Demonen Tanglesh

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

December (2020)

Slut kapitel 12, Changing lanes

As time shift, so do I.
I follow the calling and are burning the bridges.
There are only three ways in life, to go back, to move forward, or to stay.
Life runs through your body and soul, how it affects you, depends on your choices.
How do you want to live?
I am leaving the shore, raising the sails.
Here I go again.

28 Maj 2012 | Länk | Kapitel 12 | 1 kommentar

Juncta

De profundis clamo ad te...........Ab imo pectore.

26 Maj 2012 | Länk | Kapitel 12 | 1 kommentar

By Jack Owen

"Anywhere With You"

If your dream house
Is a double-wide trailer sitting back in the holler
On a country road
Then baby thats where well go
If you dont wanna settle down
We can bounce around from town to town
And thats fine with me
If you wanna just ride the breeze

Ill go anywhere,
West Virginia baby I dont care
Mexico on wild hair
Have you ever seen California
Pick a spot on any old map
I travel light and my bags are packed
Just as long as Im where youre at
Im gonna have a real good view
Ill go anywhere, anywhere with you
Ill bet theres a two lane
Running right through the middle of a wide open desert to a ghost town
If you wanna just hide out
We could send a post card back
From a mountain top out in Idaho
Maybe get snowed in
Anytime baby you say when

25 Maj 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

Korpens vingar

Varje gång som jag har suttit här på cafe Continental hör i Båstad så har jag fått sällskap av två svarta fåglar. Ser ut som korpar, rätt stora.
De sitter på varsin sida om mig och bara tittar på mig. Man kan tycka att de borde ha lärt sig att jag aldrig tar något att äta, bara min sedsamma latte.
De sitter av någon anledning bara vid mig, iaktar och vrider med sina huvuden.
Jag sneglar på min tatuering på armen, föreställandes Hugin och Munin, Odens korpar. Den ena står för minnen, den andre för tanke.
Med en suck lutar jag mig tillbaka på den hårda stolen och inandas solens värme. När jag inte håller igång så kommer drunkningskänslan över mig, något liksom jagar och hetsar mig fram.
Jag sover dåligt, är disträ, och har alltid tusen saker i huvudet.
Ett boende måste hittas i Stockholm, jag förbereder för ett nytt jobb, försöker spara pengar, har familjemedlemmar i kris, min bästa vän har fått barn och jag har inte kunnat hälsa på än, måste fixa ett boende åt min familj som kommer i sommar som jag inte träffat på ett halvår. Plus att jag har ett jobb här som kräver väldigt mycket ork och planering. Har tre fulla grupper som jag ska ha personlig träning med, kurser som är inbokade, I allt detta så har jag min egen träning att tänka på också. Vill liksom komma i min livs bästa form.
Känner att jag aldrig är avslappnad, mitt hjärta slår alltid fort och hårt. En dag stannar det, men innan dess vill jag ha hunnit med allt jag vill göra i mitt liv.

Jag vill se världen passera förbi vid ett trottoarcafe i Paris.
Jag vill bergsvandra under Toscanas sol.
Vill Sitta i en korg i världens största pariserhjul i Singapor.
Jag vill bila genom USA med min favoritmusik på spelaren och bästa gänger omkring mig.
Jag vill känns adrenalinet flöda i min livs tuffaste fight.
Jag vill se hamnen avlägsna och känna vågorna slå.
Jag vill bli barn på nytt i Lisebergs magiska värld.
Vill somna in på natten och känna att dagen gett mig all den energi som jag saknat.
jag vill.....jag vill...... jag vill..........kan hålla på hur länge som helst.
Ibland när jag sitter på mitt varma kontor i mit lilla glasbås på jobbet kan jag få den känslan att jag bara vill släppa allt, bar resa mig upp och gå. Bara gå och gå och gå, som i trans. Och bara fortsätta tills benen viker sig under mig.

Här är jag en utomjording. Och jag tror att jag alltid kommer att vara det, vart jag än tar vägen. Jag tror inte att någon någonsin kommer att förstå mig fullt ut. Kanske det inte är meningen heller, så länge man förstår sig själv.
Solen steker på min rygg, latten smakar inte så tokigt idag, sitter här med mig själv och mina jag. Börjar smått trivas med mitt eget sällskap.
Kollar runt på blocket, som alltid fastnar jag vid hundannonserna. Jag älskar och saknar verkligen en trogen vän som är med på allt tok som jag hittar på. Någon som alltid har energi, oavsett vilken tid på dygnet. Någon som inte bryr sig om vart jag är på väg eller har varit, bara den får följa med.
Med ett flaxande kom de svarta fåglarna tillbaka, tittar uppmanande på mig. Kanske dags att sluta dagdrömma och ta tag i dagen.

25 Maj 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

...

Vart tog livet vägen?

19 Maj 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

Beast

De flesta av oss har hög tolleransnivå mot andra. Vi är uppväxt i ett samhälle där humanitet ska vara i fokus, där alla ska accepteras. "Vänd andra kinden till" och allt det där...
En fin tanke kanske, men i verkligheten.......alldeles för naivt.
Jag har gått från en hetlevrad tonåring till en mer i kontroll vuxen. Mitt tålamod med saker har förbättrats, jag undviker hellre våldsamma situationer än söker upp dem nu mer.
Men du kan vara hur glad, trevlig och tillmötesgående som helst, söker du inte upp våld, söker förr eller senare våldet upp dig.

Jag sitter stilla och bara tittar ut genom fönstret, ser hur landskapet snabbt passerar förbi fönstret. Spårvagnens skumpande har en sövande effekt på mig, faller alltid in i dagdrömmar.
Favoritmusiken strömmar ut från mina hörlurar och för mig långt bort.
Med ett gnisslande bromsar spårvagnen in och släpper på nytt folk. Jag ber stilla om att ingen sätter sig bredvid mig, känner för att bara vara ifred.
Ett gäng killar släpps på med stökiga rörelser och hög röstvolym.
De är klädda i slappa byxor med stålbeklädda skor. Sådana skor som militären hade i Östtyskland under 60 talet. Säker inköpta på nått överskottsbolag. Min första tanke är rasister, men sen ser jag att de alla är av olika ursprung. Den längste av dem är mest högljud, med en kraftig brytning på sitt eget språk.
Räknar dem till 6 stycken, kanske mellan 18 och 25 år gamla. Som grupp känner dem sig oövervinnliga, kaxiga, att dem hör hemma någonstans.
Genast börjar de tråka folket omkring mig. Gör sig lustiga över deras utseende och rädsla.
Jag blundar och höjer volymen på min mp3, försöker fokusera på något annat.
Men deras röster skär ändå igenom........"va glor du på" "visa brösten hora" hörru fetto" hey mannen"
Det stinker cigg och alkohol i kupen, den rofyllda stämningen har blivit vulgär och hotfull.
Medpassagerarna stirrar rakt fram, med hoppet att slynglarna inte ska gå på just dem. Endast en gammal man ber dem sätta sig ned och visa respekt. Den gamle kommer från en annan tid, en tid där respekt var mer i fokus än i dessa tider, och trots sin ålder kan han inte tiga still.
Genast närmar sig gruppen honom. De loskar på golvet framför honom, slår av honom kepsen, hotar.
Sakta för jag min dricka mot munnen, dricker djupa klunkar, någonstans i bakhuvudet börjar det sakta pulserar.
Jag ställer ned burken med en smäll på bordet samtidigt som jag släpper lös en ekande och långdragen rap.
Det blir helt tyst för ett ögonblick, allas blickar är på mig, inkl slynglarnas.
De tittar desorienterat på mig, kommer av sig, några av dem vet inte om de ska skratta eller fortsätta spela tuffa.
Ledaren går fram till mig, ställer sig nära..........
Han säger nått, jag hör inte vad på grund av musiken. DMX på hög volym överröstar allt annat.
De andra ställer sig omkring där jag sitter, hotfullt pratar dem till mig, klåord och annat pjosk. Jag tittar bara rakt framför mig, medan pulserandet sprider sig genom min kropp, känner hur svetten börjar rinna efter min rygg, brinner i mitt inre. Hjärtat slår fortare och fortare, fyller mina ådror med mängder av adrenalin.
Av deras rörelser och gestikulerande ser jag att det har roligt på min bekostnad, men än så länge är det ingen som rör mig.
Jag ser dem alla, i ögonvrån, i fönstret......
Deras skatebyxor gör att de inte kan sparka nå bra, dem är fulla och höga vilket försämrar deras reaktioner, de har klena ryggar och ingen erfarenhet av att verkligen slåss. Deras övertag sitter i antal och att de är beväpnade med kniv.
Från ingenstans griper ledaren tag i mina hörlurar, rycker dem av mig. Effekten blir som att öppna en bur, där en best länge varit fängslad med endast sitt raseri till sällskap.
Under alla år har jag hållt mig lugn, vilat under en trevlig yta och vanligt liv. Men nu får jag ett återfall...... och det är är underbart............härligt.
Deras skrik är min symfoni, deras smärta min drog, deras död är min bragd.
Med ett vrål ylar jag mot en måne som bara jag ser, en måne som gömmer sig, bakom solen, på denna strålande dag.

12 Maj 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

I am

Everybody is running, no one is taking the time, to see. That there is something there, something special.
Me? Im just a trinket, floating on the water.......lost at sea.

Leaving the shore, for the unknown..
Steady sails, with fair wind, moving forward
gone forever..
The wind brushes my hair. Scarred and markt by life, striding ever forward in to the deep.
Me? I am just a fish, trying to survive in a land of sand.

Covering my face, my eyes, and my everlasting breath
no one will ever know.
But I`m not special, nor more than the last sunrise shimmering on the horizon.
Me? I`m just a secret among many, on the bottom of an ocean.

Trying to breath, holding on to tatters.
finding land and somewere in between, finding my self.
did I drown? or was I saved?
Would I give up forever, just to touch the void

Me? I`m just a mouse..
Hiding in the house of raven

20 April 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

The drifter

Det är en viss känsla när man sveper in i en helt ny stad.
Man kliver av tåget och andas in den främmande atmosfären, försöker så snabbt som möjligt skapa sig en bild av hur staden är byggd. Åt vilket håll drar sig folket? åt vilket håll är centrum?
Ofta reser jag lätt, utan en massa onödigt pjosk med mig. Men har ändå med mig allt jag kan tänkas behöva.
Oftast börjar jag leta efter ett fik relativt snabbt, Varför? det handlar inte om att jag är så jävla sugen på kaffe, det handlar om att kolla genomströmningen, känna av pulsen, lära känna folk, att visa upp sig, att bli en del av staden.
Jag dras till cafer där mycket folk kommer och går, där det finns både unga och äldre.
Nästan alltid sätter jag mig mitt i, där jag har uppsikt.
Man kan nästan känna hur människors ögon bränner en i nacken. Även om staden är stor så har nästan alla fik sina stammisar, sina gäng.
Tjejer tittar nyfiket, killar tittar kritiskt. Är man ett hot? är man singel? är man bara på genomresa?
Jag har suttit på många cafer, i många olika städer. Alltid på väg, alltid bara på genomresa.
Minns när jag och min vän för första gången skulle gå ut i Göteborg. Både han och jag var två stycken som stack ut ur folkmassan. Ingen av oss hade brathår eller stureplansdojor, men vi hade självsäkerhet, lugn, och total orädsla.
Salongslejon som vi var så drogs vi till dem ställena där pulsen stod högst, där det var lite mer stil, undan alla drägg. Men vi fick lära oss rätt snabbt, att man kommer aldrig undan drägg.
Att vara självsäker med en god hållning sticker i mångas ögon. Att kunna fylla ut sin skjorta och byxor på rätt sätt, är inte bra bland alla spagettiliknande bad boys wannabies.
Innan vi visste ordet av det var vi omringade av kanske 5 stycken blonderade långa killar, som hade fått för sig att vi tyckte vi var bättre än dem.
En stor del av mig tycker inte om bråk, en lika stor del älskar det. Några sekunder senare fick dem erfara att vi faktiskt var bättre.
Livet är en resa, man är alltid på genomresa. Vi är alla på väg någonstans...
Personligen vill jag att det ska vara en resa där jag kan vattna alla mina sidor, där jag får utlopp för alla mina passioner. Det är upp till mig om det händer eller inte.
Livet är som kärlek, kärlek är som en växt. Den behöver tid till att växa, och när den vuxit behöver den vatten för att överleva. Annars torkar den och tynar bort, som den har gjort för så många liv och förhållanden i dagens samhälle.
Det är otäckt hur vardagen kan få oss att glömma bort varandra, och oss själva.vara rädd för att gå "all in"
Livet är ett pokerspel, man måste spela med korten man fått, men får aldrig

Jag har aldrig trott mig själv vara något pojkvänsmaterial, med min vandringslusta och rastlöshet. Men mot hjärtat har man ingen chans och jag vill tillägna en liten text till min älskade flickvän Hanna.

"If I had a flower for every time I thought of you, I could walk in my garden forever."
~Alfred Lord Tennyson

Älskar dig gumman

17 April 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

Who I was born to be

För några nätter sedan tog jag en promenad längs stranden här i Båstad. Kände mig vilsen, trött och misstänksam. Satte mig förstrött på en bänk och lyssnade till vågornas inkommande. Ett ljud som för mig för med sig ett stänk av evighet och ro. Plötsligt var det som något enormt hade släppts ned i vattnet. Ett enormt plaskväckte mig ur mina dagdrömmar.
Genast reste jag mig och tittade ut över vattnet men såg inget, bara lugnt och stilla.
Började gå bort från stranden men hann inte långt förren jag fylldes av en igenkännande känsla. Natten som svepte sig omkring mig tycktes krympa ihop och bli ännu mörkare. Jag ser det inte, men det låter som nått reser sig upp ur vattnet och går mot mig. Jag tvingar mig själv att vända mig om, och ännu en gång står jag öga mot öga med "det". En oformlig skepnad i svart, konturerna av något som påminner om en stor människa, men ändå inte mänskligt.
Första gången jag såg det var jag liten, jag blev jätterädd på tiden. Med åren har den dykt upp under olika epoker i mitt liv, ofta när jag känner mig vilsen, själsligt trött, eller sorg. Som om den livnär sig på det mörka jag har inom mig.
Jag står kvar och tittar på den, "kom du" mumlar jag för mig själv, det hela handlar om sekunder, men i känslan stod jag där hela natten. Såg bort för ett ögonblick och den var borta.
Jag vet faktiskt inte vad "det" är. Om det är min demon? min död? eller något helt annat.

Livet går sin lilla gång här i bygden. Jag trivs på jobbet och det är ett vackert landskap. Jag är omgiven av golfare och hästmänniskor, jag fattar inte hälften om det de pratar om. Oftast känner jag mig rätt ensam, inte på grund av skilda intressen, utan den själsliga ensamheten jag alltid burit på.
På dessa mindre bygder finns det mer barnfamiljer, människor som är lugna och trygga i sin vardag och inte saknar något annat, hästmänniskor och golfare som viger sina liv åt sitt enda intresse. Jag känner att på jobbet måste jag bli någon annan för att kunder ska känns igen sig och vara trygga i min närhet. Alltid får jag höra att jag är lugn, stabil, och "laid back". Vad ingen ser är att jag brinner på insidan, vad ingen ser är vildheten i mina ögon.
Mina vänner är fast i sin egenhändiga livssituation, eller med familj och barn. Samtidigt har jag som inget intresse av att skaffa fler eller andra vänner, varför?
Jag vet faktiskt inte...
Det är inte det att jag klagar över mitt liv. Jag har ett jobb, en underbar flickvän, lojala vänner, god hälsa.
Men det jag kan känna ofta, är att jag söker inte lugn och ro, jag söker aktiviteter, äventyr.
Jag vill kunna gå en utb enbart för att den verkar så jävla cool, jag vill spendera
en natt i världens mest hemsökta hus, jag vill sjunga runt en lägereld och känna gemenskap med världens bästa människor, jag vill dansa ut på småtimmarna en ljum sommarnatt, jag vill utmana en världsmästare i vilken gren som helst, jag vill bergsvandra i de franska alperna, jag vill åka från Syd till Nord rakt genom USA, jag vill få mina tankar publicerade, jag vill känna den gemensamma friheten med min älskade och besöka fjärran länder, jag vill somna utmattad utan att tvinga mig själv till sömns.
Det är mycket jag vill, det är mycket jag är.
Men allt börjar med ett litet kliv, mitt första kliv är en storstad, för där trivs jag bäst. Den stora mixen av människor, pulsen i gågatorna, utbudet av allt, närheten till en stor flygplats.
Men en sak i taget, man måste göra det bästa av nuet för att komma till framtiden.

15 April 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

Down the streets

Sitter på ett cafe här i Halmstad och ser på alla dessa människor som skyndar förbi fönstret. Vart är dem på väg? vilket öde väntar på dem där ute i världen?
Snett till höger om mig sitter en äldre herre och löser korsord, han skrattar till för sig själv när han listar ut raden och blickar upp som om han väntar på att någon ska applådera.
Regnet öser ner och bildar en rännil mellan de grå gatstenarna.
Ibland känns det som om jag har vandrat denna jord i tusentals år, som om jag alltid har sökt något. En sanning? mitt öde? en förklaring? likasinnade? jag vet faktiskt inte längre. Eller är det bara så enkelt att jag försöker hitta min plats någonstans? där jag kan leva ut. Kanske kräver jag för mycket av livet, kanske den platsen inte finns, men desto viktigare att aldrig sluta leta.
Det finns underbara människor omkring mig, jag lever och jag älskar. Mer än så vet jag inte.

"I have seen things you wouldnt belive.
I have seen c-beams glitter in the dark at Tanhauser gate. I have
seen attackships on fire near the belt of Orion.
All these moments, will be lost..
like tears in the rain."

10 April 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

war

"Sometimes you have to loose
to win"

9 April 2012 | Länk | Kapitel 12 | 1 kommentar

"What becomes of the broken"

Vi har alla olika prioriteringar om vad som är "livet". Det kan vara att skaffa familj och se sina barn utvecklas, det kan vara att söka äventyret och ge sig ut på resor, det kan vara att sitta framför tv:n och äta skräpmat, eller att lägga all sin energi på en karriär.
Oavsett så har vi alla fått en livsenergi till låns. En dag måste vi lämna tillbaka den, men tills dess är det bara upp till var och en av oss vad vi gör med den. Vad anser vi som viktigt i livet? Vad vill vi ska blomstra? På vad känner vi att vi vill lägga våran energi?
Under en epok av mitt liv så kände jag att jag var tvungen att rädda alla. Jag drog till mig dessa vilsna och trasiga själar. Drog jag inte till mig dem så sökte jag upp dem. Stormade in i deras liv och beskyddade dem eller räddade dem på nått sätt.
Det hela gav mig energi och kändes underbart under en lång period. Men med tiden insåg jag att jag inte fick något tillbaka. Jag bara gav och gav, tills min inre brunn började sina. Jag kunde inte sova, fick problem med humöret, blev deprimerad.
Till slut insåg jag att den som mest behövde hjälp var jag själv.
Det är så här faktiskt, att vi har alla en själ. För att den ska må bra måste vi lägga
vår energi på sådant som får oss att utvecklas, på sådant som gör oss lyckliga. Vi har alla huvudrollen i vår egen film, manuset får vi inte i handen, vi måste själva skriva det.
Vi har alla plikter och måsten, en massa umbäranden, men vi har själva valt att ha dem, vi har satt det som en prioritering.
Ska man dra sitt strå till stacken som ännu en duktig arbetarslav som inte skiljer sig från de andra myrorna? eller ska man våga bege sig ut och hitta sin egen sanning?
"Det är bara dem som tror att de kan förändra världen, som verkligen gör det"

Sen ska ju den här själen bo någonstans, så vi har alla fått en kropp.
Vad gör vi med den? matar vi den med skit och sitter hukande framför datorn? eller håller vi den frisk och stark så den lever upp till det vår själ vill göra?
En tränad kropp är alltid mer attraktiv, alltid. Och då tänker jag inte på musklerna utan på utstrålning. En människa som hela tiden håller igång och håller sig i form är i 88 procent av alla fall lyckligare, har bättre självförtroende, starkare, och klarar av vardagens slit och bekymmer på ett mycket bättre sätt. I mitt jobb har jag ofta stött på äldre människor i kanske 75 års ålder som är i mycket bättre form än dagens 20 åringar, vilket är skrämmande. Man behöver inte vara träningsnarkoman, utan bara försöka ta 20 min från tv/datortiden och röra på sitt lata arsle, hålla sig rörlig och funktionell.
En frisk och kreativ själ i en stark kropp är en bra början, jag lovar.
Jag är fortfarande en person som gärna vill hjälpa och beskydda. Men jag har lärt mig att se vilka som verkligen vill ha hjälp med något och som är beredd att satsa, och vilka som bara vill gnälla och tror att man ska bära dem genom livet.
Hur många är fast i ett förhållande smetigare och långsammare än sirap, där kommunikationen och utvecklingen är obefintlig? hur många har ett jobb de hatar och känner att de är ämnade för så mycket mer än vad de har blivit?

Jag kämpar också med allt det här som jag har berört, och det är inte lätt. Men man måste vara ärlig med sig själv om vad som är VÄRT ATT PRIORITERA i livet. Jag har bott på många ställen och jag har träffat många olika sorters människor, men ju mer jag erkänner för mig själv vad jag vill, desto lättare har jag för att lämna sånt som inte tillför mig något.
Jag har ett mål och jag har en nutid. Jag måste göra det bästa av nutiden för att orka fram till målet. Ibland händer saker vi inte styr över, kanske blir jag påkörd eller blir dödligt sjuk. Men så dör jag åtminstone när jag är på väg någonstans, inte när jag är fast i den kvicksand som ibland tycks lamslå hela den här världen.

4 April 2012 | Länk | Kapitel 12 | 2 kommentarer

Bortom horisonten.

Vad kan du se? bortom horisonten..
Där fyrarna inte längre lyser, där stormklockan har slutat klingat
där endast vågorna och det okändas grepp är allt du har.

Det okända rullar ständigt emot oss, antingen omfamnar man det eller sticker huvudet i sanden, väntar tills det har rullat över oss.
Livet är så mycket mer än det ofta tillåts att vara, så mycket är outforskat, oberört.
Så mycket har passerat förbi i mitt liv, så många ärr, löften, skratt, svek, sorger och lyckliga stunder. Ändå vet jag att min resa bara har börjat, jag kommer alltid att vara på väg någonstans.
Livet försöker ständigt kedja fast oss, det försöker ständigt att tala om för oss
vilka vi är och hur vi ska leva. Omgivningen har en föreställning om hur vi ska vara och när.
Jag är inte som alla andra, jag söker inte lugnet, jag söker äventyret. Jag tycker inte om, jag älskar. Jag försöker inte vinna, jag dör eller triumferar. Jag blir inte jagad, jag jagar. Jag stannar inte, jag fortsätter.
Jag är inte rädd för att dö, men inte heller för att leva.
Jag är den jag är, till slutet sänker sig över mig.

20 Mars 2012 | Länk | Kapitel 12 | 2 kommentarer

Finns det någon där ute?

Sitter i mitt mörka rum, endast upplyst av min dators pålitliga sken.
Läser på nätet om mina vänners liv och vardag. Känner att jag verkligen hoppas att dem får det dem söker. Indianerna sa att det finns tusen vägar att gå i livet, men bara en är rätt.
Med en suck skjuter jag iväg mig själv från bordet, reser mig upp och kramar om nacken. Vardagens gråa grepp tycks aldrig släppa mig. Den påminner mig ständigt, om att livet inte räcker till, för det jag känner.
Ställer mig vid fönstret, öppnar det lite så luften strilar in och rufsar om mitt hår. Kollar på trädkronorna som rytmiskt rör sig i samspel. Kollar upp mot himlen och förundras över dess tysta mystik.
Evigheten kryper på mig, och med den kommer ensamheten. Sjunker ner i mitt djup, där jag inte kan bli nådd.
Kan inget utöver den här trista vardagen hända, kan inget bryta sig igenom och bara hämta upp mig, ta mig ut på mitt livs äventyr.
Lutar mig fram och sätter armbågarna mot fönsterkarmen, tittar upp mot den kalla himlen....
"Finns det någon där ute?"
Jag föredrar att tro det.

23 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 3 kommentarer

Sometimes, you come back.

And I heard as it were
it was the noise of thunder
And what I looked and behold, was death

They sang, come.....come and see
And I saw...
and hell followed them

When I came back, I was no more
but something else....
something better

22 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 2 kommentarer

Hanna

1, Vad var det du föll för? Svar: Ja, från början var det att hon verkade charmig och hade rött hår, vilket jag alltid varit lite svag för. Det var på en dejtingsida på nätet. Ja, jag vet, men det var som... ja som ödet.

2, När förstod du att dina känslor gick djupare? Svar: Jag minns att vi stod i kön på Waynes, hon hade nyss ankommit från Skåne för att hälsa på mig. Jag ställde mig bakom hennes så nära att jag kände lukten av hennes hår, såg hennes vackra profil och hennes leende. Jag bara tänkte "gud vilken vacker tjej" allt bara smälte samman för mig i det ögonblicket.

3, Vad är det bästa med hennes utseende? svar: Oj, den var svår, om jag måste nämna detaljer så skulle jag säga hennes ansikte och leende. Hon har en viss min när hon liksom vill le, men av någon anledning kämpar hon emot, så till en början blir det liksom ett bekämpat halvleende, men jag vet att snart kommer det, snart......snart..... så ler hon fullt ut, och jag bara känner värmen som stiger i mitt bröst, hjärtat börjar slå snabbare. Världens underbaraste leende. Sen älskar jag hennes mun, för den har en pikant sensuell form som får mig knäsvag. Hennes ögon är vilda och fulla av liv, innehåller alltid så många känslor och tankar. Sen har hon en sån otrolig närvaro, hon fångar hela rummet.

4, Jag känner att vi bryter där och fortsätter, vilka är hennes bästa egenskaper? svar: Hon är väldigt öppen, alltså hon har ett öppet sinne och dömer inte bort något. Jag kan prata med henne om vad som helst, oavsett hur konstigt det är. Hon har ett enormt och varmt hjärta, brinner för att hjälpa andra och gör allt för dem hon älskar. Hon är också väldigt principfast med en stark moral, hon ustrålar självständighet och ger en intrycket att hon kan klara vad hon än tar sig för. Hon är en väldig känslomänniska, och har lika lätt till gråt som till skratt, och man har aldrig en tråkig stund med henne.

5, Vilka är hennes sämre sidor? svar: Den här frågan är svår, för det handlar mest om erfarenheter och utveckling. Men hon har ibland inte den tilltro till sig själv som hon borde ha. Hon blir osäker och kan fråga saker som "varför hon?" det är som att hon ibland ifrågasätter vad hon är värd. Jag kan ha svårt att förstå det ibland, för mig är hon värd allt. Det finns inget jag inte skulle kunna göra för henne, hon har allt som jag söker i en flickvän. Men jag tror att med tiden så kommer hennes osäkerhet att försvinna mer och mer. Jag tror att jag har lite att bevisa som pojkvän, som att jag aldrig kommer att ge upp om henne, om oss.

6, Nu till en lite mer personlig fråga, vad har du för tankar om erat sexliv? Svar: Vi har lite olika erfarenheter och upplevelser. Men jag har aldrig förr känt ett sånt behov att få bli den perfekta älskaren och uppfylla alla hennes inre önskningar. Det var länge sedan någon hade den effekt på mig som hon. Jag vill ta henne till de höjder där det bara finns njutning, extas, lust, och total tillit. Som det är nu har vi inte riktigt fått helt fritt spelrum, men jag kan knappt bärga mig tills vi har det.

7, Älskar du henne? Svar: Jag älskar henne till kropp och själ och fast det är ett långt avstånd mellan oss känner jag att vi binds samman mer och mer för var dag. Hon är alltid i mina tankar, alltid.
Hon jobbar så hårt min tjej och ibland känner jag att det inte uppskattas som det borde. Folk har en benägenhet att ibland ta henne för given och inte sätta sig in i hennes behov. Jag kan känna frustration över det som sjutton, för jag kan säga så här, man kan inte få en bättre flickvän, man kan inte få en mer lojal vän, men kan inte få en mer underbar dotter, man kommer inte att hitta en charmigare och mer duktig ridlärare. Jag är så stolt över henne, min underbara.

8, det låter som en helt underbar tjej, nästan overklig, vad hette hon sa du? Vad har ni för planer? Svar: ha ha ha, ja det känns nästan overkligt, nästan som att man är med i en film eller nått. Planen nu är att kämpa för att vi ska få vara tillsammans. Att vi båda ska bli fria så vi kan resa, upptäcka, utforska livet tillsammans. Halmstad, Stockholm, det spelar ingen roll så länge jag får vakna upp med henne bredvid mig. vad hon heter? Hanna, Hanna heter hon :)

21 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 2 kommentarer

Dead man walking.

Plan A fungerade inte som jag hade tänkt mig. Har känt mig så nere den senaste tiden. Men jag vet varför egentligen, den här staden har gjort sitt.
Jag är en rullande sten, men ibland förväntar jag mig att alla andra ska vara som mig själv. Tror inte det är rättvist tänkt, man fungerar inte som mig i normala fall.
Människor vill ha en säkerhet, en budget, säkra kort på handen. Jag är mer "all in", jag bryr mig bara om det jag brinner för. Om jag blir pank på vägen dit, om jag hamnar fel, om jag får ta smällar, om jag skulle dö på kuppen, jag bryr mig inte. Livet för mig är ett vågspel, att utvecklas, att vidga den trånga gången som seendet kan utgöra.
Jag kan inte få ut nått mer ur den här staden. Det känns i kroppen när jag går upp och ner efter dessa gator, eller när jag sitter på cafet.
Under alla de åren som jag bott här, blev jag serverad kaffe av samma tjej på mitt stamcafe. Hon var jättetrevlig, skojade alltid och drev med mig för att jag alltid hängde där. Hon var alltid sliten, hade alltid svarta påsar under ögonen. En dag skulle hon flytta sa hon, och skaffa sig en framtid med allt vad det innebar. Hon ville ut på äventyr och se nått mer än otacksamma kunder och städvagnen.
En dag för inte så länge sen kom jag in på cafet i vanlig ordning, och hon var borta. Hon hade flyttat, hade flygit sin väg..
En ny hade tagit hennes jobb, någon som inte ens var hälften så trevlig.
Plötsligt kändes det som min enda bundsförvant här i stan, var borta.
Vi är alla på väg någonstans, vi har alla våran egen väg och vi tar den i våran egen takt. Men jag har lärt mig att ödet löser inte allt åt oss, vill vi ta oss någonstans så är det upp till oss själva.
Jag kan bli irriterad på folk som använder frasen "är det meningen, så är det meningen". "Mening" betyder inte ett skit, inte ett dyft, om man inte sätter handling bakom.
Många har kallat mig naiv, virrig, hit och dit, flyktig, rebellisk osv... Det är för att jag skiter i "regler", jag bryr mig inte om vad som är "logiskt", jag går min egen väg, efter mitt hjärta.
En ny stad, en ny början

"Gammelfar spann våra livstrådar för länge sedan, fruktan tjänar inget till"

20 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

Still..

Jag satt och tänkte häromdagen hur allt har blivit falskt och kärlekslöst här i världen. Alla ligger med alla, och man byter partners på samma sätt som underkläder. Men så kom jag och tänka på en liten historia som jag skrev för nått år sedan, som jag känner att jag vill lägga upp igen, med en liten twist.

"Datumet var 23 dec 2020
ett flickebarn såg undrande omkring sig och såg att det inte fanns någon julglädje, inget pynt, inga presenter under granen, inga sånger.
det plaskade under fötterna när hon gick ut och fortsatte genom gränderna i den stumma staden, himlen var grå och ödeslik. människor med döda ansikten satt inrökta och stirrande i mörka gatuhörn.
flickebarnet höll hårt i sin smutsiga nalle som hon tryckte krampaktigt mot bröstet, stämningen i staden var som efter ett innbördeskrig.
ett otäckt hostande kom från den fallfärdiga parken en bit bort. flickan kunde inte hejda sin nyfikenhet och gick dit.
en kraftig man i röda kläder satt där. han hade ett tovigt stort vitt skägg och en röd mössa med tofs.
han tittade trött på flickan och tog sedan en klunk ur en dåligt gömd flaska. hans ögon var blodsprängda och hållningen ihopsjunken.
flickan frågade försiktigt, -är du tomten?
den rödklädde gubben suckade djupt, - inte nu längre.
kalla regndroppar började falla oregelbundet från den gråa himlen, flickan började skaka lätt av kylan som trängde in i hennes fluffiga pyamas.
utan att kunna styra över det började hon att gråta..
- snälla farbror...du måste göra något, världen behöver julen och alla barn...
- hur kunde detta ske? vad har hänt?
den gamle mannen såg på henne med ledsna ögon, tog hennes hand.
-detta har hänt för att människor inte längre tror på något, ingen tror på mig längre....... mina krafter är borta. jag har inte längre någon plats i världen.
gråtandes gjorde sig flickan fri från hans hand och fortsatte att gå med tårarna rinnande.
hon kom ut på ett stort torg där det fanns lekparker och en stor pool.
men inga barn lekte i parkerna, i poolen flöt det papper och annat oidentifierat bråte. Lekparken var söndersparkad och nedklottrad..
en kvinna låg utsträckt på backen bredvid poolen.
flickan rörde sig lite närmare.....- ursäkta frun, hur är det fatt?
men kvinnan svarade inte, rörde sig inte.
när flickan kom ända fram såg hon ett förstelnat gap och ett par stirrande ögon.
kvinnan var död sedan några dagar.
inte långt därifrån kom en man gående med en svajande gång.
- hjälp!!!! skrek flickan
- det ligger en död här, snälla hjälp!!!!
mannen vände trögt huvudet åt flickans håll och ramlade sedan ihop där han stod, också död....
paniken steg i flickans ögon och hon började springa okontrollerat genom torget.
hon såg döda människor överallt, stela med ångesten kvar i ögonen.
Hon skrek, sprang och snubblade allt eftersom. Hennes pyamas revs sönder och blev lika smutsig som de gråa omgivningarna.
till slut orkade hon inte springa längre och sjönk ihop vid ett träd utan löv, med svarta grenar som skrämmande svajade i vinden.
hon blev sittandes, med armarna om sin slitna teddybjörn. Den var kall och nedsolkad, men värmde ändå på nått sätt.
en röst bakom henne......- det är den tid som är....
flickan vände sig om och såg en jättegammal gumma som stod lutandes mot sin käpp.
- vad menar du ? frågade hon ynkligt
gumman kom närmare och strök hennes kind och sa
- det finns ingen kärlek kvar i världen, människor dör av brustna hjärtan.
faller ihop i uppgivenhet och förtappelse. för tron på kärlek är borta.
den gamle gick vidare, med det långa vita håret flygandes omkring henne.
flickan slutade gråta och reste sig upp, tittade på sin nalle som följt henne genom livet. kramade om den och viskade i dess öra
- jag älskar dig........"

If you love someone, just hang on, and keep loving

19 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 1 kommentar

Bara en sån dag

Ibland kommer det dagar då man tappar all tro, förlorar fotfästet, faller, och deppar ihop. Alla känslor man bär eller har burit tittar fram och allt blir allmänt kaos. Man skulle bara vilja sätta sig med någon och bara mala och mala om allt som trycker en, eller skriva.
Jag har sådana dagar ibland. De kan bli väldigt mörka och kännas väldigt hopplösa. Men man måste få ha dem dagarna, för de fyller också sin funktion. Vi är alla mänskliga, och ibland vill man bara gömma undan sig och slumra i sina grubblerier ett tag.
Vissa har förmågan att alltid hålla skenet uppe, men jag har den inte. Jag önskar att jag hade den, men icke. Man måste få utlopp för sina känslor, annars vet jag med erfarenhet att man blir sjuk.
Men det betyder inte att vi slutar att älska, eller att man slutar att hoppas. Och det betyder absolut inte, att man ger upp.

17 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 1 kommentar

Ord och handlingar, fejk eller sant?

För ett par dagar sen satt jag och strosade omkring på Dayviews och bara ögnade igenom dem som fanns där. Efter ett tag slog jag över till Facebook och sen tillbaka, kände mig måttligt road. När man är sjuk så har man all tid i världen att bara sitta och fundera.
Något som slog mig är saker människor säger med jämna mellanrum. De använder ord som kärlek, evighet, hämngingslöst, och att det alltid finns där.
Vad som inte längre består i dagens samhälle, är kraften bakom orden.
En tjej skriver att hon älskar "hämningslöst" sex, bara för att sen skriva en lista om vad hon vill göra och inte.
Man träffar någon för första gången, och med tiden så börjar man oundvikligen prata om sex. Om vad man gillar och vad man inte kan tänka sig eller inte tycker om. Innan man ens har träffats så har man fått en mall på vad man Kan göra, och vad man inte Får göra. Var finns det hämningslösa i det?
Hämningslöst sex skulle innebära att båda fick utlopp för sina innersta lustar utan avsmak, uppoffring, eller ifrågasättande. Man kan ha underbart sex, men "Hämningslöst"? nej, jag tror inte att det är vanligt någonstans på kartan.
Man måste alltid hålla sig anpassad, på ett eller annat sätt.
"Jag älskar dig" va?, vad är det? hur många vet egentligen vad de orden innebär?
Hon säger till honom att hon älskar honom (eller tvärtom) Två månader senare har hon en ny, och den förra är ett svin som knappt var bra i sängen. Vad betydde någonsin orden?
Hur många har känt sig privilegerad för att dem har så bra vänner? vänner som säger "jag finns alltid där för dig, oavsett". Men när det kommer till kritan så inser man att de endast finns där så länge det sker på deras premisser.
När jag var liten så fick vi en uppgift i skolan, att rita våran bästa vän på ett papper. Jag ritade min hund, vilket fick dem andra att nästan hånskratta. Den ansåg att jag var patetisk som inte hade någon annan än hunden att vara med. Vad de inte visste, var att de gånger jag låste in mig på rummet och var livrädd så fanns endast en vän där, och det var min hund. Oavsett vilket humör jag var på, oavsett vad jag hade gjort, eller hur mycket finnar jag hade i ansiktet så fanns han alltid där, och slickade mig i ansiktet. Jag var inte ensam, men min hund var den enda som levde upp till de krav jag hade på en vän.
"Homosexuella" Alla säger att det är lika vanligt som att vara hetero i dagens läge. De finns överallt, i tv, i radio, på sina klubbar. Men varför Pridefestivalen? varför måste de upphöja sig själva till något som ska vara bättre än att vara hetero? Om vi heterosexuella skulle ha en årlig parad och klappa oss själva på axeln för våran läggning, skulle vi snart liknas med SS Soldaterna som macherade mot judarna. Det skulle bli ett jäkla ramaskri.
Jag accepterar dem, men upphöjer eller tar fan inte mer hänsyn till dem än till någon annan.
Hur många säger att de är äventyrliga och vill se världen? jag har känt många sådana, och de bor kvar i sin lilla håla och pratar om äventyr som de EN DAG ska göra.
Jag är en drömmare, och kanske lite av en grubblare och filosof. Men jag använder aldrig ord jag inte kan backa upp.
Är inte bitter på nått sätt, eller nja, kanske lite. Men är mest trött på allt babbel som hasplas ut från munnen på folk, utan att de ens vet innebörden av det.
Jag skulle kunna säga att folk slutar aldrig att faschinera, men för mig har de aldrig börjat.

17 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 1 kommentar

In to the fray

Mina ben viker sig under mig, faller till knä...
Jag kan inte springa längre, hjärtat........hjärtat slår så hårt.
Vinden från det kalla norr drar in genom halslinningen, jag fryser..
Hör hur den tar tag i de svarta grenar som omger mig. Får dem att röra sig olustigt.
Denna skog som jag så väl känner igen, från livet som från mardrömmen.
Jag var bara ett barn, vad visste jag då?

Hör honom komma, bakom mig...
Sänker mitt huvud och blundar en stund, alla minnen..
all lycka jag har känt, all den kärlek som jag har fått...
den.... är med mig.

Det tysta hasande ljudet tilltar, han kommer allt närmare
knakandet av kvistar och grenar som knäcks..... sätter skräcken i mig
Kan inte titta på honom, bara höra de tunga andetagen, av förväntan..
Vägen är för lång, mina sår är för djupa, kan inte bli jagad mer nu...
finns ingenstans jag kan gömma mig längre..

Plötsligt är det som att månen gått i mörker, något enormt och ondskefullt
ruvar sig över mig.
En smärtsam kyla tränger in i mitt själva väsen, i min själ..
Hör hans frustande, det lämnar ångor i luften omkring mig, som helveteslågor.

Jag skakar, mina hjärtslag pulserar i mina öron
hela mitt liv, har förberett mig för det här ögonblicket
"min sista strid"
Jag blundar hårt medans tårarna tvingar sig igenom, mina minnen för mig tillbaka......

"Återigen är jag på sjukhuset, går genom de långa vita salarna
allt det vita bländar mina ögon, tvingar fram mitt härjade ansikte i dagen.
Ser honom ligga där, så tunn, så liten...
Sätter mig på knä och tar hans hand. Inte ens nu kan jag gråta, kämpar emot..
Han öppnar ansträngande på ögonlocken som om han blundat i tusen år.
Ser på mig...... och säger, "var inte rädd" "var aldrig rädd"

Hans hesa röst väcker mig ur mina tankar, han morrar dovt, han gör sig redo
Känner hur jag återfår kraften i mina ben. Knyter mina blodiga händer och känner musklerna spännas längst armarna.
Drar ett djupt andetag och reser mig stapplande upp. Reser mig upp i min fulla längd medans regnet piskar mot mig...
vänder mig om och möter honom.

Står öga mot öga med det mörka...
Känner inte längre någon rädsla, känner ingen kyla..
det finns bara han och jag, demonen.....som följt mig så länge
inatt slår midnattsklockan, den klingar in för en själ, för en sista strid.
Tar ett stadigt grepp om kniven som alltid är med mig, känner det trygga träskaftet. Ser på honom under lugg och hukar mig likt ett djur, likt en demon...
Ett sista andetag..
Jag springer mot honom, sen minns jag inget mer...

"Once more in to the fray.
In to the last good fight all ever know"

http://www.youtube.com/watch?v=_3nUK5xoESs

14 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 0 kommentar

Touching home

Jag var ett väldigt udda barn, när jag växte upp. För det mesta så var jag i min egen värld, där jag trivdes bäst.
När jag gick i förskolan så fanns där en liten tjej som hette Marie, som var förtjust i mig. Hon satt alltid bredvid mig, och tydligen så retade mina klasskamrater både henne och mig för det. Men jag märkte inget av det, jag var alltid helt i min egen värld. Hon blev däremot jättearg och jagade dem. Men det var tur att jag hade henne. Marie slog upp boken åt mig, bläddrade, och visade mig de rätta svaren på uppgifterna, tog hand om mig. Jag i min tur var helt omedveten om vad som skedde omkring mig.
Det fanns en tidslinje på väggern i klassrummet där alla barn fick skriva dit när de var födda och fylla i när de hade sin födelsedag. Minns att vi fick stå i en kö och fylla i uppgifterna en efter en. När det var min tur, så blev jag stående och stirrade på tidslinjen, jag visste inte när jag var född, visste inte när jag fyllde år.
Under min uppväxt var det som att jag levde i en dröm, som om att jag inte ville ta in att jag levde, eller att jag inte hörde hemma. Det var som att verkligheten och jag inte kom överens.
Jag var mest ensam och hade inte så många kompisar. Min mor hörde ofta att jag pratade med någon ute på gården eller i mitt rum, men det var aldrig någon där.
En dag så satt jag på mattan i vardagsrummet, kanske var jag 8 år. Jag gick runt runt på mattan och bara kände efter vem jag var. Att jag gick och pratade, att jag fanns till, det hela kändes overkligt, som om en docka plötsligt fått liv utan att den visste om det. Det är väldigt svårt att förklara....
Mycket hände under min uppväxt, många roliga saker, men också väldigt mycket tragiska saker.
Jag hade en underbar familj, men ibland händer det saker i livet som gör att man sjunker ner till mörka platser.
När jag var liten så visste jag inte att sätta ord på vad det var som hemsökte mig Allt oftare. Det som gjorde mig så innåtvänd och grubblande, så ledsen.
När jag blev äldre så visste jag att det var "dödslängtan". När jag säger "dödslängtan" så handlade det inte främst om att jag var deppig och gick igenom en fas. Jag längtade efter något som den här världen inte kunde ge mig, som om jag kom någonannanstans ifrån.
Jag visste inte hur man skulle leva i den värld jag var i. Och det gjorde mig udda, ensam, och olycklig. Det fanns ingen plats för att vara den jag var.
När jag blev äldre så lärde jag mig att byta identitet, hur man skiftade "mask" för att passa in.
När jag gick andra året på gymnasiet så började jag att bli väldigt omtyckt. Jag festade mycket och ställde till med massa tok. Jag var klassens slagskämpe och starke man, och man ville alltid ha med mig på fest och tillställningar.
På bildtimmen ritade jag alltid monster och gjorde serier där man dödade varandra och illustrerade halshuggningar. Killarna i klassen tyckte det var rått och uppseendeväckande, riktigt coolt.
Vad ingen visste om......var att i min ensamhet så skrev jag om kärlek.
Jag skrev om hur det skulle vara att älska någon, om trygghet, att ha någon att hålla om. Dikt efter dikt skrevs, men ingen visste om dem, ingen läste dem.
Hon som jag sökte verkade inte finnas. Det fanns ingen som förstod mina tankar, ingen som tog sig tid att bryta sig igenom det skal jag hade.
Under många år levde jag som en robot och fördömde kärleken. Jag tvingade mig själv att inte tro på den, men det lustiga var att jag aldrig slutade skriva om den, jag slutade aldrig att hoppas.

Det är en på många sätt grym värld där ute, inte lätt alla gånger att hålla hoppet uppe. Vi strävar på och försöker komma till rätta. Livet går sin lilla gång, i sina trygga rutiner.
Men ibland händer det något där vett och sans, ställs på prov.
Jag vet nog fortfarande inte riktigt hur man lever i den här världen, eller hur man passar in, men jag behöver inte längre skriva om kärlek i min ensamhet.....
för jag har hittat den. Den långa resan jag gjorde, allt jag gick igenom, det var värt det........för jag har funnit henne.

Jag är den jag är, och med henne så förstärks det. Hur ofta får man uppleva det? Det är så svårt att beskriva, men det är som att man planlöst vandrat omkring i eoner, men plötsligt vet man vart man är på väg.
Som när mörkret finner natten, när solen blir i ett med horisonten, eller när vinden tar tag i flöjeln. Man har kommit till rätta igen, man är inte ensam längre.

Jag kommer aldrig att ge upp dig gumman.

"We know we’re ready
It may sound crazy
Cause we got no money
Nothing on our own honey
Got your daddy all worried
Cause times are tough
We got love, baby
It dont sound like much maybe
There ain’t way that’s not enough
Cause we got us"

Älskar dig <3

12 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 1 kommentar

The wayward son.

Min far var inte rik men många kallade honom en stor man. För han hade en aktoritet som förde med sig en massa respekt. Man såg i hans ögon att han hade sett livets baksidor och hemliga skrymslen. När han var ung var han rastlös, oförutsägbar och alltid på språng. När han blev gammal så förändrats inte så mycket, annat än att hans rygg sa ifrån. Men ett ord som sa allt om honom, var "orädd".
Många har sagt at jag är lik honom, att jag har samma eld som rinner i mitt blod. Denna hets som alltid driver en framåt, som aldrig underordnar sig någon eller något, som inte tillåter rädsla eller tvekan, men som samtidigt på ett eller annat vis håller en ensam.
Många i min ålder och även dem som är mycket yngre, många av dem saknar nyfikenheten på livet, de saknar äventyrskänsla. Deras livsstil förundrar mig många gånger, hur ihopkrympt synfält de har på livet.
Vi är alla olika, deras sätt att leva är inte fel, bara det att jag inser hur annorlunda jag är, hur annorlunda mina prioriteringar är. Hur lik jag är min far..
Jag är stark, snabb och orädd som få. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill uppleva. Ibland fattar jag inte hur jag ska ha tid att jobba och sen hinna allt på de patetiska fem veckorna om året att göra allt jag vill. Ett vanligt liv skrämmer mig ibland till vettet.
Jag har varit på egen hand så längt jag kan minnas, jag har sett och upplevt saker som jag aldrig kommer att kunna beskriva. Ögonblick som ingen annan än jag vet om, ögonblick som är borta nu som tårar i regn.
Alla lever vi efter premisser, efter en liten mall av rutiner och måsten. Åren går och tiden rullar på. När det närmar sig slutet så inser man att de åren som gick, det var livet.
Jag är den jag är, jag kan åka på vinst och förlust till en helt ny stad, jag kan kasta mig in i projekt för att sedan upptäcka något annat, jag kan jaga stormar och åka jorden runt i sökandet efter den ultimata adrenalinkicken. Jag backar aldrig från en strid eller säger nej till ett äventyr.
Ibland hämmar den här rutinmässiga världen mig på ett väldigt jobbigt sätt, den sätter mig i en prydlig bur. Men man vet aldrig med mig.....
kanske upptäcker jag evighetens flod, eller hittar en dörr som ingen annan har gått igenom. Eller kanske löser jag ett av de stora mysterier som häckar där ute i världen som bara väntar.....
på någon som mig.

9 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 2 kommentarer

An everyday hero.

Klockan är strax efter kl nio på förmiddagen. Sitter i en obekvämträstol som inte gillar vältränade rumpor. Stolen skaver och ryggstödet står spikrakt upp som på en steril kyrkbänk.
Framför mig står min lärarinna och pratar om något jag ännu inte förstått vidden av. Hon förklarar och gestikulerar energiskt medans hon pekar mot krumelurerna på tavlan.
Jag kikar runt på mina kurskamrater som alla ser smått halvsovande ut. Blicken glider ut genom det smala fönstret mot den grå himlen.
Tar upp min IPhone och tittar diskret om jag fått nått sms från flickvännen eller annat kul, men den visar bara tiden. Med en suck glider jag ner i stolen och gör det så bekvämt jag kan.
"Flickvän?" Tänk att det fanns någon för mig också därute, någon så underbar och speciell. Känner hur jag blir varm om hjärtat när jag tänker på henne.
"Hämningslöst sex" kommer plötsligt farande in i mina tankar. Ett tag blir jag nästan rädd för att jag sa orden högt och kikar snabbt upp. Men lärarinnan mässar bara vidare på samma linje. Jag tänker förnöjsamt vidare...
"Hur är hämningslöst sex?" "Att bara ge utlopp för den mest primitiva av våra lustar, att inte tänka eller fråga, att bara göra. Att få utlopp för allt man bär på och slippa tänka på vad som är passande eller för snuskigt, bara handla, bara släppa loss" "Det skulle jag vilja göra" "Inte behöva hålla igen eller tänka efter" "befrielse!!!" Underbart.....
Känner att jag kom lite för djupt i tankarna och glider diskret lite längre in mot bordet. Stryker med händerna mot ansiktet och försöker sudda bort dagdrömmarna.
Plötsligt skakar rutan till i klassrummet, alla hajar till och tittar mot den.
"Vad sjutton var det?" frågar någon.
Jag reser mig upp och tittar ut genom fönstret bredvid. Först ser jag inget, men sen ser jag hur själva vägen höjs och sänks. Som om det vore något under själva vägen.
Panik och förundran sprids i klassrummet och alla trycker sig mot rutan, "vad händer?" "vad sjutton är det där" alla skriker i mun på varandra medans vi känner hur hela byggnaden vibrerar.
Men en SMÄLL och ett BRAK sprängs vägen upp och något ofantligt och svart hasar sig upp på fötter.
Alla rusar i skrik åt alla håll och tror knappt på vad de ser.
Det ofantliga ruvar över hela skolbyggnaden och ger iväg ett vrål som sätter skräcken i ryggraden.
Jag lämnar rummet och springer ett par våningar upp för att komma i jämnhöjd med detta helvetesväsen. Trycker mig mot rutan på 5e våningen och möter ett par isgrå ögon som stirrar mot mig, en gapande mun som tycks bestå av ett oändligt antal rakbladsvassa tänder. Detta öronbedövande vrål som skakar sig igenom min kropp, medans folk skriker "snälla, rädda oss"
Med ett språng kutar jag ner för trapporna, våning för våning springer jag medans jag hör hur varelsen river taket i ett enda slag. Jag springer vidare in i köket på nederplan, finner svart eltejp och tar alla köksknivar i ett svep. Lägger dem runt mina handleder och tejpar fast dem hårt, tills min ena arm består av sylvassa köksblad. Springer sedan hela vägen upp på taket och ställer mig öga mot öga med den otrolige. Säger till mig själv "When the world calls, a hero will rise" sen springer jag mot den i full fart med bladen riktade som lansen på en riddare, i bakgrunden hör jag FooFighters låt "There goes my hero"
Jag tar ett språng och flyger mot monstret. Men medans jag närmar mig dess ansikte med mina köksknivar så ser det bara förvånat på mig. Monstret får ett dumt utryck i ansiktet och frågar mig "Är du med oss Kenny?"
Jag kisar med ögonen och ser min lärarinna tittandes mot mig. "Jag tror du nickade till där en sväng" sa hon.
"Nej då nej då," jag är med svarar jag rossligt och nyvaket.
Efter ett tags mässande börjar mina tankar vandra igen....
"Flickvän" min fina......hämngingslöst sex" hmm..

7 Februari 2012 | Länk | Kapitel 12 | 2 kommentarer

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida