Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Butterfly effect.

Det sägs att en fjärils vingslag kan orsaka en tyfon på andra sidan jordklotet.
Man kan jämföra det med livet.
Under lång tid gick jag och höll inne med sånt jag tänkte på, ville inte erkänna för mig själv vad jag behövde. Jag hade fastnat i livet, i ett mönster som bara snurrade runt runt, utan att komma någonstans, mina tankar gick i samma banor, bromsade min egen utveckling.
Men något hände för någon vecka sedan, en självinsikt, ett uppvaknande. Att åren går och om jag forstätter att tänka och agera på samma vis hela tiden, så kommer jag aldrig att bli lycklig eller framgångsrik.
Det första jag gjorde var att söka upp den personen som jag älskar och bekände allt jag kände och tänkte på. Nervös var jag, mina händer skakade och min mun var torr, trodde först att orden skulle stocka sig som så många gånger förr. Men jag slutade att grubbla och tänka, jag bara sa det.
Kommande dagar gjorde jag det JAG var tvungen att göra för min egen skull, berätta för andra vad jag tänkte och kände oavsett reaktion.
När jag gjorde allt det här så bröt jag ett mönster som jag har, att bara tiga och gå vidare.
Jag bröt mig loss från en mall som jag omedvetet skapat åt mig själv. Och för första gånge på länge började saker att hända, jag fick ett jobb, träningen har gått vidare till nästa nivå med ett nytt sätt att tänka, gamla klasskamrater sökte upp mig. Jag kan till och med känna i kroppen att jag har släppt en enorm börda, att jag äntligen fått andas ut. Livet började handla om mer än att bara överleva.
För att förändra sitt liv måste man börja med sitt eget tänkande, att bryta sitt eget mönster.
Det farliga med ett mönster är att med tiden så blir det en trygghet att ha det, man vågar inte att ge sig ut i det okända, för man är rädd att misslyckas.
När man är ärlig med sig själv, när man vågar ta det där språnget, så kan man inte misslyckas oavsett hur det blir. För då är bollen i rullning i rätt riktning och man står inte längre stilla i livet.

4 April 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

Hur man vet.

Alla männsiskor har två sidor
ett förflutet, en framtid
en bra sida, en dålig
en mörk, en ljus
.
När man sett dem båda, när man upplevt dem båda och forfarande älskar
då vet man
man bara vet....

Hos någon man älskar måste man omfamna dem båda.

4 April 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Där hjärtat finns.

En bit bort från stans vimmel ruvar den, lite spöklik vid första ögonkastet, men när man närmar sig den så får man en helt annan. Känslan av mystik infinner sig, och rofullhet, mitt hem.
En liten väg leder fram till två starka järngrindar, som ett skydd mot den nyckfulla världen utanför.
Man hinner bara närma sig dörren en liten bit förren man hör ett vaktande skall, husets väktare har vaknat. Men när man lärt känna honom så är han inte så farlig som han kan låta.
En rymlig hall möter en när man stiger in, en stark personlighet slår emot en, liv, kreativitet. På väggarna hänger eget ritande tavlor, så många känslor och intryck, kort från alla möjliga sorters resor, mystiska föremål.
Man går vidare in mot husets hjärta och inser att det är modernare än vad man först trodde. Ett stort vardagsrum med biokänsla, stora fönster som vätter mot det lugna klara vattnet.
En liten minibar pryder det ena hörnet av rummet, en eldstad det andra.
Från köket känner man doften av kryddor och örter som hänger ovanför spisen.
Man fortsätter upp för en böjd trappa, foton och minnen pryder väggen hela vägen upp för den. Kommer upp till en kort korridor, förbi det enorma badrummet vidare mot en dörr på glänt. Man kikar in och ser alla dessa hyllor, fullproppad med böcker, vissa böcker verkar vara urgamla, andra nya, en del eget skrivna.
I mitten av rummet stor ett runt bord, tungt och vackert snidet, med kraftiga skinnbeklädda fotöljer runt om. På bordet ligger anteckningar, uppslagna kartor, skissblock, lite huller om buller. Ser ut som en någon slags planerad eskapad.
I rummet finns också en balkong, lagom stor med en helmysig hammock. Ett litet vindspel av bambu klingar försiktigt i brisen.
Rummet mitt emot är husets hjärta, där passion och sömn tar plats, sovrummet.
Man häpnar direkt vid synen av den magnifika sängen, enorm, med grova höga gavlar. På varsin sida om sängen hänger en ampel med behaglig belysning, på väggarna sitter det fast kraftiga ljusstakar. Framför väggen mitt emot sängen stor nästan som ett litet alltare, stora tjocka ljus står ihopsmälta som ett slott på det, ger rummet en trolsk prägel, en känsla av andlighet, en doft av värme.

Jag går ut ur huset och andas in det rena havsdoften, går sedan runt på baksidan.
En liten stenbeklädd väg leder ner mot bryggan och båten som ligger där och skumpar. Vattnet som rullar in mot stranden glittrar av tidigt morgonljus, i silver och rosenrött. Stora kraftiga träd svajar som i trans i vårens bris, men inget av det märker jag, för jag har fått syn på henne.
Hon sitter ihopkurad med en filt på bryggans kant, fast jag nästan bara ser filt så fylls jag genast av kärlek. Smyger mig upp bakom henne, hon blir inte rädd, bara lutar sig behagfullt bakåt mot mig, våra händer flätas ihop. Känslan av evigheten smyger sig på oss, vi vet att vi är hemma, att vi har varandra.
Jag vänder hennes ansikte mot mitt, lutar min panna mot hennes och säger...

Ett irriterande ringande väcker mig, den jävla väckaren på mobilen. Jag sätter mig upp i min knakande lilla säng och ser mig yrrvaket omkring. Detta lilla fyrkantiga rum ger mig lätt ångest varje morgon.
Reser mig upp och trampar genast på en vass sabla kapsyl sen lördagen. Går fram till fönstret och tittar ut, möts av ett stort grått hus.
Sätter mig slött i soffan som nästan bryts, blundar och försöker komma tillbaka till mitt "hem". Men det går inte..... allt jag hör är min sovande kompis som snarkar dreglande
men jag antar att en dröm, är alltid en början.

22 Mars 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

Sista Tigern.

Såg ett program häromdagen om tigrar. Det finns ett sorgset uttryck i deras ögon, en vaksamhet, stänk av vrede, men mest sorg. Kanske för att det vet att om ca 10 år kommer de alla att vara uttrotade.
Tigerns livsklocka tickar nedåt, en ras som snart försvinner. Så kan jag också känna mig, denna utanförskap och oförmåga att hitta likasinnade. När jag är borta, vad lämnar jag efter mig? ett sista spår av min "ras"
Sitter här på ett cafe som jag alltid gör när jag har mycket att tänka på. Funderar över min framtid och hur jag ska ta mig härifrån och vidare. Letar febrilt efter utvägar och sätt att komma bort och börja på ett nytt blad någonstans.
Är så trött på den här stadens så kallade "nörd trender" killarna ter sig så bögigt som möjligt med sin "korrekta" svenska och feminina rörelser.
Jag tittar på deras klena händer som knappt varit med om något alls. Dessa tjejers ögon är tomma och verkar inte tänka på annat än hur de själva ter sig. Alla dessa studenter med sin bohemiska kultur och sina töntiga korridorsmöten.
Retar mig allt mer på den här staden och den livssituation jag befinner mig i. Den lilla klick av folk som jag trivs med är inte härifrån, och de försöker hålla mig kvar här.
Ibland glömmer folk bort mitt analysernade sinne, jag genomskådar mer än vad de tror. Ibland kan jag till och med spela dum, bara för att man då får veta mer om allt som sker runtomkring. Ingen tror mig när jag säger att jag bara behöver 5 min med en människa för att förstå dess avsikter, vad de står för.
Ögonens uttryck, kroppsspråket, reaktion, utstrålning, skrattet, människan har många sätt att avslöja det inre
Min vardag har sett lika ut nu länge, men det är något som pockar på min uppmärksamhet nu. En reva i den triviala rutinen, men vad?...
Jag har missat att upptäcka något, varför är jag fortfarande kvar här?

22 Mars 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

Words of life

Varför kan inte livet vara lika lätt som för Conan .p

"The Women:

-You are no Knight, you are not even noble

Conan:

- I care not......I live, I Love, I slay...

- And I am content"

20 Mars 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Ett blad ur livets bok.

Regnet piskar ner som små irriterande spikar, får mitt hår att lägga sig slickande
bakåt. Himlen är grå och lovar inget solsken idag, men man kan ju aldrig veta.
Rastlöst vankar jag fram i stadens gränder. Hinner inte gå länge förrens en liten pojkvasker försiktigt närmar sig mig, med ett enfaldigt "ursäkta"
Jag stannar och tittar på honom. En spinkig kille på kanske 15 år, med en rädd uppsyn. Jag vet genast vad han vill och mitt första infall är att be honom dra åt helv.. men så ser jag en bit bort, en tjej i samma ålder kikar nyfiket fram bakom hörnet. Hans flickvän förmodligen, han vill te sig orädd inför henne och fråga en främling om cigg.
Jag minns när jag själv var 15 år, när man stal cigg på affären, stal godis, ville te sig tuff inför tjejerna, äldre än man var.
Jag gick närmare honom och frågade vad han skulle ha, gick sedan och fixade det på 30 sek. "Försök att hushålla lite" sa jag innan jag gav honom paketet. Femman som blev över i växel behöll jag själv.
Jag fortsatte min lilla strövagång. Tycker inte det var länge sedan jag var ute och ställde till jävelskap med min barndomskompis Daniel, allt tok vi hamnade i.
Men tiden har gått fort, och nu har han barn och hus, men verkar ändå olycklig som människa.
Ofta när jag känner mig lite rastlös och vilse brukar jag tänka på Sims spelet, ett spel där man kan styra över människors liv. Tänk om det var så att "någon" spelar med våra liv, någon som ritar upp en plan över hur våra öden ska se ut.
Styr över vem vi ska falla för, vilken karriär vi ska ta, hur och när vi ska dö.
Tänk om man av någon orsak skulle "vakna" och inse att man har sovit i alla år.
Att man började ifrågasätta livets gång och klev av tidens tåg. Skulle "de svartklädda" komma för att tysta en, försätta en i "sömn" igen. Sätta mig tillbaka i spelet igen. Där vi alla har en mask, beroende på vem vi har framför oss.
Om vi alla har en fri vilja, kan då ödet finnas?
Jag vet faktiskt inte vad jag tror på längre, mänskligehetn kan få en att tvivla på det mesta.
Det enda jag tror på är mitt eget hjärta. Det fortsätter att slå trots allt som hänt, och trots vad som är på väg.
Jag tror på mitt hjärta, för i den här världen så är det den enda delen som verkligen är fri.

13 Mars 2011 | Länk | kapitel 8 | 2 kommentarer

Croatoan.

Tänk om du vaknade upp en morgon som alla andra, men hörde inga ljud utifrån.
Du steg upp ur sängen, borstade tänderna, tog din morgondusch och gick ut. Men inga människor fanns i närheten, inte en levande själ.
Du gick vidare ned efter vägen och såg att alla affärer, alla bilar stod övergivna. Din mobil hade ingen täckning, din dator fick ingen kontakt med nätet.
Det var bara du, ensam med alla dina rädslor och tankar.
Jag undrar hur man skulle klara av det. Jag har alltid varit en ensamvarg och klarat mig i stunder där många andra säkerligen skulle gå under, om de inte hade någon. Men på senare år har jag börjat uppskatta sällskap mer och mer, och kommit på mig själv med att sakna folk omkring mig, rätt folk då förstås.
Jag tror att när sorgen över att vara själv och att de jag älskade var borta så hade jag nog bara härjat omkring, tagit mig an en stor MC och bara kört omkring som en galning och letat och sökt, efter svar. Kört hela vägen hem och letat, försökt få svar från tidningar och anslagstavlor.
Den stora skräcken skulle inte inträffa förrens jag hade förstått att jag var ensam kvar, den sista levande på jorden.

Ett ord som jag har börjat tänkt på mer och mer av nån anledning är "croatoan".
Roanok-kolonin, var den första Brittiska kollonin, i den så kallade "Nya Världen". När den vite mannen verkligen började sprida ut sig i världen.
Det var en liten koloni, bestoende av kvinnor, män och barn, 116 st, En början på ett nytt samhälle.
När segalren John White skulle åka till ön med kolonin, för att ge dem förnödigheter, var hela kolonin borta. Inte ett enda spår fanns kvar av människorna.
De genomsökte hela ön, utan att hitta minsta tecken på liv. Men de fann en sak, ordet "Croatoan" var slarvigt inristat på ett stort träd.
Man har inte kunnat hitta vad ordet betyder, det finns inte med i nått språk på jorden. Men det var det enda som lämnades av byborna.
Jag hörde för många år sedan att en liknande händelse inträffat på ett fartyg, att hela besättningen bara upphörde att existera och allt som fanns var ordet "Croatoan" inristat.
Jag har sett två filmer där de har haft med det här ordet, och båda filmerna handlade om att människans värld upphörde, försvann.
Tänk om det var så att vi alla på jorden bara är ett expriment av en "högre" ras, en myrkoloni som de roar sig med. Och en dag tröttnar de på oss.
Tänk om vi lever i godan ro medans "någon" planerar vår förintelse.

Jag försöker att bli rädd för min egen del, men sanningen är att jag är mer rädd för getingar. Knepigt det där, men intressant att filosofera om.
Medans jag skriver så kallnar min tio tusende latte, undrar hur många sådana jag har tryckt i mig på det här stället. Varför trivs jag alltid bäst i närheten av tågstationer, av hav, på flygplatser? är det för att jag känner att om jag vill, så kan jag åka härifrån? Är det för att känslan över att vara instängd blir mindre?

Jag tror den värsta skräcken för mig om jag skulle vara ensam kvar är att inte ha någon att älska, att inte ha någon att "ge" till, att inte vara behövd.
Även om vi önskar det ibland så är vi inga robotar, vi får vår styrka av kärlek, från våra känslor, från samhörighet och förståelse.
Croatoan eller inte, ingen kan ta det ifån oss.

11 Mars 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

Det okända.

Något som ständigt har dragit tills min nyfikenhet är allt som har med det "paranormala" att göra.
Många killar när jag var liten satt med fotbollstidningar och bytte hockeybilder, men jag satt med nylånade böcker om myter, ufo:n, spöken, outforskade grottor, allt sånt som var döljt i ett mysterium.
Jag är glad att jag fostrades i en familj där man hade ett öppet sinne när det gällde sådant som man inte alltid kunde se och ta på.
Jag är fortfarande lika, ständigt nyfiken på allt som sker "bakom" och "bortom".
Något som faschinerar mig är många har lättare att tro på spöken och andeväsen än tex UFO:n. För mig är inte UFO:n något övernaturligt, det är inte svårt för mig att tro att det finns en ras som är överlägsen oss i teknologi och kan färdas i en helt annan hastighet. Att vi skulle ha ensamrätt på ett oändligt universum är svårare att begripa för mig.
Just nu sitter jag här med min trogne dator och lyssnar på tystnaden, har inte varit ensam på ett tag nu och kan fortfarande höra klinget av skratt här. Men inga spöken, inga monster under sängen.
Vi föds alla med en demon efter oss, en demon som präglas efter det vi fruktar mest, efter våra svagaste sidor. En stor del av livet handlar om att besegra den.
Jag kan inte säga på rak arm att jag har besegrat min, men jag har kontrollen, inte den. Så på så sätt har jag besegrat den.
Jag såg filmen "Ritualen" igår, en film som jag gillade, mycket för att en av mina favoritskådisar är med "Anthony Hopkins".
Han säger en sak i filmen som etsade sig fast hos mig.
"Jag befinner mig ofta i mörkret, men när jag är där så kan jag känna guds fingernagel klösa inom mig, tills jag inte längre står ut och måste kliva ut i ljuset.
Efter att ha hämtat kraft därifrån så stiger jag ännu en gång in i mörkret"
Jag tror att när man förnekar andra så är det ett val man måste ta, men att förneka sig själv, att tappa tron på sig själv, är att vända livet ryggen.
Ofta ser man bara det som har varit och det som är framför näsan, men kastar man ljus över sanningen så ser man mer, man ser åt vilket håll man ska gå.
Man kan tappa tron på kärlek, på gud, på människor, på det mesta. Men man får aldrig tappa tron på sig själv.
Sökandet efter sin egen sanning är något vi alla går igenom.

”I kraft av enbart sanning så har jag genom att bara leva, erövrat universum.”
Och därmed lurat djävulen själv.

7 Mars 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

Åren går.

Något jag har lärt mig på senare tid, är att allt man väljer att inte säga liksom gror som ett gift i våra sinnen. Det hindrar oss på så många fler sätt än vi tror.
Varför är det så lätt att gräva ner sig i det förflutna? att bli trygg i något att prata om som man alltid har ältat. Varför är man så rädd för att se det som är här och nu?
Vi skapar alla våra egna helveten, men man måste kravla sig ur det.
Alla som känner mig vet att jag inte har haft det lätt att finna min plats här i världen. Jag har gjort misstag som alla andra, sårat, flytt och tagit den lätta vägen.
Men jag är här nu, fortfarande, och det måste betyda något.
Jag har lärt mig att prata om sådant jag bär på och min kära syster har en benägenhet att få mig att tänka efter. Jag kommer alltid att ha en stor tung järndörr till mitt hjärta, och ibland behövs det att någon burdust kommer och sparkar in den, som min syster idag ;)
Vi har alla lätt för att liksom cirkulera runt våra liv, som katten kring het gröt.
Rädd för att behöva, för att fastna, för att bli beroende, för att våga.
Varför är det så lätt ibland att sluta sig från dem man älskar? att göra motsattsen till det man känner? att lura sig själv?
Varför är det så svårt att förlåta sig själv, att låta sig själv bli förlåten?
För att känslor är så jävla jobbiga, men det är dem som talar om för oss vilka vi egentligen är.

"En blomma står så grant uti hagen. Den kommer stå där för alltid om natten och dagen"
/Johnny Öst

1 Mars 2011 | Länk | kapitel 8 | 2 kommentarer

"Leaning on the everlasting arms"

Sitter på George med min sedvanliga latte, varit uppe sen halv sex.
Min vän har åkt vidare nu, men vi ses om nån vecka igen.
Alltid när vi trättas så blir det något av ett äventyr, de har varit en vild helg och jag har haft det riktigt bra.
Igår vilade vi våra sinnen med att gå på bio, var inte mycket att välja på, båda ville se Trassel men vi kom på att det var en oskriven regel att två stora killar på 30 år inte går på tecknade filmer ihop "ler". Så vi gick och såg "True Grit", hade inte stora förväntningar men det var en riktigt bra film. En film som har allt.
Den handlar om en 14årig tjej som ska hämnas sin far som blev skjuten i ryggen.
Hon letar upp den elakaste och mest hänsynslösa man hon kan hitta. Betalar honom för att hjälpa henne att hitta mördaren och döda honom.
Riktigt bra film, både rolig och gripande.
Jag tror jag gillar den mest för att lilltjejen är så otroligt okuvlig och stark som person, hennes eviga tro på att det finns något av godhet i den mest ruttna av världar. Hon blir som aldrig en del av den värld hon lever i, så stark kontrast till sin omgivning.

Sen när jag såg filmen så tänkte jag på min far. Mannen som hjälper flickan är så lik honom, ibland skrämmande lik. Nu på senare tid när chocken har lagt sig och accepterandet satt in, så kommer jag på mig själv med att sakna honom mer och mer. Jag minns de stunder vi satt med våra pipor på balkongen och pratade om allt och inget, inget jag berättade var för hemskt eller otroligt. Inga bannor, inget dömande, bara förståelse. Jag älskar min familj över allt men jag tror min far behövde mig på ett sätt som inte finns nu. Som jag behövde någon att känna igen mig i, på gott och ont.
I helgen har jag också fått prata en hel del, även jag har behov av det ibland. Speciellt med någon som står lite utanför det jag lever i. Allt behöver få vinklas och ses från olika håll.
Jag ser hur alla dessa människor skyndar förbi fönstret, alla dessa tankar som irrar omkring i mitt inre. Så mycket sorg.
Ibland blir jag så trött av att kämpa motströms, jag menar, hur länge kan en fisk överleva på land?

28 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Var stilla mitt hjärta.

Året var 1943, Tyskland.
Slagfältet låg redan i spillror men trots det så fortsatte pansarvagnarna att rulla och bomder lös upp himlen med sin eld. Skriken gurglades fram ur blödande strupar, stövlar trampade okänsligt omkring på de mogna kropparna som låg strödda. Andra världskriget svepte fram som en pesthär över allt levande.
Men en bit bort, långt under jord, fanns ett labratorium så hemligt att endast Hitler och hans närmaste kände till det.
En gammal man satt kutryggig på en stol och skruvade och knåpade med något i den bleka salen.
Efter ett långt tag så pustade han ut och såg stolt på sitt mästerverk, en hand.
Han reste sig från sin hukande position och gick tvärs över det kalla hårda golvet bort till en kuvös.
Sakta och metodiskt tog han den nygjorda robothanden och satte den prövande längst en redan skapad arm.
Dörren slogs upp så fort och plötsligt att den gamle mannen tappar "handen" med en klangande smäll i golvet.
En SS officerare med sitt anhang går hotfullt fram till den gamle och kuvösen, tittar relativt nöjd på roboten som grinar tillbaka mot honom med ett kallt uttryck
- Se till att ha den redo för strid nästa vecka, röt officeraren.
Den gamle mannen bad en tyst bön inom sig
- j..j..ja, han kommer att vara klar, svarade han skrämt.
SS soldaten tittade snabbt mot honom med en skarp blick.
- Vad menar du med "han"? har du döpt den också? frågade han föraktfullt.
Den andra soldaterna med lägre rang skrattade åt den pinsamme gamle gubben.
SS Officeraren fortsatte.
- Det finns inget "han", det finns inget namn, det här är ett vapen och det ska vara klart nästa vecka. Förstår du det judesvin?
Den gamle kunde bara nicka med blicken underlägset sänkt.
Med en smäll i dörren var soldaterna borta. Den gamle kunde pusta ut.
Ända till labbet kunde han höra kanonerna och explosionerna, lät ibland som om de var alldeles ovanför dem.
Gubben gick vaggande fram till den än så länge livlösa kroppen som låg där.
Han såg på det mänskliga ansiktet och på den nakna kroppen som än bara var halvt beklädd med "hud".
- Stackars..stackars dig mumlade han
- Du hade aldrig något val, sa han med gråten i bröstet och blicken fäst på dess livlösa ögon.
Han tröck på en knapp så kuvösen åkte upp och ställde sig vertikalt, och den livlöse var i stående position.
Med ängslig blick kikade den gamle omkring sig, gick sedan med smygande steg fram till väggen, tröck till mot en marmorplatta så den gav med sig och bildade ett hål. Ur hålet lyfte han andaktsfullt ut ett litet träskrin.
- De kallar mig judesvin, mumlade han ilsket medan han fipplade med låset till skrinet.
- De förtrycker oss och behandlar oss som smuts, mumlade han vidare medan han fick upp låset.
Han såg på innehållet med en fanatisk glöd i sina pliriga ögon.
- Jag vägrar att endast lämna död efter mig, sa han beslutsamt medans han lyfte ur innehållet.
Han gick fram till den livlöse kroppen och såg på den, såg sedan på det han höll i sin hand. Det var ett hjärta.......som ingen visste att han hade gjort i hemlighet.
Snabbare än vanligt började han arbeta med att öppna upp bröstkorgen på den kalla hårda kroppen. Han fingrade på komponenter så avancerade att ingen skulle trott på det om han berättade, svetten lackade hans panna, han hostade men torkade fort bort blodet som färgade hans hand, fortsatte sedan direkt.
- Bara lite till nu, sa han tyst för sig själv.
Men så.......från ingenstans smällde det till så kraftigt i marken att en del av taket störtade in och den gamle skadade sig kraftigt. Han blev liggandes stilla på golvet med tung andnöd, hans lungor var krossade.
Han släpade sig fram mot "roboten" för att bara göra en sista sak. Men vägen var för lång, han dog i en sista kraftansträngning. Det sista han såg var de livlösa ögonen som tittade på honom en sista gång.
Resten av taket störtade in och begravde labbet i glömska.

Åren gick, platsen där kriget en gång svept över var täckt av brunt gräs och gravar. En plats så otroligt sorgsen och ångestfylld, aldrig glömd, alltid gömd.
Det var En ljus sommarkväll 1977, en liten flicka hade smygit ut och tagit sig till den omtalade platsen, där ett stort krig en gång utspelades.
Med sin lätta sommarklänning flygandes omkring sig strosade hon orädd och fritt fram bland de överväxta gravarna. En stor grå sten utmärkte sig från alla de andra, den hade inget namn, ingen symbol, den var bara stor och trygg.
Hon satte sig med ryggen mot den och kände kylan från den tränga in i kroppen, kylan fick henne att glömma smärtan hon nyss fått hemifrån i form av slag och pisk. Hon höll sin lilla hand hårt knuten mot sitt bröst och viskade stilla upp mot skyn..
- Kära gud, snälla hjälp mig, låt bara denna önskan gå i uppfyllelse, snälla ta mig härifrån, det är allt jag ber om, ta mig härifrån, gör mig till en fågel så jag kan flyga långt långt bort.
Hon öppnade sin hand och lät det lilla fröet halka ner i en liten grop som hon gröpt ur i marken. Omsorgsfullt täckte hon över det med jord igen.
Med stela rörelser och gråten brännandes rörde hon sig sedan hemåt igen.
Natten kom smygandes, inga fåglar lät, vinden fick de stora trädkronorna att röra sig olustigt. Något närmade sig sakta men metodiskt.
Precis där fröet planterats började marken att svikta, nästan som om jorden bildade en bubbla. Med en smäll sköts en hand upp ur det mörka, den öppnades och knöts hårt igen. Ännu en hand sköts upp och slog omkring sig, bildade ett större hål och tillslut skymtades också ett huvud. Nästan som om en segdragen födelse pressades en hel kropp upp ur jorden. Den blev liggandes ett tag på den fuktiga marken, reste sig sedan i sin fulla längd. Det var en man, helt naken och täckt av klibbig jord. Ögonen uttryckte inget, var som kalla kristaller. Han såg sig omkring, såg på sig själv, till slut fick han syn på den stora grå stenen. Han kände prövande på den, satte sig sedan med ryggen emot och benen uppdragna. Han var medveten om att han fanns men inte varför, han kände inget, varken kylan eller hunger, han bara var.
Länge satt han med blicken riktad rakt fram, han visste inget, förstod inget.
Hans existens reagerade snabbt vid att några kom gåendes en bit ifrån honom.
Skrattande röster, en kvinnlig och en manlig. Han satt kvar vid stenen i skydd av mörkret, helt stilla.
De skrattande rösterna var helt bakom honom nu, han hörde smackande ljud och prassel av kläder.
Han hörde av mannens tunga andhämtning att han låg över kvinnan.
Men så skedde något, hans sinnen regristrerade en oro i kvinnans läte.
Ord som "nej", "sluta" upprepades hela tiden, men mannens tunga andhämtning fortsattte.
Något väcktes i honom, en känsla? vad var rätt? vad var fel?
Kvinnan började få panik men kunde inte komma undan.
Sakta reste han sig från den stora stenen och ställde sig framför paret.
Den flämtande mannen kom sig svettig på fötterna.
- VA I HELVETE ÄR DU FÖR NÅTT? skrek han i falsett
Mer hann han inte få fram förrens hans nacke var knäckt och huvudet hängde på ett väldigt onaturligt sätt. Slappt föll hans kropp mot backen.
Kvinnan kunde inte sluta skrika fast den nakne "mannen" för länge sedan avlägsnat sig från den sorgsna platsen.

Åren svepte vidare, årstiderna avlöste varandra med sina färger.
På ett tåg sitter en ung kvinna, hon ser drömmande ut genom fönstret, låter vyerna passera förbi. Så mycket har hänt de senaste åren att hon är helt matt, men ändå fylld med känslan av att vara på väg någonstans.
Hon ler lite underfundigt för sig själv när hon upptäcker att hon faktiskt inte är ensam i kupen. Ett par säten bort sitter en man i obestämd ålder, hans blick är fäst rakt fram.
Den unga kvinnan kan inte sluta snegla på honom, det är något med honom som hon inte riktigt kan sätta fingret på. Mannen är helt klädd i svart och hans ögon utrycker inget alls, håret är halvlångt och fanasilöst hängande rakt ner.
- Hej! säger hon lite försiktigt
Mannen ser på henne nästen förvånat och svarar kort.
- Hej
Vänder sedan blicken tillbaka till sitt utgångsläge.
- Jag heter Joe, fortsätter hon glatt.
- Alla säger att det är ett killnamn men även tjejer kan heta så, säger hon lite skämtsamt.
Mannen vänder sig mot henne igen och ser på henne, pekar sedan mot sin egen tinning.
- Vad har du gjort här? frågar han
Joe blir lite generad och stryker med fingertopparna mot sitt stora ärr som gick från tinningen en bit upp mot pannan.
- Åhh, bara en del av barndomen, svarar hon flyktigt.
Mannen ser på henne och vänder sedan bort huvudet igen, säger inget.
Joe känner sig lite modigare och säger högt
- Den som ändå kunde flyga, långt långt bort, till en helt annan värld.
Mannen tittar mot henne, vänder sedan hela kroppen mot henne.
- Vart vill du flyga? frågade han allvarligt
Joe blev lite överumplad av hans direkt intresse att hon kom av sig.
- jag...ähh, har alltid längtat bort till något annat, svarade hon.
- Jag vill så mycket med mitt liv men den känns som om jag inte har någon chans.
Mannens ögon smalnar av, inte hotfullt, bara fundersamt.
- Varför har du ingen chans? frågade han
Joe visste inte riktigt varför men hennes ögon höll på att tåras.
- Jag har aldrig riktigt haft någon chans här i livet, ingen som har trott på mig liksom. Jag har alltid varit ensam med det jag känner.
Mannen bara lyssnade utan tecken till flera uttryck.
- Jag har varit fast i den här staden i hela mitt liv, den här smutsiga och fattiga staden.
Mannen såg på hennes glänsiga ögon som höll på att svämma över och la huvudet på sned.
- Du mår dåligt här, sa han konstaterande.
Joe vaknade upp ur minnen hon hade föträngt och såg på honom.
- Ähh, jag klarar mig, jag ska ta mig härifrån en dag och börja ett helt nytt liv i USA.
- Jag har hört att livet är bättre där, att alla får en chans att bli någon, en chans att börja om. Alla säger det, och jag har en släkting någonstans där.
Mannen sänkte sin blick med en allvarlig min.
- Du då, frågade Joe,
- Vad är din historia?
Mannen höll sin blick sänkt men svarade.
- Jag är ensam jag också.
Joe flyttade sig intresserat närmare
- Men har du ingen familj eller vänner, frågade hon
- Mannen såg upp på henne och plötsligt var inte hans ögon så iskalla som hon först tyckte.
- Jag har ingen, fortsatte han.
Hans sätt att prata förundrade henne, hans röst hade ingen klang av saknad eller sorg, bara ett konstaterande.
- Då är vi inte så olika varandra log hon mot honom.
Prövande log han tillbaka
Joe fortsatte modigare nu
- Har du ingen flicka i ditt liv? om du ursäktar min framfusighet flinade hon.
Mannens tankar verkade för första gången vandra omkring, hans ögon flackade.
- Nej, ingen flicka, svarade han som om han inte förstod.
Joe kunde inte riktigt hålla tillbaka en känsla ev glädje, glädje över att han inte hade nån.
Hon tittade på hans perfekt formade ansikte och på den raka och starka kroppen.
Hennes blick stannade på hans händer, de hade båda ett ärr vid handleden.
Hans händer höll i ett papper av nått slag, såg ut som ett kvitto eller nått.
Hon visste inte varför men han skapade en känsla inom henne, en känsla av nått familjärt, en känsla av återfinnande, trygghet.
Hon ville krypa upp i hans famn och bara glömma omvärlden.
Mannens ögon flackade fortfarande, hans bröst värkte. Det var som om något inom honom hade startat, som om något hade slagits på.
Något värmde inifrån och dunkade, han överöstes av en känsla att hålla om henne. Han förstod inte vad det var som skedde, det hotade att spränga hans bröst.
Joe tittade blygt på honom och frågade igen
- Har du ingen som du älskar?
Mannen såg upp på henne med en intensiv blick.
- Jag tror inte jag är skapt för att.....älskas
Joe hörde att han missförsod frågan
- Nej, jag menar om det finns någon som du äls...
Mannen reste sig fort upp så Joe skvatt till, satte sig sedan igen.
Han andades fort och fick ingen kontroll på sina känslor.
Joe lät honom lugna ned sig.
Satte sig sedan på huk framför honom.
- Kanske felet inte är här sa hon och strök mot hans tinning
- Kanske det är här, sa hon sedan och la sin hand mot hans bröst.
Mannen tog hennes hand i ett fast grepp. Hon blev nästan lite rädd när hon kände hans iskalla hand mot hennes redan frusna.
Han såg på henne och lät hennes ord sjunka in.
Efter ett tag så släppte han henne och reste sig beslutsamt
Hon upptäckte att hon plötsligt höll i något, en biljett.
- Vad är det här? frågade hon uppbragt
Mannen log mot henne men svarade inte.
Hon vände på papperet och såg att det var en biljett till USA.
- Men varför ger du mig din, vart ska.......varför? frågade hon helt oförstående.
Mannen vände sig en sista gång emot henne
- För att det var din önskan, att komma härifrån
- Och för att jag älskar dig,
Lägligt saktade tåget in och han hoppade av vid hållplatsen.
Sakta började Joe sedan rulla vidare med tåget, med sin "frihet" hårt hållen i sin hand, och varma tårar vätte hennes kind.
Den svartklädde avlägsnade sig bort från stationen vidare mot en plats långt borta från folk och liv. Han satte sig med ryggen mot en stor sten med Joes röst i sitt huvud "Kanske felet inte är här, kanske det är här"
Han tog sig åt bröstet höll handen länge mot det. Började sedan knäppa upp sin mörka skjorta. Med ett vasst föremål började han skära sig själv med ett pefekt snitt över sitt vänstra bröst.
Hans fingrar letade sig in och tröck till slut på något och hans halva bröstkorg vidgades upp och blottade ett ljussken som steg rakt upp mot hösthimlen. Han fattade tag i något runt som fanns där inne och blev sittandes ett tag, med fingrarna strök han efter sin tinning vidare upp mot pannan, han log
Med ett ryck slet han till och ljuset slocknade i en smal strima.
Hans ögon flackade ett tag och blev till sist stirrande rakt fram, den kalla kroppen var åter stilla.
En ensam snöflinga föll sakta ner medans tåget rullade vidare mot friheten.

24 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

En helt annan värld.

Sitter på waynes cafe fast jag sa att jag inte skulle gå hit nå mer, men jag har kommit på att den bästa latten faktiskt görs här. Åtminstone i den här staden.
Känner att jag har svårt för att fokusera på mitt jobbsök, blicken sveper hela tiden över rummet. Söker efter någonting som bryter av denna "repris".
Bredvid mig sitter en ung kvinna med sitt barn, alla ojar sig och gullar med den nyfödde. Jag kan se att ett barn är gulligt, jag har en inbyggd instinkt att försvara dem som de flesta har. Men jag kan inte känna något i hjärtat, ingen längtan, inget behov av att hålla i barnet eller gulla med det. Det skulle bara låta falskt och påtvingat. Först nu på senare år har jag övertalat alla andra att barn inte finns i mina tankebanor. Många kan inte förstå hur man kan prioritera sin egen frihet framför att binda sig till barn.
Ibland hamnar jag i en svacka, det känns ofta som att den här världen är för liten för mig. Att det inte finns något som kan överaska mig, inget som kan bryta sig loss från det jag redan har förutsett. Det kan ibland fylla mig med panikkänslor.
Tror det är därför jag ständigt söker efter något utöver det "vanliga", ett bevis för att det finns en annan värld. Denna saknad i mitt mellangärde hotar ibland att spränga mitt hjärta.
Jag kan prata om allt jag känner, och jag har underbara människor i mitt liv som vill finnas där. Men sanningen är att ingen någonsin kommer att förstå mig, eller känna som jag gör.
När jag var yngre så var en del rädda för att jag skulle bli så djup att jag inte skulle kunna ta mig "tillbaka" igen. Men det är inte jag som är komplex, mina lösningar är enkla och är efter mitt hjärta, men den här världen och dess invånare fungerar inte så.
Ibland önskar jag verkligen att jag var en utomjording. Att jag var satt här på jorden för att lära mig något. Att mitt ego skulle bräckas, att jag skulle lära mig att älska, låta mig själv vara sårbar, erkänna att man behöver sina vänner, att ensam inte är starkast, att nävarna inte löser det själsliga, att hitta sig själv helt enkelt. Och nu när jag har lärt mig dessa saker, så kom de och hämtade mig, förde mig dit jag hör hemma.
En värld där man fortfarande tror på sagor, fylld av storslagna strider, där kärlek inte bara är nått man ser på film, där alla har en plats och är villig att slåss för den, en värld av äventyr där alla har ett hjärta att vinna. Där "sanna" krigare fortfarande existerar.
Jag och min far tänkte ofta i sådana banor, och vem vet, kanske de har hämtat hem honom nu.
Varför inte valhalla :P

21 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

I skymningslandet.

Man får ofta ögonkontakt med människor i mitt yrke, och det krävs av mig att uttrycka lugn och trygghet, för att andra ska känna lika.
Men har du någon gång sett förbi någons ögon, vidare in i dess själ, har du sett dess rädslor, svagheter, tankar? Det finns skillnad på att titta på någon och att verkligen se någon. Jag har alltid haft ett , jag vet inte, men kanske ett "sjätte" sinne. Och har kunnat känna in andra, vad de i känner. Tidigare har det bara gått med dem jag älskar, men nu känner jag ibland att det händer nått i vissa situationer.
Ibland nästan känns det som om tiden stannar upp och en hemlighet viskas till mig. Kan inte förklara utan att det låter helflummigt, men något händer med mig som jag inte riktigt kan förklara.
Hade en kund idag, som ville gå ner i vikt efter att en gång i tiden varit i bra form, men efter en olycka gått upp i vikt.
Jag minns att jag ställde mig bakom henne för att kunna visa en övning rätt. I mitt jobb krävs det att man tar i kunden för att kunna dirigera dem.
Hon visade inget, eller sa inget, men jag kände att hon inte tyckte om att man tog i henne, på grund av sitt missnöje med sin kropp. Så jag höll min hand kanske två cm ifrån hennes hud hela tiden, ändå kände hon exakt vart jag höll och förstod vad hon skulle bättra på. Jag kände också att hon var tacksam över att jag förstod henne och respekterade henne, vi hade som en hel dialog bortanför allt det som sas i ord, bara genom att "känna".
Allt är energi, olika känslor alstrar olika energinivåer.
Det känns ibland som om jag står med en fot här och nu, den andra är någonannanstans som jag inte riktigt är på det klara med.
Ibland känns det som om min existens borde ha upphört för länge sedan, men av någon anledning så gjorde den inte det. Därför har jag svårt att finna en plats i den här världen, svårt att hitta hem. Men jag är den jag är, antingen dras man till mig eller stöts bort. Men oavsett om jag är ensam eller inte så trivs jag bra där jag är, i skymningslandet, bortom det man först ser.

17 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

The hidden.

I am awake, but cant reach trhu.
Like a red rose planted in snow, blowing in a wind of ice,
can not witter, can not grow, can not die.
Just keep hearing all these lies.

I am trapped between worlds, in a place I can not be.
Pounding these walls that is surounding me,
I can see them, they are near.
They are not made by wood, they are made of fear.

I am locked away in time and sorrow
but I pray for freedom, I pray for tomorrow.

I know you cant se me, I know you are trying to forget me.
But still I keep poundig these walls, its the only thing I know to be true
cant you hear me? Im hidden inside of you.

15 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Min vän egot

Var på gymmet idag och boxades. Eftersom ingen vill sparra mot mig så fick säcken skit för det :P
Natten som var så sov jag ut för första gången på väldigt länge, så mina ögon hade inte den härjade glimten idag.
Hamrade iväg på säcken med en snabbhet som jag inte haft tidigare, rörelser som jag har haft svårt för tidigare satt som om jag var född med dem. Men den här gången var det inte hat och vrede bakom slagen, det var teknik och fokusering.
Svetten rann efter min tinning vidare ner för halsen, jag var trött men inte flåsig.
Gick vidare ut i gymmet, suckade tungt när jag såg de stora svarta 40 kilos hantlarna som grinade illa mot mig, fan, va tungt.
Lade mig på rygg med hantlarna ruvande över mig som ett par svarta hundar som försökte nå min hals. Men det gick förvånandesvärt lätt idag, pressade dem upp coh ner.
Efter ett ganska lyckat pass gick jag till dushrummet, lade mig ner på britsen ett tag och bara sträckte ut mig.
Reste mig och ställde mig i dushen, lät det kalla vattnet svalka min kropp. Ställde mig framför spegeln och tittade in i mina ögon. Det var då det slog mig, jag är i min livs bästa form. Inte bara kroppsligt utan även psykiskt. Jag är 30 år, men är smidigare och starkare än vad jag var för 5 år sedan. Jag har kommit fram till nya insikter i livet, jag är stabil på ett sätt som jag aldrig har varit tidigare. Jag vet vem jag är och har inget att bevisa för någon annan.
Finns inget som kan rubba mig längre i den jag är.
Inget fel med att ha ett sunt ego, så länge man behåller sin ödmjukhet.

12 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

1..2....3.

En häcklöpare stod redo att sätta ett nytt rekord. Hennes nerver skakade då hon såg de många hindren som var på hennes väg. De ruvade framför hennes som hotfulla skuggor, redan där hon stod kunde hon höra publikens skrattande röster när hon ramlade över dem. "Var hon redo för detta?" "Hade hon tränat tillräckligt?" "Hon var inte duktig nog"
Hon hörde sin tränares skrikiga röst inom sig, "Du är värdelös" "Du kommer att misslyckas"
Hon slöt sina ögon hårt, ville inte tänka eller höra. Klockan tickade, snart sköt de av startpistolen.
Om hon misslyckades denna gång också så var det tredje gången, den här uppgiften var henne övermäktig, hon vågade inte.
Men så hände något.....en insikt, en tanke, ett uppvaknande..
Hon öppnade sina ögon och bara stirrade rakt fram, bortom allt..
Nerverna blev stilla, de inre rösterna tystnade....
Hon sänkte sig beslutsamt, formade sin kropp till en missil, nu.....jävl..
Så sköts pistolen av PANG!!!
Som en skenande antilop sköt hon iväg, rullade över varje hinder som en inoljad blixt. Publiken var i extas, de stod upp och fullkomligt baxnade. Det här hade ingen väntat sig, kommentatorerna nästan skrek i mikrofonerna. Sekunderna hann inte med det som skedde, det var otroligt,
Ett nytt världsrekord sattes utan de minsta tvivel om konkurrans, en bragd så utsökt framförd att en prispall kändes överflödig.
Alla medier rusade fram till häcklöperskan och frågade i mun på varandra, "Hur klarade du av det?" "Hur tog du dig över alla hinder så fort?" "Var du inte rädd för att ramla?"
Häcklöperskan funderade en stund och sa sedan,
- Hinder? vilka hinder? Jag hade full upp att titta på målet.

9 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Rädsla.

Har du någon gång sett en jobbannons eller en utbildning där du känner att du verkligen skulle trivas, du känner att du brinner för det. Men när du läser vidare så ställs krav och ansvar som du aldrig tidigare upplevt. Du börjar tvivla på om du skulle klara av det, tvivlar på om du skulle leva upp till att bli en huvudperson?
Har du någonsin sett in i ögonen på någon du älskar utan att veta vad den personen känner. Du vill så gärna berätta allt som brinner inom dig, vill så gärna visa det du tänker. Men du tvivlar på dig själv, klarar du av att leva upp till den bild du får av dig själv, när du är nära den personen?
vågar du ta en risk att bli bortstött på grund av att den andre kanske inte känner lika?
Har du någonsin blivit skrämd till att bli någon som du inte vill vara, blivit skrämd till att låta dig själv bli kontrollerad?
Låt mig berätta något för dig om rädsla. Rädsla är ett gift, som sakta sprider sig ut i kroppen, förmörkar våra sinnen, hindrar vår utveckling, håller oss under kontroll.
Rädslan kan hålla oss i greppet så länge, att vi inte längre vet vilka vi är utan den. Den kan förändra vårt sätt att se på allt, den styr våra liv.
Har du någon gång gått emot allt du står för? bara för att passa in i ett gäng, som lika gärna skulle vända dig ryggen, som att välkomna dig.
Så länge man lever i rädsla så är man ensam, man är kontrollerad, styrd, och vilsen.
I skuggan av sig själv finner man inga svar, bara andra som är rädda, andra som är redo att livnära sig på dina tvivel om dig själv.
När man lever i tvivel, handlar det inte om att man är rädd för att inte passa in, det handlar inte om att man är rädd för att bli själv. Det handlar om att man är rädd för att leva.

Man kan inte leva i rädsla i hopp om lycka.

8 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 2 kommentarer

Ännu ett år

"Livet går fortare än ett sommarlov"
Jag hörde den frasen på en film jag såg någonstans för länge sedan, och allt efter åren har gått så stämmer det. Rätt skrämmande på fler sätt än ett.
Imorgon bär det av mot Uppsala igen. Har haft en skön helg med mycket skratt och härligt sällskap, bara ett enda "missöde".
Min mor har fyllt år men ser fortfarande ut som en ung kvinna ;) så jag har bra gener.
Det är så skön känsla när man kan samla alla man tycker om, och få en inblick i deras liv och tankar.
Känslan av att veta att det alltid finns en plats dit man kan komma hem till oavsett vad som hänt, hur du mår, om du varit dum, är underbar. Familj och vänner betyder så mycket för mig, där man kan leva i tryggheten av att vara sig själv och ändå vara lika mycket älskad.
Jag har funderat så mycket de här senaste dagarna över mig själv och mitt liv att jag blir helt snurrig, men jag kommer alltid tillbaka till samma svar, det riktiga svaret.
Imorse såg jag "Eclipse" igen med min vän och min syster. Jag gillar Twilightserien skarpt, så mycket jag kan relatera till där, så mycket känslor.
En fras som verkligen etsat sig fast i mig är det Bella säger på slutet.

"Jag har alltid varit utanför....inte varit riktigt normal, aldrig passat in.
Men jag har insett att jag vill inte vara normal heller...........jag har måstat möta döden och förlust, smärta och svek, i din värld. Men jag har heller aldrig känt mig starkare, mer verklig, och trygg än när jag är med dig
för det är min värld också................det är där jag alltid kommer att höra hemma"

Man vet inte alltid hur man ska få det liv man vill ha, men man vet oftast innerst inne hur man vill att det ska se ut.

6 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 1 kommentar

Redemption

I have payed my sins with blood,
I have spoken to long for deaf ears,
Shown to many things for closed eyes,

Sometimes you have to let go of the things you love the most,
maybe you can find it again, and even a lost soul can be saved.

Maybe some day your eyes will be open, and true tears will fall

I dont care who you are, life is all the same,
Do discover were we belong.

2 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Just sleep

Husch now my love, its time to close your eyes,
but just for a while.
Ill sing to you a lullubye, and rock you to sleep, before day breaks.

The streets outside, all have turn cold,
with the dark and untold.
But listen sweetly to my lullubye, ill keep you warm
and help you ride out the storm.

I once was like you, my world was torn
and my eyes were blue.
But heard so sweetly the lullubye, playing thru
And now I am singing it to you

The world can kick you around, can bruse you up
even beat you down.
But hear sweetly the lullubye, Im hear to keep the monsters gone
To make sure you pass it on.

The road ahead may seem long,
it may turn realy bad, like a falling star .
but you can rest your mind, I wont be far

Dream away, til the morning comes clear,
When you wake up,
I still be hear.

1 Februari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

Bara en sån dag.

Redan när jag vaknade förstod jag att det skulle bli en sugig dag. Kom ut i köket och såg världens röra gjord av de slashasar jag bor med. Som tur var hade jag köpt en egen stekpanna som jag hämtade, stekte denna pyttipanna som fick det att vända sig i magen på mig.
Senare tar jag bussen tilll stan, som vanligt är det en grinig bussschaför som inte hejar tillbaka, får hejda mig från att säga nått spydigt.
Stan är full av dessa tiggare med sina sabla bongotrummor och tidningar. Ljudet av trummandet skär igenom mina hörlurar och får min hårdrock att låta som en jäkla remix. Bongotrummor är något som jag med tiden har lärt mig att hata, och vill helst köra in hans skalle genom trumman och sen köra ett eget trummsolo som heter duga.
Alla människor myllrar fram som sabla marionettdockor som tror de går ensamma på vägen. Döda ögon med med näsan uppåt stegar de fram.
När jag äntligen kommer till gymmet är det fullt hus. Fullt på skoghyllan och trängsel.
De få maskiner jag använder är upptagna och likaså mina vikter, då vet jag att det kommer bli ett långt pass.
I duschrummet luktar det fränt av svett och är fullt av gubbar som breder ut sig över alla bänkar. Känner hur de glor på mig när jag går ut till duscharna, känner mig som en thailändsk liten pojke på en politikerkonferens.
Med tunga steg går jag mot stan igen, denna gråa stad utan varken sjö eller hav i närheten, instängd och trist.
Tar en kaffe innan jag går hem och hamnar vid ett bord bredvid ett gäng fjortistjejer. Deras ettriga prat skär i mina öron, "och han ba" och jag ba" och dem ba"
De är säkert 20 år men beter som 14, deras skrikiga röster överöstar alla på cafet. Jag kväver viljan att hälla min latte över dem.
känner mig mycket mörk idag, trött och less.
En fras av Solomon Kane får mig lite gladare i den här sugiga dagen.

THERE IS EVIL WALKING ON THIS EARTH, AND I WILL HUNT IT DOWN AND SEND IT BURNING
BACK TO HELL.
"I WILL HAVE VENGENCE ON MY FOES.
BUT IF I KILL YOU, I WILL BE BANNED FOR ETERNITY.
IT IS A PRICE, I WILL GLADLY PAY"

"

31 Januari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

In love and war.

En tal som har fastnat i mitt huvud är det han säger i "Rocky Balboa". Ett av de bästa tal jag har hört, och tror att alla har något att hämta från det.

"Tiden kom då du skulle vara den egen, och stå upp mot världen. Och du gjorde det, men någonstans på vägen förändrades du, slutade vara dig själv. Du lät folk sticka ett finger i ansiktet
på dig och säga att du inte duger, du är en nolla.
Sen när saker och ting blev tufffa så började du leta saker att skylla på, som en stor skugga.
Jag ska berätta något för dig som du redan vet, livet är inte solsken och regnbågar, det är en elak och hänsynslös plats och jag bryr mig inte hur tuff du är, den kommer att slå dig ner på knä, och hålla dig där om du låter den. Varken du, jag eller någon annan kommer att slå hårdare än livet.
Men det handlar inte om hur hårt du kan slå, det handlar om hur hårt du kan bli slagen och ändå röra
dig framåt. Hur mycket skit kan du ta och fortsätta framåt? Det är så man blir en vinnare.
Om du nu vet vad du är värd och vad du vill ha så gå ut och skaffa det, men du måste vara beredd på att ta smällarna, och inte peka finger och säga att du inte är där du är på grund av honom, henne, elller någon annan. FEGISAR gör det och det är inte DU, du är bättre än så. Oavsett vad som händer så kommer jag alltid att älska dig, du är det bästa i mitt liv. Men tills du börjar tro på dig själv, kommer du inte att ha nått liv"

Jag vet inte, men jag tog till mig det stycket. Jag är en dramatisk person, älskar storartade skådespel, äventyr, romantiska skildringar. Men därav är jag också expert på att bygga upp saker, förstora saker, som inte riktigt stämmer överens med den här världen.
Förhållanden idag har blivit som ett tidsfördriv, något man kastar sig in i en stund tills man inte står ut och sen hittar man någon annan och samma sak. Det här är mina egna bittra tankar, det är jag medveten om.
Jag var inte den bästa pojkvännen, för någonstans på vägen slutade jag att vara mig själv. Väldigt tidigt i mitt liv. Inte förren nu, är jag tillbaka. Jag kan inte förändra någon annan än mig själv.
Jag har låtit andra människor förstöra för mig, manipulerat mig, bestämma över mig. För att jag var svag, under den tiden var jag svag.
Alla vill nog uppleva riktig kärlek, hur bitter man än är mot livet och mot förhållanden så vill man ändå utvecklas i en tvåsamhet. Tron på att det finns någon därute som ser dig för den du är och stannar kvar även när du själv tvivlar.
Man måste börja med att vara ärlig med vad man känner och vad man måste göra för att bli lycklig. Jag kommer från denna dag alltid vara ärlig, sen skiter jag i om andra hatar mig för det.
Kanske jag har förlorat mer än vad jag har vunnit i livet, jag vet inte.
Men jag kan säga så här mycket, skulle jag någonsin få ha det jag en gång hade, så kommer jag att krossa alla som försöker att ställa sig i emellan. "Livet är en hård plats" javisst, men vi måste vara hårdare. Man måste slåss för den man är, för ingen annan kommer att göra det.
Jag är bitter över mycket, har tappan tron på väldigt mycket, men jag är redo att slåss. Även om jag dör på kuppen.

30 Januari 2011 | Länk | kapitel 8 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida