Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Obevandrad strand.

Sitter här på stationscafet och tänker tillbaka..
Minns min sista natt i det lilla risiga korridorsrummet jag hade för några år sedan.
De vita ekande väggarna, och dem packade väskorna, som tryggt stod vid dörren.
Jag låg på en madrass med min jacka som täcke och stirrade upp i taket.
De senaste dagarna hade varit en malström av sorg och plågsamma känslor.
Kände mig tömd, tom och fullkomligt likgiltig.
Hade nyss brutit upp från en relation som föjt mig under så lång tid i mitt liv, hade förlorat det enda boende jag hade. Mitt gamla sagoaktiga sätt att tro på kärlek och lyckliga slut var helt borta i glömska.
Snabbt var jag tillbaka i min cyniska värld där jag härskade under min egen bitterhet.
Jag sov inget den natten, jag bara väntade........på att klockan skulle ringa, så jag fick lämna detta ställe.
Lämnade min tv, de mest av mina kläder och möbler. Jag bara stack...

Men med tiden så hände något med mig. Jag började se mitt eget livsmönster och alla val som jag själv tagit.
Vi är alla där vi är på grund av sådant vi gjort och blivit utsatt för. Men vi är alla också på väg någonstans.

Jag minns när jag satt på en intervju för Silja Line och fick frågan "vilken epok eller händelse har påverkat mig mest i mitt liv?" Och jag kunde bara svara "Mitt första riktiga förhållande"
För under den tiden lärde jag mig att även jag har ett hjärta, att även jag har ett behov av att älska och att få bli älskad.
Jag var inte alltid lätt att leva med, samma sak med henne. Men vi lärde varandra väldigt mycket om livet. Även om det slutade sorgligt så ångrar jag inte en minut jag spenderade med henne.
För hon gav mig verktygen att bli en bättre människa.

Jag har rest runt mycket och flängt till höger och vänster, träffat alla möjliga människor. Men det som alltid gnagde mig var att jag aldrig lyckades träffa någon som speglade mig själv. Någon som skiljde sig från mängden, någon som har överlevt och fortsätter att leva.
Men så en dag så såg jag dig. Bara en bild först..... men det var något som lockade mig. Något som sa att det fanns så mycket mer att upptäcka bakom den där bilden.
Efter vårat första möte så frågade många, om det kändes nytt?, kändes det ovant?, var hon olika dem andra?. Jag kan säga nu, att när jag träffade dig så var det som att komma hem..
När jag kysste dig så var det som jag hela tiden längtat efter just dina läppar, när jag pratade med dig så öppnades mitt hjärta och de gamla rostiga kugghjulen började rulla på nytt.

Dom dagarna jag fick spendera med dig här är bland de bästa dagarna jag upplevt. Du fick mig att ännu en gång börja tro på lyckliga slut och stora äventyr.
Jag vill att du ska veta att jag verkligen ser dig.
Jag ser att du är vacker och har en otrolig charm. Men jag ser också din osäkerhet, dina rädslor. För mig är du inte en bild som man sätter en ytlig kommentar till. För mig är du någon att älska, någon som förtjänar det bästa livet kan erbjuda.
Jag har ett brokigt förflutet med många ärr. Kan vara väldigt exentrisk och försvinna iväg i min egen värld.
Men jag är beredd att slåss för dig, för oss.
Livet börjar nu och framför oss finns enbart obevandrad strand, och jag vill upptäcka den med dig.

jag älskar dig Hanna

14 December 2011 | Länk | Kapitel 10 | 4 kommentarer

Brevet

Den hårda steniga marken smärtar under mina nakna fötter. Känns nästan som eld, som bränner upp mig underifrån.
Mina kläder hänger som trasor, nästan som sorgsna flaggor som vittnar om en stor förlust.
Jag bara fortsätter att gå, utan tanke, för jag vet vart jag är på väg.
Min stora väska hänger tungt över axeln, slår mot min sida för varje steg jag tar.
Någonstans på vägen gick den sönder, så alla saker har fallit ut, ströts efter vägen. Gamla foton, utnötta kläder, alla mina saker har nu bildat en minneslund efter stigen jag trampat.
Men jag är omedveten om det, mina ansträngda ögon ser bara det som är framför.......därborta.
Känner ingen hunger, ingen ångest, bara den gnagande vetskapen om att jag måste fortsätta att gå.
De ropar på mig, men deras röster tonar ut i världsrymden, de når mig inte längre.
Bara lite till.....är nästan där nu, som genom en tjock dimma kan jag se den, dörren. Tröttheten väller över mig, känns som om jag faller genom ett hål i
tiden. Jag pressar mig fram mot tryggheten medans dimman tycks blåsa isär och bilda en passage åt mig.
Med en lätt beröring lägger jag min hand mot den, sluter mina ögon medans tankarna samlas. Känner en varm bris mot mitt ansikte allteftersom dörren går
upp.
Så öppnar jag mina ögon, allt blir tyst och stilla.
Befinner mig i ett stort hus, som ett stort rum av lugn och stillhet. Alla väggar är klädda i dessa sköna jordfärger, som i sin tur omger dessa utsökta målningar.
Stryker med händerna över mig själv och upptäcker att jag är klädd i en vit skjorta och ett par sköna byxor, mitt hår känns nytvättat och blåser omkring i ett lätt korsdrag.
Mina fötter är bar, känner mig lätt sömndrucken. Har jag nyss vaknat?
Vänder mig mot dörren jag nyss passerat och öpnnar den. En stor sängkammare välkomnar mig. Det är mörkt med bara en liten solglimt som pressat sig fram genom den tunga gardinen. Den stora dubbelsängen är obäddad med ett stort vitt täcke hängande över gaveln.
Jag har vaknat, men du är inte här. Plötsligt känner jag mig som en ensam vandrare, levandes på andras skratt och glädje.
Går ut i köket och ser ett påbörjat brev liggandes på bordet. Pappret är gulnat i kanterna och texten är suddig, men jag kan ändå läsa den första strofen.
Resten förblir oläsligt och går inte att tyda. Jag tar pappret och pennan, går ut ur huset och tittar upp på en klarblå himmel. Sätter mig på den uppvärmda verandan och skriver vidare på det du påbörjat.
När jag är klar lägger jag brevet på trappan med en liten sten på. Reser mig upp och följer den lilla stigen ner mot de skvalpande vågorna som rullar in mot bryggan.
Brevet ligger tryggt på plats och bara väntar på att äntligen få berätta det jag så länge velat säga......

"Jag går ut en stund, för att titta på dessa vågor
som alltid tycks påminna mig om evigheten, om dig.
Men om du skulle komma hem medans jag är ute och markerar
tiden. Så finns det här brevet för att berätta för dig....
att jag är hemma."

9 November 2011 | Länk | Kapitel 10 | 1 kommentar

Step up

Datorn i högsta hugg vart jag än går. En överpackad väska hängande över
axeln. Alltid bråttom, alltid planerande, aldrig en hel natts sömn.
Livet kan ibland stressa en framåt att man glömmer att slappna av och ha kul.
Att leva i nuet är en konst som jag på senaste tiden helt har tappat. För det mesta lever jag alltid några timmar eller en dag framåt.
Fick ett mess från en polare som jag träffade på båten, att han kommer hit i helgen.
Det första jag tänkte var att då måste jag planera om allt, men efter att ha kommit på mig själv med att ha nerverna hängande som ett par hängslen efter mig, så bestämde jag mig för att släppa allt för några dagar.
Var så länge sedan jag hade en hämningslös grabbfest. Så jag pratde med vakten på stans populäraste nattklubb och fixade VIP, sen ska jag köpa alkohol endast i det syftet att bli full. Ny musik ska laddas hem, och träningen läggs på hyllan för två dagar.
I all denna jäkt som vi ständigt utsätts för så glömmer vi ibland att bara ha kul. Man kämpar hela tiden för att överleva att man glömmer att leva.
Min kropp skriker efter att bli hämningslös och tas i kontroll av de rytmiska ljudvågorna på dansgolvet, att försvinna och dyka upp igen i den kväljande discoröken. Att skratta åt allt knäppt och galet man gör,
att för en stund tvinga sig själv att tro, att morgondagen aldrig kommer..

3 November 2011 | Länk | Kapitel 10 | 0 kommentar

Shades of grey

Ibland kommer dem, dessa dagar som liksom suger musten ur en.
Släpade mig upp ur sängen imorse, som en zombie klösande ut ur sin kista.
Reste mig mig och sträckte armarna mot det vita taket, spände och sträckte så det knackade i hela mig.
Kände på håret och kunde konstatera att det stod åt alla håll och kanter, strök händerna över min raspande skäggstubb.
Kände mig bakis, fast jag inte festat på lång tid.
Gick in på toaletten och blaskade upp kallvatten i ansiktet. Kikade ut mot den gråa himlen och kisade med mina känsliga ögon.
Satten tänderna i gårdagens kyckling och slog på tv:n.
Nyheterna berättade om mord på en 4 åring, krig, våldtäkter, och allmän missär..
Efter en stund slog jag av tv:n, om möjligt kände jag mig ännu mer tung.
Sneglade på min svarta träningsväska och försökte att inte tänka på att om en timme skulle jag stå på löpbandet och svettas. Ville bara lägga mig igen, vira in mig i täcket som en mumie och bara komma ut när världen blivit en bättre plats.

Bussen skakar fram på en väg som aldrig tycks bli klar. Vägarbetarna stor och röker med tom blick medans vi sveper förbi dem.
Jag tar upp en tidning från bussens skitiga golv och försöker bläddra i den, men ett tuggummi förstör mina planer.
Innan jag vet ordet av det så står jag på löpbandet och svettas. Kroppen känns trött men gör ändå allt jag ber den om. Känns som om jag rör mig i en deg, så allt blir jobbigare och svårare.
Äntligen känner jag det kalla vattnet i duschen rinna ner efter min kropp, äntligen är dagens pass avklarat.
Med släpande steg klär jag på mig, sveper en protein drink och lämnar gymmet.
Som om till stupstocken går jag mot stan. Känner mig rastlös, trött och allmänt vilsen.
Går in på mitt stamcafe och beställer en kopp java. Har ingen dator med mig, ingen bok. Bara sitter och tittar på alla som går förbi, väntar på att något utöver det vanliga ska hända. Men livest hemligheter förblir dolda ännu en dag.
Tittar på cafebiträdet då hon städar och plockar ihop inför stängningsdags. Undrar vad hon tänker och drömmer om? Det är något med henne som jag gillar. Hon arbetar flitigt och är alltid trevlig, men är ändå inte närvarande. Som om hon lever för något som finns där framme. Bara på genomresa, som mig..
Jag dricker upp och klär på mig, går förbi henne och önskar henne en bra kväll.
Hon tittar upp på mig och ler och önskar mig desamma. Vi behåller ögonkontakten i ett kort ögonblick och jag kan inte låta bli att le tillbaka.
I den stunden så känner jag att jag lever i nuet, hon väckte mig ur min dvala.
Hennes mörka ögon stannar kvar på min näthinna under hela bussfärden hem.
Med min nyvunna energi så lagar jag god mat och förbereder en skål med grillchips. Slår igång en ny film som jag sett fram emot med fötterna på pallen och tallriken i knät.
Livet kan ibland suga musten ur en, men ibland vaknar man upp och inser att även om allt tycks stå stilla, så är vi på en ständig resa. Och man är aldrig ensam.

25 Oktober 2011 | Länk | Kapitel 10 | 2 kommentarer

Stardust

"Du vet när jag sa att jag inte visste mycket om kärlek?
Det var inte riktigt sant.
Jag kan ganska mycket, jag har sett det....i många århundranden.
Det var det enda som gjorde det uthärdligt att titta på er värld.
Alla dessa krig, smärta, lögner........hat.
Jag ville vända mig bort och aldrig se tillbaka.

Men att se hur människor kan älska varandra...
Du kan söka i det djupaste universum och aldrig hitta något vackrare

Ja, jag vet att kärlek är villkorslös
Men jag vet också att den kan vara oförutsägbar, oväntad, okontrollerbar
outhärdlig...
och faktiskt väldigt lätt att blanda ihop med avsky..

Det jag försöker säga......är att trots allt
så tror jag att jag älskar dig.

Mitt hjärta.........det känns som om mitt bröst knappt kan rymma det
Som att.......det inte tillhör mig längre, utan tillhör dig.
Och om du skulle vilja ha det, så önskar jag inget i utbyte
Inga gåvor, inga saker, inget bevis på din tillgivenhet
Inget.....utom att veta att du älskar mig med

Bara ditt hjärta, i utbyte mot mitt.

21 Oktober 2011 | Länk | Kapitel 10 | 0 kommentar

Nästa livet......livet nästa.

Så långt jag kan minnas så har jag alltid skrivit.
När jag var liten så skrev jag mycket berättelser om monster och våldsamheter.
Man kan säga att jag var ett vilset och ganska ensamt barn.
Sen började jag skriva dagbok och fann mycket tröst och vägledning i det.
Den här noggen började som kul grej, men till slut blev den som en dagbok.
Jag har upptäckt att man vill att andra ska läsa det man skriver. För vi har alla ett behov av att på något sätt bli sedda, att bli förståd.
Och när man får veta att man på något sätt har nått fram till någon, så värmer det alltid inombords.

Börjar smått känna att träsmaken kryper upp efter min ryggrad, ger mig ett vagt obehag i lederna.
Försöker att hitta en annan sittställning men alla känns uttjatade, jobbiga.
Sluter mina ögon och försöker att försvinna iväg en stund i mig själv. Men det vinande ljudet när tågen sveper förbi ger mig ingen frid.
Reser mig upp från den nu varma och obekväma träbänken. Ser mig omkring på alla runt omkring mig. Vissa springer i alla hast, andra står stilla och bara väntar, vissa sätter sig ner i hopplöshet över att tåget redan gått.
Jag är bara en liten del av detta nät av vägar och tåg, alla dessa olika öden som utspelas omkring oss.
Vi befinner oss alla...........på livets tågstation.
Vissa tåg tar oss till kärlek, andra till ett liv i rikedom. Men det finns också tåg som tar oss till mörka platser, till ödeläggelse och bitterhet. Och ibland är det en enkelbiljett dit.
Hela tiden kommer det tåg vinande omkring mig. Vissa kliver på och andra går av. Så många som är fördömda redan innan påstigning. De flesta av oss bara iaktar och väntar.
Alla dessa ansikten som kommer framför mig. En del så lyckliga att jag känner avund, en del blåslagna och uppgivna, en del gråtande över att resan är över.
Hur ska jag veta vilket tåg jag ska kliva på? det finns inga skyltar, ingen vägbeskrivning..........hur ska man våga?
Så jag ställer mig och väntar med alla andra medans tågen sveper förbi. Och vi fortsätter att iakta alla dessa själar som kliver av och på....
Då slår det mig.........det vi, som står här och väntar som är fördömda.
Att aldrig välja, att aldrig våga, är också att aldrig vinna, att aldrig lämna station.
Jag sätter ena foten framför den andra och närmar mig spåret. Strax efter kommer ett tåg svepande och stannar framför mig, som ödets apostel.
Drar ett djupt andetag, lyssnar på min magkänsla och kliver på.

15 Oktober 2011 | Länk | Kapitel 10 | 2 kommentarer

Någon..

Det handlar inte om att hitta någon man vill gå till sängs med, det handlar om att hitta någon man vill vakna upp brevid. Det handlar inte om att hitta den man vill leva sitt liv med, det handlar om att hitta den man inte kan leva utan. För världen är du bara någon.. Men för någon är du hela världen

7 Oktober 2011 | Länk | Kapitel 10 | 5 kommentarer

Kärlek.

En bonde hade några valpar som han måste sälja. Han målade en skylt med texten ” 4 valpar till salu” och satte upp den på gärdet. Medan han höll på med det så kände han någon som tog tag i hans jacka. Han vände sig om och såg in i ögonen på en liten pojke. ” Ursäkta ” sa pojken, ”jag vill gärna köpa en av valparna”. ”Javisst” sa bonden medan han torkade svetten ur pannan. ”Dom här valparna har en .....................fin stamtavla och föräldrarna är väldigt dyra”. Pojken slog ner blicken ett ögonblick, så grävde han djupt i fickan och drog upp en handfull med småmynt och sa, ”jag har 2 kronor räcker det” ? ”Vi kan väl gå till inhägnaden och titta på valparna” sa bonden och visslade på dom.” Kom Mishka” ropade han och tiken kom springande med dom fyra valparna efter sig. Den lille pojken pressade ansiktet mot nätet och tittade ivrigt. När valparna närmade sig fick pojken se ytterligare en valp, mindre än de andra och med haltande gång. Chanslöst försökte den följa efter de andra snabbare valparna. ” Den vill jag ha” sa pojken och pekade på den lille eftersläntaren. Bonden satte sig på knä bredvid pojken och sa ” lille pojk, den vill du väl inte ha, han kommer aldrig att klara av att springa och leka som dom andra valparna”. Den lille pojken gick en bit ifrån inhägnaden, böjde sig ner och kavlade upp byxbenet. Då såg bonden att pojken hade stålskenor på sidorna av benet och fäst i en specialgjord sko. ” Du förstår” sa pojken och tittade upp på bonden, ”jag springer inte heller så bra och han där förstår säkert”. Bonden fick tårar i ögonen, böjde sig ner och plockade upp den lille valpen. Försiktigt la han den i pojkens famn. ”Hur mycket kostar den” frågade pojken. ”Ingenting” svarade bonden, ” Du förstår, ingen behöver betala för äkta kärlek”.

1 Oktober 2011 | Länk | Kapitel 10 | 4 kommentarer

Travellin Soldier.

Vad svårt det är att hitta fram när man har så många sidor inom en själv.
En del av mig skulle vilja ha en rymlig lägenhet och slå sig till ro här. Även om jag hamrat ner på den här staden så trivs jag i den. Har lärt känna nya människor och har kul när jag går ut. En annan del av mig längtar bort och vet att det jag söker inte finns här.
Jag trivs rätt bra där jag bor just nu, mina hyresvärdar är väldigt gästvänliga och jag har insett jag jag trivs bra där det bor lite mer baltiska människor. Många har trott att jag har varit rysk, finsk, och även rumänsk.
Men som alltid är jag bara på genomresa. Ett tillfälligt boende som jag alltid har haft i alla städer jag bott i.
Till slut blir man avtrubbad, man liksom vänjer sig vid att inte ha något hem, att alltid vara på resande fot.
Nästa år har jag två stora skolor att söka in till, något som jag verkligen brinner för. kommer jag in så fortsätter min resa söderut som den hela tiden gjort under åren.
Allt efter att åren har gått så har jag längtat mer och mer efter att slå mig till ro, i form av ett permanent hem. Men jag antar att det får vänta ett tag till.
Under ensamma dagar då jag känner som mest längtan bort, så går alltid mina tankar till Armen, att gå på som soldat.
Att inte behöva tänka på vart jag ska, eller bo. Att få användning för min fysik och adrenalin. Men då ger jag också upp tanken på en hund som välkomnar mig hem, tanken på ett fungerande förhållande.
Vad är det som gör en lycklig?

Jag har nästan glömt bort hur det känns att ha ett hem, att ha någon som finns där när man kommer genom dörren. Men jag antar att så länge man känner saknad och längtan, så finns det hopp.

28 September 2011 | Länk | Kapitel 10 | 3 kommentarer

Alien

Har irrat upp och ner efter dessa gator länge nu. Men med tiden har jag faktiskt lärt att uppskatta den här staden. Även om jag inte hör hit så har jag ändå kunnat kalla det hem.
Valde ett annat cafe idag. Latten var riktigt lyckad med smak av vit choklad, men kanske inte klientet var mitt riktigt.
Satte mig vid ett bord för två och fällde upp datorn. Några oviktiga mail och det vanliga på fejjan.
Jag blev sittandes med fingrarna över knapparna, visste inte vad jag skulle gå in på. Allt kändes på något vis oviktigt.
Min blick vandrade mot fönstret, tittade på alla människor som gick förbi. Höstvindarna som varnade om en kall vinter. Då kände jag den, som så många gånger förut, ensamheten.

Minnesglimtar svepte förbi, tusen tankar samtidigt som la sig som pandoras ask på mitt lilla bord.
Tänkte på mina val som jag gjort genom livet. Hur skulle mitt liv se ut om jag gjort andra val?
Mina jämnåriga gamla klasskamrater på facebook skriver om sina barn, sitt nya hus, middagar och tupperwear träffar.
Jag är i min bästa fysiska form, har lärt mig mycket från mina misstag i livet. Men mina drömmar och mål som jag innerst inne har, de har alltid sett lika ut.
Jag går på mitt 31a år, och vet fortfarande inte hur, jag skall komma dit jag är på väg.

Jag skakade bort alla tankar och kom tillbaka till nuet. För kul gick jag in på mötesplatsen för att de om det fanns något spännande.
Hade fått några "ytliga" brev men inget som jag söker.
Kunde inte låta bli att falla i tankar igen. Dessa dejter, dessa krogragg, jag är inte den personen längre. Har egentligen inte varit på länge.
En låt sattes igång i bakgrunden, "Alien" med Cary Brothers.
Mina livserfarenheter, mina mål, min prioritering av vad som är viktigt, det jag söker i en livskamrat, allt detta har gjort mig till en utomjording. Det har gjort mig ensam. Hur jag än gör eller tänker så är jag annorlunda på många sätt.
För ett tag tycker jag att alla blickar är riktad på mig, känner mig som.......jag vet inte. Men det här är jag, jag kommer aldrig att ändra det.
Kanske sticker jag iväg och blir en äventyrsguide och kastar mig i berg och forsar, kanske blir jag en passionerad journalist som sätter saker på sin spets. Orädd och driven på en nya ledtråd. Kanske med min "Lois" vid sidan.
Såg klart på sista säsongen av "Smallville" igår. Känns tomt eftersom jag följt serien i 10 år. Men efter många backar och dalar, återuppståndelser, och tredje parts sabotörer, så gifte sig Clark med sin Lois och omfamnade sitt öde.

Min dator signalerar att batteriet är lågt, typiskt. Glömde att ladda det innan.
När jag ska resa mig hör jag en låttext i bakgrunden. En låt jag alltid gillat och som........jag vet inte, men just i detta nu, älskar jag låten.
Jag vet inte vilken väg som är min, men det är något jag måste finna ut på egen hand.

"And one name read, but nobody really cared
but a pretty littel girl, with a bow in her hair

I Cried

never gonna hold the hand of another guy
To young for him they told her
Waiting for the love of a travellin soldier

Our love will never end
Waiting for the soldier to come back again

Never more to be alone, when the letter said
A soldier`s coming home."

By Dixi Chicks

19 September 2011 | Länk | Kapitel 10 | 0 kommentar

Andas igen.

Min väska är packad, tidens våg är över mig
men vilket hjärta kan hindra att se tillbaka?
På den slitna verandan och dess välbekanta ljus,
som jag fortfarande kan kalla ditt.

Med alla dessa ord som sas, som aldrig blev sanna
möter jag mina spöken, som avgör om elden där inne
fortfarande brinner.

Allt jag har, allt jag behövde
hon är luften jag skulle dö för att andas

Öppnar upp, sluter min distans
mina hemligheter blir hennes sanning
och alla hinder som skymde mig står klart.

Håller min kärlek i sina händer
ändå kunde jag inte se det, eller hitta det igen
Andlös står jag kvar, i hoppet om att en dag
kunna andas igen.

jag är stark,
Trots, kommer mitt hjärta en dag att ge upp, som det gör hos alla någon gång.
men jag kommer att söka
andlöst stå kvar, i hoppet om att en dag
kunna andas igen.

15 September 2011 | Länk | Kapitel 10 | 0 kommentar

Kom ihåg mig då.

Helgen har varit riktigt rolig med vänner och fest. Är smått sliten och trött efter två dagars bravader, men det behövs emellanåt.
Men efter att ha släppt av min kompis vid bussen och tog en promenad så hörde jag en låt från någonstans. Den hördes långt ifrån, men kunde ändå urskilja texten. Den gjorde mig på något sätt sorgsen till sinnet. Samtidigt kändes den fin på nått sätt.
När jag kom hem så sökte jag på youtube och såg att det var en låt av Lars Winnerbäck som hette "Kom ihåg mig då"
Vet inte riktigt vart musiken kom ifrån, men den liksom "nådde" mig

"När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går o nå
När du träffat botten
Kom ihåg mig då

När du tagit första bästa tåg
och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
Kom ihåg mig då

När vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar

O när du står på toppen och tittar ner
och det är ljust vart än du ser
När du har vunnit
Kom ihåg mig då

När du får spring i dina ben
och jordens dragningskraft är klen
När du är i luften
Kom ihåg mig då

När våren öppnar sina dörrar
och du tar den långa vägen hem
Och sitter på ute serveringen där vi satt igen

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar

När varje dag känns likadan
och när det skymmer över stan
och när du drömmer
Kom ihåg mig då

När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

Så finns du kvar
Här finns du kvar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Så finns du kvar?
Så finns du kvar?

När vinterisen ligger klar
Så finns du kvar?
Så finns du kvar?
Kom ihåg mig då"

4 September 2011 | Länk | Kapitel 10 | 1 kommentar

Riding the trails.

Jag sitter med min mobil och försöker att underhålla mig själv med spelen
som finns där. Men de är bara testversioner som man måste köpa.
Hittar ingen skön sittställning heller.
Batteriet på datorn är slut och boken ligger längst ner i min astunga väska.
Sitter och filosoferar över mötet imorgon och tänker ut klyftiga saker att säga på intervjun.
Så får jag syn på en söt tjej som sitter några säten framför mig, mot mig.
Hon har ett fashinernade ansikte som fångar min uppmärksamhet. Drömmande ögon och en känslig mun. Men så ser jag att hon sitter och pekar mot mitt håll, förbi mig liksom. Konstant hålls hennes högerhand upp med pekfingret riktat mot något.
Jag sitter och försöker att förhindra mig att vända mig om och se vad hon pekar på.
Efter ett tag ser jag på henne att hon uppmärksammat att jag tittar på henne. Jag möter hennes ögon ett kort tag innan hon viker undan med blicken. Men hennes hand pekar fortfarande mot mitt håll.
Jag såg i hennes blick en skymt av att hon kände sig besvärad, så jag undvek att "undersöka" henne något mer.
Vänder mig mot fönstret och ser alla dessa byar och städer som fladdrar förbi.
En röst ekar plötsligt i mitt huvud att vi är framme i Uppsala, så jag börjar samla
ihop mina saker. Reser mig upp och börjar röra mig mot dörren. Ser att tjejen sitter kvar och när jag går förbi kan jag inte förhindra att vända mig åt hennes håll, då ser jag. Hennes ena arm är en protes hela vägen från axeln, plötsligt
känner jag mig så dum. Kanske hon trodde jag stirrade på grund av det, istället för att jag tyckte att hon var fin? men jag fick ett leende av henne som trots allt fick mig att tro att hon förstod att jag tyckte hon var snygg.
Solen lyser här i stan när jag tar steget ut från stationen. Sätter mig på min vanliga plats på cafet innan jag fortsätter hemåt med bussen.

28 Augusti 2011 | Länk | Kapitel 10 | 0 kommentar

Halva världen väntar.

Bara ett ljus brinner klart, jag är ensam i nattens timmar.
Halva världen väntar, på någon att hålla om
Halva världen ber om.........att aldrig mer vara ensam.

Varje gång du lämnar, gör en del av mig det med

Sträcker mig över den tomma sängen, hör viskningen i mitt öra
halva världen väntar på någon som du..

http://www.youtube.com/watch?v=scCEmOtEeUc

Can you fix what was made to be broken?
I cant stop what was made to be.

My heart is tattooed on my sleeve
Im not hiding, no

Its only hurts to breathe

I am fighting, but I am blind

Can you fix what was made to be broken?
I am not hiding....... anymore

http://www.youtube.com/watch?v=gIBfH7zIHnI

15 Augusti 2011 | Länk | Kapitel 10 | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida