mött.
Skratt och glädje från forna minnen fyller min kropp och alla mina sinnen

Livslågan sakta börjar svika, benen darrar och till slut ger vika

Jag fann min ro i denna höstdag, då jag i en dröm drar mitt sista andetag.

5 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

Bara i början..

Nyårsafton började började med att jag sov ganska länge. Var nog tvungen att ta igen förlorad sömn.
Gjorde mig iordning och gick ut för att mötas av en svinkall vind som höll på att stelna till min bittra uppsyn.
Busskuren kändes som helvetes frysrum.
Den ena personen efter den andra kom och ställde sig där. Ingen sa nått eller tog ögonkontakt.
Viilken nyårskänsla tänkte jag ironiskt.
Mitt i allt kom det en ung och stressad tjej dit släpandes på sex matkassar som stod till bredden med matvaror.
Hennes hår var okammat och ett par tunga glasögon gled hela tiden ner på hennes näsa.
Bussen kom och jag tänkte "Ska jag hjälpa henne" "Ska jag vänta på att hon ber om det" . Vanliga tankar som alla får i en sådan situation.
Hon såg sig hjälpsökandes omkring och jag erbjöd att hjälpa henne med påsarna.
Slutade med att vi satt och pratade under hela bussfärden, det var roligt att höra på henne. En smått hysterisk person med ett väldigt smittande skratt.
När hon skulle av så mötte hennes sambo upp henne och hjälpte henne.
Hon önskade mig gott nytt år och ville veta vad jag hette, men bussen hann stänga dörrarna.
Hon fick mig att må bättre denna kalla dag.
Det blev en kaffe på geroge och lite dagboksskrivande innan jag tog en promenad hem igen.
När kvällen kom så började jag att känna mig väldigt ensam. Alla hade liksom någon utom jag.
Men jag blickade bort till pappas foto och visste att jag inte var helt ensam.
Kl 12 gick jag upp på taket, där man ser ut över hela Flogsta.
Det small och blixtrade överallt, folk skrek och hade sig.
Plötsligt gjorde inte ensamheten mig nått längre, för jag hade min egen sanning.
Till slut gick alla ner, jag blev stående kvar.
Lutade mig över räcket och såg en hund springandes då någon kastade en boll åt den.
För första gången såg jag en hund som inte sprang efter bollen, utan den sprang dit bollen skulle hamna.
Det slog mig att det är så vi ofta gör alla. Vi stångar oss blodiga mot samma vägg istället för att se om man kan gå runt den.
Varför fokusera på problemet? titta bortom problemet.
Kanske har det ibland gått så långt, att utan våra problem så vet vi inte vilka vi är längre, inte längre speciell.
Vad vet jag?
Imorgon ska jag jobba tidigt, härligt att jag får dricka kaffedrinkar gratis.
Jag känner mig..... vet inte hur jag ska uttrycka det men jag vill avsluta det här inlägget med en dikt som dök upp i mitt huvud igår natt:

Jag älskar dig i mörkret som vissa gör
i hemlighet, mellan skuggan och själen

Jag älskar dig likt växten som aldrig blommar
utan bär inom sig ljuset av gömda blommor
Tack vare din kärlek spirar en särskild doft från jordens inre..
fyller mig med glädje och lämnar aldrig min kropp

Jag älskar dig utan att veta hur, när, eller från vart
älskar dig rättframt utan komplikationer eller stolthet
Så jag älskar dig för jag vet inget annat sätt än detta

Där du inte existerar, inte heller jag
så nära.. att din hand på mitt bröst är min hand

Så nära...att när du sluter dina ögon
somnar jag

2 Januari 2010 | Länk | Kapitel 2 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida